fredag 24 maj 2013

Att inte vilja amma - del 2

På tal om att inte vilja amma. Jag valde att inte amma min etta - alltså den äldsta ungen. Jag försökte till en början, men det ville sig inte riktigt. Ungen ville inte suga som han skulle, jag hade inte tålamod eller smärtgräns hög nog att försöka och försöka och försöka, och faktiskt var det nog så att jag helt enkelt inte ville. Jag kände mig inte bekväm med det - inte alls. Och vet ni, det är okej! Man behöver inte amma, för det finns alternativ som fungerar alldeles utmärkt. Äldsta ungen har jag alltså närt vid min barm, fast via flaska och det gick alldeles utmärkt. Det är nära, det är mysigt, det är varmt och det är en alldeles fantastisk möjlighet att knyta an precis som vid amning, och som Mirijam skriver, det ger även pappan en fantastiskt möjlighet till just anknytningen som man får genom matandet.

Men visst, det är inte helt okomplicerat. Alltså jo, att flaskmata är faktiskt himla okomplicerat. Man hittar sina rutiner (termos med varmvatten när man ska ut på stan, eller färdiga tetror som bara är att värma på i flarran med hjälp av vänligt cafébiträde) och jag upplevde aldrig flaskmatandet som jobbigt eller klurigt - det var ju det både jag och ettan var vana vid, det som vi kände och visste och det fungerade alldeles utmärkt. Det som gör det komplicerat är ju naturligtvis att alla andra ska tycka så jävla mycket om det. När ettan föddes upp på flaska så hade folk åsikter om det. De uttycktes inte alltid direkt till mig, men ni vet ju hur det är: man får höra saker på omvägar. Och jag har fått höra det sen också, när det handlat om storebrors eksem och allergier. Mhm, SÅ kanske det inte hade varit om han hade ammats. Näe, det kanske det inte hade varit. Eller så hade det varit precis just så, speciellt om man tittar både till mina ganska allvarliga allergier och även till hans biologiska pappas allergier light. Det ligger liksom i generna.

Men här ska ni få höra: hur man än vänder sig har man röven bakåt. För tvåan är uppvuxen på tutte, och nog FAN hade folk åsikter om det också. När tvåan föddes hade jag rustat mig till tänderna för att ta fajten med BB, BVC etc, eftersom jag tänkte att jag skulle flaskmata. Men så blev det bröstet, det funkade, det kändes okej.  Och folket jublade. Det jublades och berömdes och uppmuntrades fram tills att tvåan blev typ 3 månader. Då började de första undra om jag inte skulle sluta amma snart. När han blev 6 månader sällade sig fler till kören. Och när han blev 9 månader var jag typ… KONSTIG som fortfarande ammade. Och med ammade menar jag att han fick tutten när han skulle sova. Så när vi slutade nattamma när han var ett, då nickade folk myndigt och menade att det var ju ändå på tiden.

Mitt råd i flaska vs tutte: GÖR DET SOM NI SJÄLVA VILL OCH GE BLANKA FAN I VAD ANDRA SÄGER! Okej? Förlåt att jag skriker, men det är så himla tröttsamt att andra alltid ska tycka så jävla mycket om typ ALLT. Vad man än gör, så finns det alltid folk som som tycker tvärtom och mer än gärna vill berätta för dig hur dum du är som inte tycker som dem. Alltså, whatevz, säger jag till dem. Stoppa fingrarna i öronen, värm flaskan, plocka fram tutten - gör det som du själv vill, för ingen vet bättre än dig när det gäller dig och ditt barn.

Bra! Då säger vi så.

Och PS. var tydlig gentemot din BM på MVC att du ämmar flaskmata och be att hen skriver in det i din journal. Skriv det också i eventuellt förlossningsbrev och var tydlig med det på förlossningen / BB. Den här boken är också himla himla bra. Be din partner att stötta dig om frågorna börjar hagla på förlossningen / BB, det är alltid skönt när hen kan backa dig i ert beslut inför vårdpersonal som i ett sådant här läge kan kännas väldigt myndig och man själv känner sig ganska liten.

