När poletten trillar ner. På riktigt. DEN känslan.

Vad konstigt det är ändå. Jag går runt med min stora mage, jag känner att baby Kenneth sysslar med någon väldigt avancerad form av vattengympa typ hela tiden, jag vet att det bara är 84 dagar kvar tills han är beräknad att komma, jag vet att han skulle kunna andas själv om han föddes nu och jag vet att han har ögonfransar, väger 1.2 kilo och och att hans fötter är 5 centimeter långa.

Ändå, trots att jag vet allt detta, kan jag nästan tappa andan ibland och verkligen inse vad som är på gång. På riktigt. Inse att Baby Kenneth faktiskt finns – och att han ska bo med oss. Vi ska bli hans mamma och pappa. Det är så stort och fint och galet att det inte går att ta in nästan.