Kenneth ba: *doin' the choka choka*

Okej, STOPPA PRESSARNA, jag känner bäbisen nu! Men inte som alla säger att det brukar kännas i form av fisksnärtar eller små bubblor som spricker, utan som... knarrande. Mer som att hen vänder sig och släpar rumpan längs livmodersväggen, mer än att kicka loss. Om ni fattar? En slags friktionskänsla.

Och det gick så himla snabbt, från att jag fattade att det inte var tarmrörelser till att jag nu känner det ganska ofta. Men bara om jag är stilla, rör jag mig försvinner det i all övrig movement i kroppen.
Men – STOPPA PRESSARNA IGEN – Tobbe kan också känna! Både i går kväll och i kväll när jag lagt mig kom knarret, och när Tobbe la handen på magen och tryckte lite lätt så kände vi det samtidigt.

SÅ. SJUKT. COOLT.

På festival första sommaren vi var ihop, då hade vi inte ens känt varandra i ett år och det var väl ett halvår efter första dejten. Då visste vi inte att det prick tre år senare skulle vara beräknat att komma en Baby Kenneth till oss.
Livet alltså, vad häftigt det kan bli!? 

Han är förresten sugen på att gästblogga lite (Tobbe alltså, inte Kenneth), så är det någon av er som undrar något särskilt som ni vill att han ska ta upp så shoot. Papparollen, bäbisnamn, graviditetsoro eller hur man gör för att undvika en förhållandekris trots det konstanta flödet av preggohormoner – you name it. Den som frågar får svar osv.