onsdag 25 september 2013

Härifrån kommer inga skräckhistorier...

Okej, i går blev Spiggen en månad gammal (ung) och ungefär nu känns allt som vanligt. Eller vanligt och vanligt, ingenting är väl som vanligt, men det går att vakna på natten utan att tänka ÅH HERREGUD DET LIGGER EN LITEN LITEN BÄBIS HÄR, ÄR DEN VERKLIGEN VÅR, HUR SKA VI KUNNA TA HAND OM DEN? och det går att ta sig igenom en hel dag ensam hemma med både hund och barn utan att tänka MEN HUR SKA JAG GÖRA OM JAG MÅSTE BAJSA OCH SIGGE ÄR VAKEN, SKA JAG LIKSOM HÅLLA I HONOM SAMTIDIGT DÅ? (tips: tvättkorgen!).

Jag trodde att det skulle vara värre. Eller rättare sagt, min omgivning hade förberett mig på att det skulle vara värre. Och det är klart att det kunde varit värre, vi har ju sluppit både kolik, skrikbäbis och sömnbrist, men ändå. Som jag hade stålsatt mig och så var det bara så här. Några "råd" som jag fått och tänker lite extra på så här när jag är mitt i det själv:

Sov när barnet sover 
Okej, det är väl egentligen ett bra råd, men jag hade lagt till även om du inte tror att du är trött. För ibland känner man kanske inte att man är sovtrött men så tänker man att "jag ska bara blunda lite" och så sover man i tre timmar. Och med man menar jag så klart jag.

Strunta i städningen den första tiden, låt det vara lite stökigt
NEJ! Nej nej nej och åter nej, det kan det absolut inte vara. Inte hos oss. Om Tobbe har gått till skolan/jobbet/praktiken och lämnar mig ensam hemma med klängig bäbis och hund så får det absolut INTE vara stökigt hemma. Rörigt i lägenheten = rörigt i mitt huvud. Jag säger snarare, "lägg en intensiv kvart varje kväll innan läggdags på att röja upp hemma och vakna glad och nöjd till ett städat hem. Och ladda kaffebryggaren.

Njut av spädbarnstiden, den varar inte för evigt
Okej, njuta ska man så klart göra, men jag hade nog önskat att någon poängterat del två av den meningen, nämligen "varar inte för evigt". Vecka två är helt annorlunda mot vecka ett, vecka tre mot vecka två osv. Det borde man ju fattat själv, men allvarligt talat, man fattar inte jättemycket de där första veckorna. Och när man sitter där nyförlöst och knappt kan röra sig på grund av ont och bäbisen vägrar släppa en (och hormonerna dessutom gör att man gråter fukkin' oavbrutet) så är det lätt att få panik. SKA DET VARA SÅ HÄR RESTEN AV LIVET NU? tänker man, men det ska det ju inte. Det kanske inte ens ska vara så resten av dagen och det kommer garanterat inte vara så nästa vecka. Sigge är ett helt annat barn nu under sin femte levnadsvecka, och min kropp är också en helt annan kropp nu än under sin första vecka efter förlossningen, och bara det faktum att man kan gå på toa lite snabbt utan att bli kallsvettig av smärta underlättar ju vardagen enormt. Och det blir bättre och bättre för varje dag.

Kanske skönt ändå att folk har varit så himla ohyfsade och frikostigt har delat med sig av sina skräckhistorier angående spädbarnstiden, för vet ni – jag tycker fan att det var asmycket lättare att bli mamma än vad jag förberett mig på.

Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com

6 kommentarer:

  1. Men exakt! Det var ett jäkla tjatande om att en aldrig skulle få sova, om hur jobbig en spädis är osv, så jag blev faktiskt förvånad över att det inte var värre!

    SvaraRadera
  2. Det var precis samma med graviditeten tycker jag. Väntade hela tiden på att det skulle bli jobbigt och krämpor men så kom aldrig det. Nästan tre år senare väntar jag fortfarande på allt det där jobbiga med småbarnslivet. Nä, mitt bästa tips är att inte lyssna på några profetior alls.

    SvaraRadera
  3. Det är väl lite så, att folk gärna delar med sig av sina "värsta". Plötsligt har man 100 värsta runtomkring sig och tänker att det ska bli värsta värsta, medan man kanske bara får ett par av de sakerna. Eller ja, kanske inte en enda.

    Det är ju super att det är bättre än förväntat, och även att du får sova så mycket! Jag har sovit så mycket kanske 2 nätter på ett år (och då i eget rum...) Hör till skaran som sov 2-4h/dygn den första månaden... Men allt annat med spädis har varit lätt. När koliken försvann alltså (värst var vid 1-2 mån). Han är liksom alltid glad och lättsam, det enda han har nu är att han sover mindre än andra barn.

