Tänkte recensera det som jag plöjer igenom nu under de sista tre månaderna av graviditeten och börjar med "På smällen, från A till Bebis" av Ann Söderlund och Hanna Widell.
Om boken: Har hela 350 sidor och jätteliten text. Alltså verkligen jätteliten. Yttepytteliten. Så den räcker ju länge, om jag säger så. Ann och Hannah guidar förstagångsmamman genom 22 kapitel av typen "Hälsa och graviditetskrämpor", "Magen, boobisarna och annat kroppsligt" och "En hormonjävulsliv och lustar". De blandar egna upplevelser med fakta, kommentarer från experter inom sjukvården och andra kvinnors historier på alla olika teman som dyker upp.
Vad tycker jag? Ann Söderlund är ju sjukt rolig, jag har alltid gillat henne som fan, och jag älskar verkligen den här boken (och att döma av kommentarerna på min instagram så är det många andra som håller med). Den är himla otvungen och jag tror att lite av tanken bakom den är att alla ska känna sig normala, oavsett hur och vad man känner under sina nio månader med bäbis i magen.
Typisk text:
28 timmar och fem barnmorskor senare hade fortfarande ingen bebis sett världens ljus. Barnmorska nummer fem ryckte uppgivet på axlarna.
"Jag vet inte vad vi ska göra, har du någon idé Ann?
Om jag hade någon idé?
"Ja, du kan ju skjuta mig och kasta ut mig genom fönstret".
Typisk text:
28 timmar och fem barnmorskor senare hade fortfarande ingen bebis sett världens ljus. Barnmorska nummer fem ryckte uppgivet på axlarna.
"Jag vet inte vad vi ska göra, har du någon idé Ann?
Om jag hade någon idé?
"Ja, du kan ju skjuta mig och kasta ut mig genom fönstret".
Det enda som är synd är att den stundtals kan vara ganska traggig i sina könsroller, att killarna gärna är ute och festar och är livrädda för att bli pappor osv. Jag tror inte att Tobbe skulle känna igen sig i minsta lilla av det som står när det handlar om pappabiten. Men ja, det är ju inte Ann och Hannahs fel att deras killar fick lite panik i början, men en lite mer nyanserad bild av ett föräldrapar i 30-årsålderna hade kanske inte skadat.
Och på tal om pappabiten, nu lever ju jag i ett heteroförhållande och det stör inte i min läsning att det hela tiden refereras till pappan/din kille, men det hade ju känts lite fräschare om dom istället kunde omnämnt den icke-gravida som till exempel partner. Om jag hade haft en flickvän så hade det känns väldigt märkligt att hela tiden läsa om den där killen som svansar runt i periferin och är nervös och lite fumlig.
Betyg: 4 av 5. Det är trots allt en sjukt underhållande bok som samtidigt förklarar i detalj vad som händer från det att spermien träffar ägget tills att det läggs en kladdig alien på ens mage, och dessutom tar upp bra att veta-grejer om den första tiden hemma efteråt.
Jag håller med dig precis, kände exakt samma när jag läste den som nygravid för 5 år sedan!
SvaraRaderaÄlskar när folk håller med mig precis :)
RaderaOj vilken hög. Jag har nog aldrig tagit mig igenom en hel föräldra/bebisbok ever tror jag. Ann Söderlunds kanske jag skulle klara av dock.
SvaraRaderaDu som redan varit preggo två gånger kan ju läsa den där 9 1/2 månad då, den handlar om att få barn nummer två när barn nummer ett fortfarande är ganska litet. Fast i ditt fall är det ju barn två och tre då. Men ändå. Hittade den för en femma på loppis + älskar Annika Lantz + är gravid, så jag råkade känna mig som målgruppen trots att jag kanske inte riktigt var det, haha!
RaderaGlöm inte boken "Du ska bli pappa" av Dick Sundevall. Det är lite kul att få partnerperspektivet på det hela också även om både jag och min kille tyckte att han sätter kvinnan på en liiiite för hög pedistal (jag är ju livrädd för att trilla ner)
SvaraRadera/Cissi
/http://sjmanshustrun.blogg.se/
Jag har också läst den boken och den var rätt kul men tyckte mycket i den var idiotiskt... Bland annat att den är så stereotyp men också att de späder på bilden om "den hormongalna gravida kvinnan". På en sida i boken skriver de nånting om att hormonerna gör en galen och på en annan sida skriver de att man får passa på att vara elak mot folk för man kan ju skylla på hormonerna... Jag blir så trött på den bilden av hur man ska vara som gravid för jag själv är inte så och jag har inte hört om många som blivit sådär elaka och galna heller. Men den bilden är så stark så i princip den enda fråga min sambo får om att vi ska ha barn är av typen "har tjejen blivit galen nu då?".
SvaraRaderaJag har förresten två boktips: Föda utan rädsla av Susanna Heli (oavsett om man är rädd eller inte så är det en fantastiskt bra bok) och Ina May's guide to childbirth av Ina May Gaskin! Båda tar upp fakta om vad som faktiskt händer i kroppen, varför det gör ont att föda, hur man utan kemisk smärtlindring kan hantera det osv. Jag känner mig i alla fall väldigt stärkt av de två böckerna :)