"Inte för att vara sån, men..."

Jag är så SATANS LESS på folks... jag vet inte, behov? av att dela med sig av skit. Alltså verkligen less. Sedan den dagen vi berättade om graviditeten, genom tröttveckorna, genom de lätta veckorna, genom de jobbiga shit tänk om han föds redan NU-veckorna, HELA TIDEN har folk kommit med sina små berättelser. Om saker dom drabbats av, av saker andra drabbats av, av saker de hört att en sysslings arbetskompis lillasyster drabbats av.

HELA. JÄVLA. TIDEN.

Som i början när jag sa att jag inte mådde illa: 

"Inte för att vara sån, men min kompis mådde inte heller illa i början, men från vecka 20 och framåt, DÅ kräktes hon konstant och fick ligga inlagd med dropp ända tills hon födde!"

Som när jag sa att det var bra tajmat att jag skulle kunna ta semester en månad före BF:

"Inte för att vara sån, men passa på att njuta nu, för det kommer bli jättetungt och jobbigt sen i sommar med värmen och allt, jag vet många som varit beräknade i augusti som sagt att de somrarna varit den värsta tiden i deras liv".

Som när jag sagt: "Skönt att Baby Kenneth ligger tio procent över kurvan om han föds för tidigt":

"Inte för att vara sån, men min bryllings mosters bäbis skulle ligga hela femton procent över kurvan enligt ultraljudet, men när han föddes två veckor över tiden så vägde han bara 17 gram och finns nu med i Guinness rekordbok som världens minsta bäbis".

Som när jag säger något om att "Tjoho, snart är det BF":

"Inte för att vara sån, men min syster gick över tiden i arton månader, läkarna sa att de aldrig hade sett något liknande, nu bor hon på ett zoo i en inhägnad med tre andra elefanter".  


Nej hörrni, ett litet tips, om en gravid kvinna säger något – vad som helst – och du börjar svaret med "inte för att vara sån, men...", fundera då en extra gång om det du tänker fortsätta meningen med verkligen är något som du behöver berätta.

Eller om du kanske bara kan säga "Åh, gött. Vad roligt för dig". Förmodligen kan du det.