fredag 8 mars 2013

"Livet börjar nu"? Nej, inte hemma hos oss.

Vi fick följande fråga i en kommentar från Sara:

En annan sak är kommentarerna på facebook osv, när någon outar. Har sett flera "nu börjar livet på riktigt!". Jag tycker den är ganska klantigt formulerad när man inte vet vilka som läser. Jag tänker väl främst på att det förminskar livet folk utan barn lever. Skulle vara lite intressant att höra hur ni ser på sånt här!

Åh herregud, jag förstår dig Sara! Det var länge sedan jag tröttnade på den inställningen hos folk, långt före jag själv blev gravid. Men mitt svar är i alla fall nej - jag tror verkligen inte att livet börjar i augusti när vi får barn. Jag är 33 år gammal och har hunnit gjort massor av saker som jag inte hade haft en chans att göra (på samma spontana vis) om jag hade haft barn.

Jag har skaffat en utbildning, jag har tagit fallskärmscert och mc-kort, jag har rest runt halva jorden, jag har festat på charteröar, säsongat i Kanada och ö-luffat i Malaysia - och jag har gjort allt det där på ett väldigt otvunget sätt. Jag har inte behövt ha någon form av koll på blöjor, barnmat och läskiga sjukdomar som bäbisar slash barn kan drabbas av.

"Var Kenneth är? Han fick visst någon form av exotisk magsjuka och bajsade ihjäl sig..." 

Och - framför allt - jag har gjort alla de där sakerna som jag drömde om i min ungdom (haha, ungdom?). Även om jag är en sån som tror att det visst går att leva – åtminstone en variant av – sitt vanliga liv post bäbis så kommer jag aldrig behöva känna en stresskänsla i form av "HERREGUD JAG HAR INTE GJORT ALLT JAG VILLE OCH NU ÄR MITT LIV SLUUUUUT!".

Snorkla i en gammal vulkan på Hawaii? Check. Rumla runt på strippen i Las Vegas till klockan halv sju på morgonen? Check. Bli nersänkt i en bur bland vithajar och hoppa världens högsta bungyjump i Sydafrika? Check och check. Bilda familj? Snart check. Och även om jag verkligen förstår att inget av det jag nämnde är säker som alla "måste" göra innan de skaffar barn så är det saker som jag har velat göra och som hade blivit svårfixade med en bäbis.

"Var Kenneth är? Jo, han blev uppäten av en haj, det är himla glest galler i de där hajburarna..." 

Jag är helt övertygad om att bäbisskaffandet kommer bli typ den ballaste grejen hittills i mitt liv, men jag vägrar tro att livet på något sätt bara har stått på paus de senaste 33 åren och att det startar i augusti när Kenneth kommer. Alla är vi olika, att skaffa barn passar vissa när de är 16. Eller 22 eller 41. Eller aldrig för den delen. Och det är fan inget annat än oförskämt att hävda att jag skulle ha levt ett ofullständigt liv eftersom jag väntat fram tills nu.

Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com

3 kommentarer:

  1. Kul att du svarade! Jag håller med dig, som du kanske märkte. Barn är något fantastiskt men det är inte allas livsdröm. Jag tror att man ska respektera andras val, fast man behöver inte förstå dem. Jag tycker att barn verkar vara det mest fantastiska som finns, men jag har ett riktigt liv fastän jag inte har några (barn alltså). Tror egentligen inte att kommentaren är menad riktigt så, men jag har inte kunnat göra annat än att störa mig på just formuleringen.

    SvaraRadera
  2. Nu tänker jag vara sådär tråkig och undra vilket världens högsta bungy du har hoppat? Vad jag vet så är Macau Tower i Hongkong högst? Därefter Verzasca dam i Schweiz (det jag gjort) och sen kommer ett i Sydafrika?

    SvaraRadera
  3. AH SORRY! Såg precis att det är det högsta från en bro, ursäkta min dåliga research. Lär ju ha varit sjukt fräckt det också. :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.