På tal om att inte vilja amma. Jag valde att inte amma min etta - alltså den äldsta ungen. Jag försökte till en början, men det ville sig inte riktigt. Ungen ville inte suga som han skulle, jag hade inte tålamod eller smärtgräns hög nog att försöka och försöka och försöka, och faktiskt var det nog så att jag helt enkelt inte ville. Jag kände mig inte bekväm med det - inte alls. Och vet ni, det är okej! Man behöver inte amma, för det finns alternativ som fungerar alldeles utmärkt. Äldsta ungen har jag alltså närt vid min barm, fast via flaska och det gick alldeles utmärkt. Det är nära, det är mysigt, det är varmt och det är en alldeles fantastisk möjlighet att knyta an precis som vid amning, och som Mirijam skriver, det ger även pappan en fantastiskt möjlighet till just anknytningen som man får genom matandet.Men visst, det är inte helt okomplicerat. Alltså jo, att flaskmata är faktiskt himla okomplicerat. Man hittar sina rutiner (termos med varmvatten när man ska ut på stan, eller färdiga tetror som bara är att värma på i flarran med hjälp av vänligt cafébiträde) och jag upplevde aldrig flaskmatandet som jobbigt eller klurigt - det var ju det både jag och ettan var vana vid, det som vi kände och visste och det fungerade alldeles utmärkt. Det som gör det komplicerat är ju naturligtvis att alla andra ska tycka så jävla mycket om det. När ettan föddes upp på flaska så hade folk åsikter om det. De uttycktes inte alltid direkt till mig, men ni vet ju hur det är: man får höra saker på omvägar. Och jag har fått höra det sen också, när det handlat om storebrors eksem och allergier. Mhm, SÅ kanske det inte hade varit om han hade ammats. Näe, det kanske det inte hade varit. Eller så hade det varit precis just så, speciellt om man tittar både till mina ganska allvarliga allergier och även till hans biologiska pappas allergier light. Det ligger liksom i generna.
Men här ska ni få höra: hur man än vänder sig har man röven bakåt. För tvåan är uppvuxen på tutte, och nog FAN hade folk åsikter om det också. När tvåan föddes hade jag rustat mig till tänderna för att ta fajten med BB, BVC etc, eftersom jag tänkte att jag skulle flaskmata. Men så blev det bröstet, det funkade, det kändes okej. Och folket jublade. Det jublades och berömdes och uppmuntrades fram tills att tvåan blev typ 3 månader. Då började de första undra om jag inte skulle sluta amma snart. När han blev 6 månader sällade sig fler till kören. Och när han blev 9 månader var jag typ… KONSTIG som fortfarande ammade. Och med ammade menar jag att han fick tutten när han skulle sova. Så när vi slutade nattamma när han var ett, då nickade folk myndigt och menade att det var ju ändå på tiden.
Mitt råd i flaska vs tutte: GÖR DET SOM NI SJÄLVA VILL OCH GE BLANKA FAN I VAD ANDRA SÄGER! Okej? Förlåt att jag skriker, men det är så himla tröttsamt att andra alltid ska tycka så jävla mycket om typ ALLT. Vad man än gör, så finns det alltid folk som som tycker tvärtom och mer än gärna vill berätta för dig hur dum du är som inte tycker som dem. Alltså, whatevz, säger jag till dem. Stoppa fingrarna i öronen, värm flaskan, plocka fram tutten - gör det som du själv vill, för ingen vet bättre än dig när det gäller dig och ditt barn.
Bra! Då säger vi så.
Och PS. var tydlig gentemot din BM på MVC att du ämmar flaskmata och be att hen skriver in det i din journal. Skriv det också i eventuellt förlossningsbrev och var tydlig med det på förlossningen / BB. Den här boken är också himla himla bra. Be din partner att stötta dig om frågorna börjar hagla på förlossningen / BB, det är alltid skönt när hen kan backa dig i ert beslut inför vårdpersonal som i ett sådant här läge kan kännas väldigt myndig och man själv känner sig ganska liten.