Jag heter Katarina och bor i en söderförort till Stockholm tillsammans med min sambo och våra två barn (12 år och 1 år). I början av september ska jag tydligen bli trebarnsmamma. SJUKT! Jag jobbar statligt, är ganska lat, gillar färgglada tatueringar, ost och öl. Du kan även följa mig på instagram: @kattakvack samt på min andra blogg: kattakvack.se

6 kommentarer:

  1. Alltså, folks jävla åsikter kan de hålla för sig själva. Ofta är det just den där pressen från andra som ställer till det.

    Jag var övertygad om att jag inte skulle kunna, eller för den delen vilja, amma. Det kändes bara... svårt att se mig som en ammande moder. Så jag skrev i förlossningsbrev och tjatade "ingen press, jag gör som jag vill". Så föddes skrutten och där, på förlossningssalen, kladdig och trött ligger han på mitt bröst och så testade vi och det funkade och kändes bra. Gott så. Då kör vi på det.

    Lite senare blev det dock struligt. Det drogs och slets och stökades under amning och jag upplevde inte alls den där fina mys-stunden som det pratades om. Jag satt på BVC och bölade och sköterskan kom med råd på vad jag kunde prova att göra annorlunda "om du vill, men du vet att du behöver inte amma om du tycker att det känns jobbigt". Bara de orden, att hon bekräftade att det var mitt beslut, gjorde att jag orkade testa hennes tips och vi löste det och det ammades några månader till. Men om jag hade gått över till flaska hade ju inte det varit något fel heller. Man måste inte veta innan, eller göra som man bestämt. Man får ändra sig och göra annorlunda!

    Sen blev amningen aldrig det där speciella, fina, som många beskriver. För mig har det alltid bara varit ett sätt att ge mat. Men som sagt, det är ju individuellt och alla måste få hitta sitt sätt.

    SvaraRadera
  2. Alltså word. Word word word.

    SvaraRadera
  3. Jag tog ett ännu mer crazy beslut. I alla fall om man ska tro omgivningen. Jag flaskammade. Gav alltså bröstmjölk på flaska. Pumpade ut och matade. Helt idiotiskt om man frågar alla utom barnens pappa och vår BVC-sköterska. Jag ville att mina barn (tvillingar, det spelar in i det här fallet) skulle få bröstmjölk men jag hade inte ro att amma och definitivt inte dubbelamma. Pumpningen tog totalt 60 min/dygn och sen kunde barnens pappa och jag i lugn och ro mata varsitt barn. Pumpningen tog bort sjukt mycket press från mig.

    ... och visst BabySemp och NAN hade också funkat att ge men det var inte det jag ville. Det är fint när man får välja själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh. LIKE på din kommentar! Härligt att läsa om folk som löst det så :D

      Radera
  4. Mitt första barn delammade jag till 6 månader. Dvs jag pumpade på dagen och blandade med hälften ersättning och ammade på natten. Mitt andra barn som nu är 10 månader är helammad, hon är en riktig pattoholic (hon äter ju dock mat också sedan hon var 8 månader). Deras tillväxtkurvor är IDENTISKA så jag vetifan hur mycket amning vs flaska verkligen påverkar och vad som beror på gener. En ska göra det som känns bäst, det blir bra båda två!

    SvaraRadera
  5. Jag GRÄT när jag kom ut från MVC-infoföreläsningen om amning. Kände helt enkelt "usch så äckligt". Skrev i mitt förlossningsbrev att jag kunde tänka mig att testa amning men inte anstränga mig. Å det var precis vad jag gjorde. Testade, det funkade utan problem å jag fortsatte. Men med pumpad mjölk på flaska från 2-3 veckor ibland å delvis med ersättning från typ 2-3 månader. Vilken tur med denna flaskavlösning ibland alltså! Hade aldrig orkat annars.

    Å nu när ny bebis är på g känner jag typ likadant. Äcklas av tanken på den där sura mjölken å lukten å nån som är så nära hela tiden å drar i min kropp. Men vi testar å ser hur det känns tänker jag. Funkar det att få till liggande/sovande amning på nätterna är ingen lyckligare än jag.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.