Välkommen Korvhen

Jag och min kollega pratade om detta för några månader sedan, när livshändelser blir outade på sociala medier av andra innan man själv hunnit göra det. Som när man gifter sig i hemlighet, vilket jag och slaktarn gjorde. Inte helt i hemlighet, för jag hade faktiskt skvallrat för min kollega vars son hade gift sig just i hemlighet något halvår tidigare.Jag blev nyfiken på vad hon som mamma hade tyckt. De hade gjort ungefär som vi gjorde - gift sig, skickat vykort till familj och vänner om nyheten. Men ni vet ju hur postgången är i Sverige - vissa hann få nyheten innan andra och någon postade ett välment grattis på fejjan, vilket var lite snopet för de i familjen som ännu inte hade fått vykortet. Vi gifte oss och skickade ut inbjudningar till familjen, med ett tillägg om att gärna vänta ett par dagar med att eventuellt skriva något på sociala medier, för det vore så snörpligt om min mamma hade fått reda på det via någon annans statusuppdatering (detta ledde till att ingen vågade gratta oss eller ens prata om det på över en vecka - så skulle jag göra om något skulle det väl vara just detta och skicka ut sms istället). 

Det är lite samma sak med när bebisar kommer. En messar ut till de närmaste, men kanske avvaktar lite med sociala medier (inte jag, jag bloggade på väg till förlossningen med tvåan) och innan man vet ordet av har någon gått in på ens tidslinje och grattat till nytillskottet. Givetvis inte för att vara elaka eller för att hinna först, jag är helt säker på att det bara handlar om att man vill uttrycka sin glädje. Men personligen skulle jag bli lite, hm, irriterad kanske. För jag vill ju vara den som berättar om mina livshändelser (eller låta slaktarn göra det, för det är ju hans livshändelser också) för resten av min bekantskapskrets, inte att någon annan ska hinna före. JAG vill ju förmedla the breaking news.

Men nu, nu har min bror lagt upp nyheten på sin Facebook - igår kläcktes deras lilla korv, eller kusinmagen som jag kallat hen, som egentligen var beräknad 5 dagar innan Bebishen. Och märkligt nog känns min förlossning väldigt mycket längre bort med ens - borde det inte vara tvärtom, att den känns mer närstående? Istället känns det som att det är minst 9 månader kvar tills Bebishen kommer. MINST. 

Men sicken näpen liten korv det är! Blir ju alldeles kär efter bara första bilden som jag fick i natt (som plingade till vid midnatt precis när jag skulle gå och lägga mig varpå jag låg och hulkbölade för att, tja,nyfödda bebisar får mig att göra det). Efter bild nummer två är jag bortom all räddning - lilla korven, jag är din för alltid.