fredag 13 september 2013

Kattas BF: 103,9% (plus 11 dagar)


Saker man kan störa sig på när man gått 11 dagar över tiden:

→ Folk som låter anklagande när de konstaterar att jag inte fött än. För det är ju rimligt liksom, eftersom det är något jag själv råder över.

→ Folk som kontrar eventuella klagomål från mitt håll med "hen kommer när hen kommer". Jo men alltså, det vet ju jag också, men det innebär ju inte att det inte är tungt och jobbigt och att det gör ont i ljumskarna och skinkorna när jag går i trappor och att jag mår illa för att Bebishen pressar sig emot något som gör att jag mår illa (well duh) och att jag har svårt att andas eftersom hen inte sjunkit ned och fixerat sig och att det gör jättejättejätteont att ta sig ur sängen på mornarna. (jag förstår givetvis att det är i all välmening och försök till pepp, att man inte ska hänga upp sig så mycket på hur många dagar man gått över - men det är ju faktiskt JÄTTESVÅRT att inte göra det).

Jag har däremot fått full förståelse för det där som står i alla appar och som många på övertid brukar säga, att det känns som att ungen aldrig kommer komma. Jag har tyckt att det låtit lite överdrivet förut - men faktiskt så är det så det känns. Det känns som att jag kommer gå omkring med stor kagge i resten av mitt liv. Jag har liksom börjat vänja mig vid detta ovälsignade tillstånd och känner mig inte så mycket gravid längre som kanske mer ett stort UFO som inte kan röra mig ordentligt.

Men jag måste säga att de två senaste dagarna, med Edster hemma från föris, har gått betydligt snabbare än dagarna när han varit på föris. Han har varit på bra humör trots snor och har utgjort ett utmärkt sällskap, både som vaken (håller mig på mina tår) och som sovande (gött med sovsällskap på eftermiddagen).

Och så har jag ju fått äta hemmagjord plankstek till middag samt hämtat ut min nya klänning, som visserligen är vajayjay-kort just nu, men med en mindre utstickande magen kommer den bergis att nå nästan till knäna i alla fall. Mer eller mindre. Ikväll ska jag äta chirre med dirre och dricka citronfanta och klämma ett gäng avsnitt av Vänner. Fredag baby!

Jag heter Katarina och bor i en söderförort till Stockholm tillsammans med min sambo och våra två barn (12 år och 1 år). I början av september ska jag tydligen bli trebarnsmamma. SJUKT! Jag jobbar statligt, är ganska lat, gillar färgglada tatueringar, ost och öl. Du kan även följa mig på instagram: @kattakvack samt på min andra blogg: kattakvack.se

2 kommentarer:

  1. Jag gick över 15 dagar. Den 14 dagen startade förlossningen av sig själv. Jag var helt övertygad om att det aldrig skulle komma en bebis. Alternativt att jag skulle vara den första som var preggo i ett år. Så, vill väl egentligen bara säga: kämpa! Och lycka till. Vi är många som känner med dig!

    SvaraRadera
  2. Jag födde ju på BF +13 och runt BF+6 så tänkte jag mycket på elefanter, ledig i kombo med Kunskapskanalen och inte orka annat än soffhäng. De går dräktiga i två år! TVÅ ÅR! Det är jag och elefanterna tänkte jag då och resterande vecka. Tvivlade starkt på att ungen skulle komma innan föräldraledighetens slut.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.