Idag gosade jag meden yttepytting, min brors nykläckta korv. Eller, han är ju typ 10 dagar nu, så jämfört med Baby K hemma hos Mirijam är han ju nästan tonåring vid det här laget. Men jösses så näpen man kan vara liksom, och så liten. Jag vågade ju knappt lyfta upp honom, för tusan så snabbt man glömmer hur det känns att hålla någon så där liten. Och det alldeles orimliga i att det i min mage ligger någon som med största sannolikhet är större är vad denna lilla korv är (för jag har hittills inte avlat fram någon som väger under 3,5 kilo, denna lilla godbit vägde bara 3250 gr) - det är ju alldeles vansinnigt.
Extra passande kändes det ju förstås med minivattenmelonen i bakgrunden. Den ligger där som en smärtsam påminnelse om vad som komma skall, speciellt med tanke på att en av mina gravidappar hävdar att Bebishen är lika stor som en minivattenmelon. Den stora frågan är: kärnfri eller ej?
Alltså pungdjur - där har människan ngt att inspireras av känner jag.
SvaraRaderaI sin evolutionära utveckling alltså!
SvaraRaderaKärnfri-sk!
SvaraRadera