    Att få barn är lite som ett lotteri. Vissa sover inte, andra sover mycket, men alla drar ändå högsta vinsten i slutändan. Det är väl skillnaden mot att spela på lotto förstås.

    Ps. Så himla skönt när man kunde gå på toa igen! Och sitta på en stol!

    SvaraRadera
  4. Grattis till en härlig o lugn spädbarnstid. Men varför ger du tillägg? Det är så viktigt med att amma o vad jag förstår så gjorde du det till en början? Det är sjukt jobbigt att amma, det tar all tid. Det kan kan göra ont ett tag och vissa dagar behöver barnet ligga vid bröstet 24-7. Barnet kan få en svacka o tappa vikt o självklart ger man tillägg då men det är viktigt att fortsätta helamma i den mån det går? Fördelarna är så stora med att amma. Visst, barnet är mer nöjt o mätt längre o ökar mer i vikt på tillägg men din bröstmjölk innehåller all näring den näring som din bebis behöver. Egentid kan man glömma till en början o sätta sitt stora ego åt sidan.......

    SvaraRadera
    Svar
    1. Whoa there vilken presumtiv kommentar. I alla fall uppfattar jag den som så, men nyanser kan ju alltid gå förlorade på nätet.

      För det första så tycker jag aldrig man behöver rättfärdiga valet att amma/inte amma. Detta är ngt vi pratat mkt om här på bloggen och ngt det allra flesta varit rörande överens om att vi är hemskt trötta på den skuldbeläggning som sker gentrmot mödrar som inte ammar. Jag som både flaskmatat resp helammat olika barn vet att det inte är svart eller vitt, och det tycker jag rimligtvis alla borde kunna förstå utan att bötja prata om 'stora egon'. Ibland är det så enkelt att amningen faktiskt inte funkar trots proffshjälp (been there) oh ibland handlar det om andra saker. Gemensamt för alla olika anledningar är att man som förälder borde respekteras oavsett hur man matar sitt barn.

      För det andra så tycker jag att detta med behov av egen tid och att det skulle göra en ego är en himla märklig sak att koppla ihop. Egen tid kan vara nyckeln till ett harmoniskt bebisliv, bara för att man blivit förälder innebär det inte att man upphör att existera som person. Sedan kan egen tid innebära olika för olika personer och även här tycker jag det är oerhört viktigt att inte döma varandra och att inte bemöta varandra på ett nedlåtande sätt. Sånt kan man ägna sig åt på FL.

      Radera
    2. Nu hann Katarina före, så mycket av det jag tänkte skriva står ju redan här ovanför, men alltså, gud vilken tradig kommentar, tror du på allvar att jag inte vet skillnad på att amma och på att ge flaska?

      För det första: Ja, jag ammade i början. I tre dagar, sen fattade vi att jag inte hade någon vidare mängd mjölk i brösten. Sigge fick till exempel i sig fem gram på en amning när vi kollade på sjukhuset. Förmodligen berodde detta på att jag hade så lågt blodvärde efter att ha förlorat ganska mycket blod efter förlossningen. Sigge suger alltså som han ska så det var inte det som var problemet, utan att det inte fanns någon direkt mat att suga ut.

      Och nej, det är inte alls "viktigt att försöka helamma", det är viktigt att må bra och göra det som känns bäst för ens familj. Min plan var från början att inte amma alls eftersom jag alltid känt ett stort obehag inför att göra det, och det har jag varit jätteöppen med, både här och i min privata blogg. Och vet du – jag har fått jättemycket stöd i mitt beslut och DU är den första som skrivit något sådant här. Ingen tjatade på BB, ingen tjatar på BVC, ingen i vår bekantskapskrets tjatar, alla repsekterar vårt val. Som alltså inte är så mycket val eftersom han hade svultit ihjäl om han behövt klara såg på de fattiga droppar han får ut när han ligger vid bröstet, för tro mig – han ligger där en hel del. Närhetsbiten är viktigare än innehållet, i Sverige 2013 så får ett flaskmatat barn också precis all den näring hen behöver (kanske att den första råmjölken är lite lite viktigare att få i sig, men den har han ju fått).

      Och avsett så behöver jag inga anonyma pekpinnar som säger åt mig vad jag ska göra, för jag är fullt kapabel att ta beslut som rör mig och min familj helt själv. Jag hoppas verkligen att du inte är ute på fler mammabloggar och ger kvinnor dåligt samvete för att dom av olika anledningar inte ammar, det är ju inte jättekul att få slängt i ansiktet att man inte gör sitt bästa som morsa liksom.

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.