Två veckor efter förlossningen. Sjukt imponerande ändå vad kroppen kan...
Alltså, det gör ont att vara gravid, det gör ont att föda barn och det gör ont EFTER att man fött barn. Kan det verkligen vara så Moder natur hade tänkt ut det hela? Så här snart fyra veckor efter förlossningen tänkte jag dela med mig om vad som har hänt med kroppen den senaste tiden.
Bäckenbotten börjar återhämta sig ordentligt, men de första 2.5 veckorna kändes det väldigt mycket som att alla muskler var helt uttänjda och aldrig skulle bli normala igen. Det räckte med en hundpromenad på en kvart för att jag skulle börja googla "framfall efter förlossning" när jag kom hem. Hela den där känslan av tryck neråt som före förlossningen var tyngden från livmodern fanns fortfarande kvar på något sätt. En miljard knipövningar senare tänker jag nästan inte på det alls och nu går jag i normal rask takt igen när jag är ute.
Brösten gör mycket mindre ont än vad jag stålsatt mig inför, till min stora glädje. Nu får ju Sigge mest flaska och ammar mest för tröst/närhet, så jag slipper ju delen med sprängfyllda tuttar, men med en rejäl dos alvedon och purelan de första veckorna så lyckades bröstvårtorna hålla sig okej också. Men det är ju inte skönt direkt, det vill jag inte påstå.
Magen är... tom. Och ganska platt, åtminstone om jag står upp - och jämför med hur den nyss såg ut. Jag var sjukt nöjd med att ha gått till vecka 43 utan bristningar, men plötsligt såg jag en fyra-fem stycken på nedre delen av magen EFTER förlossningen. Kul skämt, universum. Och de var inte där innan, jag tvingade Tobbe att undersöka där jag inte kunde se ordentligt. Men dom är vääääldigt ljusa och syns knappt, så jag tänker inte på dom.
Vikten ligger på 85 kilo, så jag har gått ner 13 och har 17 kvar. Herregud, jag kan inte fatta att jag gick upp 30 kilo. Nåväl, nu när jag kan gå utan att det känns som att jag ska tappa ut inälvorna genom snippan så ska jag väl promenera bort överskottet rätt kvickt. Längtar tills jag kan börja träna ordentligt igen, ska kolla upp hur man startar igång post preggo-kroppen på bästa sätt för att stärka upp och minimera skaderisken innan jag börjar.
Kort och gott så känner jag mest att "jahapp, så här ser jag ut nu" när jag kollar mig i spegeln. Jag mår inte på något sätt dåligt över mitt nya slappa jag, förutom att jag känner mig så sju-u-hukt klen och stör mig på att alla kläder sitter illa, men utseendemässigt tänker jag mest att jag väl får komma tillbaks till min gamla form så fort jag är redo. Vad tänker du om din kropp efter graviditeten?
Så här efter ett år är jag vän med min kropp. Vägde som du 68 när jag blev gravid, och har 1,5kg kvar - men allt sitter på magen och kommer inte i nåt. Jag är ändå verkligen vän med kroppen - kroppen, mitt tempel. Jag överlevde! Fick blodpropp med ett års behandling (ett år imorn!), åt mediciner, kunde inte ta mig ur sängen de första veckorna... Så: I made it! Så jävla ballt! Kan springa en mil igen, och det trodde jag ALDRIG (knappt min läkare heller).
SvaraRaderaAnna Granström.
Gött att du känner dig pigg igen – och vän med din kropp!
RaderaJag minns hur jag två dagar efter förlossningen ställde mig framför en spegel och tittade och klämde på min mage. Den hade liksom tömts och var nu som en degklump, det kändes verkligen helt weird!
SvaraRaderaHaha, jag tänker på det dagligen!
RaderaStarka, duktiga, coola templet. Tänker jag. Men det finns ju en del förbättringsområden så att säga. Magen fick en del bristningar graviditet 2. Smörjer dem å kejsarsnittsärret med nåt slags silikongel nu. Vill att ärret ska bli mjukt å fint å om möjligt även blekt. Tuttarna är beyond räddning. Det var de redan efter första graviditeten. Hoppas kunna träna magen på sikt men måste nog vänta lite till. Appen mammamage ska vara bra. Ska testa den när jag får klartecken. Inte så mkt av skönhetsanledning som för att jag verkligen verkligen behöver å saknar mina magmuskler. Är så svag i ryggen av de tunga tuttarna å behöver helt enkelt bli stark igen.
SvaraRaderaAnnars tänker jag att det kan vara väldigt olika. Första graviditeten tog det nästan ett år att komma till startvikt igen (gick upp 20). Denna gång gick jag upp knappt 15 å har bara tre kg kvar efter 6 veckor. Men - behöver som sagt komma i form igen.
Jag tänker mycket att vikten inte spelar så stor roll, men just känslan av att inte orka något längre, uuuuh! Det är den jag vill bli av med!
