måndag 11 mars 2013

Ta reda på könet del 2

Mirijam undrade varför/varför inte vi andra tagit reda på könet på barnet i magen.

Jag tog reda på könet med både Robin för 12 år sedan och med Eddie för två år sedan. Anledningen? För att jag ville!  Men för att utgå från Majsans punkter på saker man får höra:

1. Jag kände inte att könet var av stor betydelse för överraskningsfaktorn. Överraskningen ligger ju i att lära känna barnet, att se vem hen blir, faktiskt inte alls i huruvida hen har en snopp eller snippa.

2. Jag brydde mig inte om vad det blev, så därför kändes det inte särskilt märkvärdigt att ta reda på könet innan jag pressade ut ungen ur mitt sköte.

3. Och på nummer tre, liksom, ja, det är klart att det är vad som är viktigast, men det har väl föga lite att göra med att ta reda på könet. Det är ju inte så att vi som tar reda på könet tycker att det är viktigare än barnets hälsa.

(Anledningen till att jag hela tiden skriver "JAG" och inte "VI" är att med första barnet så var jag ensam, hans biologiska pappa fanns inte med i bilden. Sambon och tillika Eddies pappa är äldsta sonens bonuspappa, eller pappa som han kallar det eftersom han är den enda riktiga pappa Robin har känt).

Att Robin var en pojke tog jag reda på i samband med rutinultraljudet. Jag var helt bergbomb på att det skulle vara en flicka (eftersom alla i vår släkt hela tiden verkar föda flickor men typ aldrig pojkar). Han var en pojke. Blev jag ledsen för det? Givetvis inte. För det spelade ju ingen roll. Men precis som Mirijam säger så är det spännande att veta allt man bara kan om barnet i magen, och det var skitkul att få veta att Robin var en pojke. På samma sätt som det hade varit skitkul att få veta att han var en tjej.

Att Eddie var en pojke fick vi reda på samtidigt som vi fick reslutatet på fostervattenprovet med posten. "Om du vill veta könet på ditt barn kan du logga in på följande adress". Klart vi ville veta. För det spelade ju ingen roll.

Det lustiga är att hur du än gör, vad du än väljer, så kommer det alltid vara fel i någons ögon. Som jag fick höra från en inte särskilt nära kollega till mig när jag väntade Eddie:

Kollegan: Ni har väl inte tagit reda på om det är en pojke eller flicka?
Jag: Jo.
Kollegan: HAR NI? Men varför dåå? Det spelar väl ingen roll? Då blir det ju ingen överraskning!
Jag: För att vi ville.
Kollegan: Men vad ÄR DET DÅ?
Jag: Det säger jag inte.
Kollegan: VA??? VARFÖR INTE DÅÅÅÅ?
Jag: Jag vill ju inte förstöra överraskningen för dig.

Nej, det var inte hemligt, och ja, jag berättade det. Men hur man än gör, så kommer alltid någon tycka att man gör fel. Alltid, oavsett om barnet ligger i ens mage eller när det väl är fött.

Så ja, vi tog reda på könet. För att VI ville. Men om man inte vill, så tycker jag givetvis att det också är i sin ordning. SÅ KLART! Så länge man gör det man själv vill! Och slipper bli ifrågasatt för det, oavsett vad man väljer. Tänk om man slapp bli ifrågasatt - det vore grejer det!

Jag heter Katarina och bor i en söderförort till Stockholm tillsammans med min sambo och våra två barn (12 år och 1 år). I början av september ska jag tydligen bli trebarnsmamma. SJUKT! Jag jobbar statligt, är ganska lat, gillar färgglada tatueringar, ost och öl. Du kan även följa mig på instagram: @kattakvack samt på min andra blogg: kattakvack.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.