Jag känner att Katta ensam får dra ett o-er-hört lass med den här bloggen nu för tiden, men hav förtröstan, snart är jag nog redo att jobba mig ut ur bubblan lite. I dag har jag och Sigge till exempel hälsat på på jobbet och tagit en skogspromenad på tu man hand – vad sägs om den va?
Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg:
mirijam.blogspot.com
*kräver ob-timmar och löneförhöjning*
SvaraRaderaMen ÅH, MYSET!
Åh, första gången vi var nere på stan med tösen kallsvettades barnafadern och utstrålade pure panik hela promenaden. Han ville typ vända och rusa hem konstant och gick jättefort. Inte urkul för den hormonkänsliga och öma modern (aka mig). Men bra jobbat Mirijam! Det tog ett par veckor innan jag vågade mig ut helt alone, tror det var till månadskollen på bvc t.o.m.
SvaraRaderaFörresten, får man vara fräck och be om ett önskeinlägg? Det har visat sig att jag (med start nästa vecka, samma dag som kiddot fyller 6 veckor) ska börja jobba dryga 35% pga av drömjobbchans jag inte kunde tacka nej till. Förvisso fogar jag själv över stor del av arbetstiden och kommer jobba mycket hemifrån, men vi måste ändå vänja tösen vid flaska (och ev ersättning). Och jag måste säga att samvetet inte är jättegulligt mot mig just nu + att en viss rädsla över vad alla andra (familjer, vänner, bvc-sköterskan m.fl) ska tycka o tänka jagar mig + prestationsångesten över både jobbet o hemmalivet o mammarollen o relationen med barnafadern o fan o hans moster rent ut sagt. Och STRESSEN över hurvida jag kommer klara jobbet eller inte. AMAGAAD. Men barnafadern stöttar mig och tycker det känns helt ok dra ner på jobbsökandet för en stund och bli hemmaman istället (ofta undrar jag om han inte är mer kapabel än mig till att ta hand om dottra så det finns inga tveksamheter om omvårdnaden där inte.) Men...liksom... ändå.
Så. Det skulle vara väldigt trevligt att få läsa om andras tips/pepp och erfarenheter av börja jobba tidigt, sluta amma/börja delamma tidigt, hur andra har hanterat stressen o samvetet allt annat ovantstående osv. Ett inlägg likt det om förlossningsberättelser. För Preggopreggo-läsarna och ni två, Mirijam o Katta, är ju så himla bra.