RaderaKroppen ser ut som innan, ett par år efter sista barnet. Det jag kan tänka i efterhand är att man inte borde tänka en enda tanke på att "komma i form" under första 1,5 året. Det borde lämnas till senare, när man har tid, lust och ingen akut sömnbrist.
SvaraRaderaHåller med om att en inte bör känna press såklart - å definitivt inte vad gäller de eststiska aspekterna. Men det är definitivt de där 1,5 åren jag behöver vara stark å i god form för att orka lyfta, bära å släpa på de små barnen. Tänker också att det allmänna måendet å sömnen blir bättre om jag är i någorlunda form vad gäller kondition å styrka.
RaderaFast det beror ju på vad man menar med "komma i form", jag menar det som att jag vill vara stark och känna mig pigg och orka mycket, det är "i form" för mig. Och jag har både tid och lust och ingen akut sömnbrist, så jag har ju inget som hindrar mig?
RaderaMåste man tänka så mycket om sin "mammakropp"? Styrkan och konditionen kommer tillbaka med träning men det är fullt möjligt att magen inte kommer att bli lika platt som innan. Behöver man klura mer på det, egentligen?:)
SvaraRaderaMvh
F.d ätstörd träningsnarkoman som blev frisk efter graviditet
Jag hade inte plagg mage sedan innan heller, men vill som sagt känna mig pigg och stark i kroppen igen.
RaderaHar ju gått tre månader för mig. Känner mig fortfarande inte helt okej i kroppen. Gå långt pallar jag t.ex. inte, får foglossningskänsla. Men sakta men säkert tänker jag apropå att starta igång kroppen igen efter graviditet och förlossning.
SvaraRaderaHimla skumt det där med foglossningskänslan EFTER graviditeten, jäkla hormoner! Och "sakta men säkert" är såklart bäst!
RaderaEn vecka efter första förlossningen vägde jag 93kg, detta var det lägsta jag vägt på många år och jag tyckte det var skit kul, men under amnings tiden gick jag bara uppåt!! Efter andra vägde jag mig inte :P
SvaraRaderaNu väntar jag tredje (ca 3 veckor kvar)och låg på 106 när jag skrevs in, ligger på 107 nu. Får se hur det går under amningen ;)
Tycker att så länge man orkar och kan göra allt man vill spelar utseendet och extra kilon inte så stor roll, för mig handlar det om att må bra, och ja jag tycker jag behöver röra mig mer, men inte för att gå ner bara för att må bättre :)
Jag håller med dig, det handlar mer om känsla än om utseende!
RaderaVäger mindre nu än innan jag blev gravid, men gick också ner typ tio kilo på grund av hyperemesis. Längtar efter att få börja träna, att vara ambulerande mjölkbar tär på axlarna och det vore ju trevligt med lite magstöd för hållningen... Men ur utseendesynpunkten så bryr jag mig faktiskt inte. Ja, det hänger hud, jag är tigerrandig på magen och jag kommer förmodligen få rulla ihop tuttarna i BH:n när jag har ammat klart, men vafan. Kroppen är till för att levas i.
SvaraRaderaLeva – och vara stark – i! Man ska ju orka leva! :)
RaderaJag tycker asamycket om min kropp, den är verkligen mysig nu så här efter graviditeten. Men för mig funkar den inte särskilt bra än pga amningsreumatism som vissa dagar tar knäcken på mig pga smärtor och svaghet. Kilon hit och dit bekommer mig inte men snål och lat som jag är så skulle jag vara glad om jag slapp tvingas köpa nya kläder.
SvaraRaderaOj, amningsreumatism lät inte så kul! Och nej, det är dyrt och tråkigt att köpa en ny garderob, det slipper man gärna.
RaderaHar gått upp 30 och 25 kg under graviditet, men ska tilläggas att jag var underviktig innan första barnet. Har gått ner väldigt långsamt efter båda graviditeter men har inte haft ont någonstans eller dylikt. Det som känns bäst är när man kan börja träna lite och känner hur man blir starkare och starkare. Man blir uttänjd på konstiga ställen under graviditet och efteråt känns det som man saknar stöd.
SvaraRaderaMin yngsta är nu 14 månader och jag börjar känna mig nästan normal. Med första barnet tog det ca 2 år för att jag skulle känna mig helt som innan (bortsett från bristningar på magen). Vissa verkar hoppa i smaljeansen efter några veckor, emellanåt har jag känt mig stressad över att man förväntas bli som vanligt så himla snabbt och att man måste köpa massa kläder som sedan ändå är för stora efter några månader.
Ja, det är mycket press från omgivningen, eller press och press, men frågor om vikt i alla fall. Mina smaljeans ligger lååååångt in i garderoben och lär bli kvar där ett tag :) Och det känns okej!
Radera