Hm. Jag läser ju en del preggobloggar och slås av uttryck i form "jag stryker mig ofta över magen och pratar med den lill* där inne". Två saker gnager i mig gällande den meningen.
Ett: "Lill*"? Herregud, säg lilla eller lille, DET SPELAR VÄL INGEN ROLL? Och då ser det ändå hyfsat okej ut i text, men hur låter det i folks hjärnor när de ska uttala det? Lill? Lill-höh?
Två: Måste man prata med magen? För jag gör det då inte. Tobbe gör det ibland men då pratar han ju liksom med munnen mot magen så det känns ju mer naturligt. Jag är ingen sån som pratar för mig själv alls, och att plötsligt börja snacka rätt ut i luften känns sjukt konstigt. Men nu för tiden så hör ju bäbisen verkligen röster med sina pyttesmå öron så det kanske är läge att börja?
En gång har jag försökt, det var typ i vecka tolv kanske, när jag stod och stekte pannkakor och väntade på att Tobbe skulle komma hem från jobbet. Jag funderade på bäbisen och hur den kommer vara när den kommer ut – och så sa jag rätt in i fläkten: Tycker du om pannkakor Kenneth?
Tycker du om pannkakor Kenneth?
Alltså, jag har väl sällan känt mig mer korkad. Efter det har jag inte sagt ett knyst som riktar sig direkt till magen, jag vet liksom inte vad jag ska säga. Vi har inget att prata om, Kenta och jag. Hoppas hen inte får några men av detta och blir sent utvecklad i talet eller nåt.
Och alla barn gillar väl pannkakor?
Pratar/pratade ni med era gravidmagar? Vad pratade ni om? Och handen på hjärtat, kändes det verkligen helt naturligt?
lördag 9 mars 2013
Och jag ba, och Kenta ba, och jag ba så här va
Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag pratade aldrig med magen. För som du säger skulle det kännas väldigt konstigt - att prata med en mage, sin egen mage, även om man vet att det ligger en alldeles livslevande liten minimänniska där inne.
SvaraRaderaOch till din andra fundering - min son verkar inte alls ha tagit skada av det. Tvärtom började han både prata och sätta samman meningar väldigt tidigt.
Så det är nog ingen fara på taket :)
Ja, jag pratar med min mage eller mer med bebisen ibland. I princip säger jag väl två olika saker.
SvaraRaderaAntingen uppmuntrande: Det är bra att du rör dig så att din mamma vet att du lever. (när den sparkar efter en lång stunds uppehåll.)
eller förmanande: Men du stannar därinne tills slutet av Maj! (Varje gång jag eller G råkar nämna att vi längtar efter den)
Det känns inte så konstigt, men det är ju inte heller så att vi har några konversationen. Jag sjunger förresten för magen också. Jag har hört att om man sjunger samma sång många gånger så kan bebisen känna igen den sen. Kanske känns mindre konstigt att sjunga än att prata?
Nej. Bara nej. För mig känns det helt jättekonstigt. SKulle även kännas konstigt om Pärre pratade med magen. Vilket jag tror hänger ihop med att jag vet att det inte skulle kännas naturligt för honom heller. Och då blir det ju jätteweird.
SvaraRaderaMed det sagt har jag inga problem med att andra gör det. Men för mig känns det bara konstigt.
På slutet pratade jag en del med magen, då var det ju liksom mer påtagligt att det var någon därinne. Typ "Hörredudu, det där är mina revben!" eller "Nej, du kommer inte komma ut där hur mycket du än trycker". Nu pratar jag både med mitt bäbis (såklart) och med mig själv (även när bäbis inte är med). Det senare gick liksom av bara farten, jag vande mig vid att inte få något svar på frågor och påståenden, typ "Nu ska vi åka och handla" och jag inser att jag låter precis som min mor :)
SvaraRaderaFan vad jag garvade när jag läste om fläkten!!! Jag har skrikit "Förgrömmade unge!" de gånger ungen har hoppsparkat mig i revbenen. Igår ropade Jonas in i magen att "det är fint att börja livet med en helg!". Annars får ungen lyssna på preggofjärtar och vuxenprat.
SvaraRaderaAlltså du pratar ju väl med andra (människor runtomkring dig) under dagarna? Jag tror knappast Kenneth märker skillnad på om du pratar med henom eller med vem som helst annan, hen får ju höra din röst varenda dag ändå. Jag pratade inte heller med magen... Hade känts jättekonstigt.
SvaraRaderaNej jag pratar inte med magen och jag skriver eller kallar den inte lill* heller. Den är grisen. Punkt. =)
SvaraRadera