Lille lille vän... Alltså, hur gör man för att inte bli galen av oro när man fått barn? Jag trodde nog att jag skulle vara lite mer chillaxad, men icke - här har vi en nybliven morsa som petar på den sovande bäbisen med jämna mellanrum bara för att se att han fortfarande lever. Herregud.
Övrigt: sista besöket på sjukhuset idag, nu är jag okejad men sliten och ska njuta av att vara hemma i lugn och ro. Ojojoj det är jobbigt att föda barn, det krävs något visst för att göra en Perelli kan jag säga.
Jag på morgonpromenad, ser ngt lila röra sig längre fram: EN NARKOMAN VART FAN SKA VI TA VÄGEN?! Puls på 300 och en blick som en amfetaminists möter vi en som joggar. Osv. Innan barn var jag skitchil. Med barn: galen hök! Men jag tänker att det kanske lugnar sig. Har ju bara haft barn i 5,5 månader, det är ju faktiskt nytt i livet än fast det på ngt sätt känns som att han alltid har funnits. Och jag känner igen mig PRECIS i rubriken.
SvaraRaderaKan inte svara på din fråga pga är mycket ochillaxad mamma.
SvaraRaderaJa, herregud, undrar hur många gånger jag nojjade över att Elly hade slutat andas. Och när de inte är spädisar längre får en oroa sig för annat.
SvaraRaderaJa oron ja. Herre min JE! Min pojk är tre månader nu. Idag har jag nog 4 nivåer på min oroskala,
SvaraRadera1. Lugn
2. Lite nervös (googla)
3. Mycket oro (ringa bvc, vådcentral, 1177)
4. Rädd att han ska dö (dö lilla oros-döden, panikläsa på familjeliv och samtliga ovan)
Detta är ett framsteg.
För två månader sen var det bara två grader på den skalan:
1. (Lugn men googla allt)
2.Dö lilla orosdöden.
Det blir bättre. Lovar.
ELLER HUR! Jag trodde jag skulle vara cool. Hade alltid varit cool innan. Blev jordens största mes. Konstant orolig. Hatade när andra ens höll i honom och såg hur de tappade honom och han gick sönder. Det allra värsta försvinner faktiskt, men det tar kanske sin lilla tid. Jag kommer nog vara en mes resten av livet när det gäller honom. Mitt livs kärlek, liksom - det genererar ju en hel del rädslor och oro.
SvaraRaderaAnnagranstrom.com
Oj, här är det HELT tvärtom! Nu är Prinsen 10 dagar och jag är hur lugn som helst, tänker att det mesta är normalt och bara "Äsch, han klarar sig". Medans min sambo, som alltid varit lugn som en filbunke, nu petar konstant på Prinsen för att kolla så han andas eller inte är för varm/kall!
SvaraRaderaKänner igen det där, första barnet, tvungen att få höra andningen på natten för att inte bli helt galen, svårt med snarkande sambo i samma rum!! Sen såna nojjor ute på stan, gå under en byggställning, Tänk om någonting trillar rakt ner i vagnen å ungen dööör!! osv osv. Men det blev bättre, med unge nr2 inte alls lika nojjig, däremot hade jag totalt förträngt hur små å hjälplösa de är som spädisar :)
SvaraRadera