måndag 1 juli 2013

Bye bye vecka 31. Hello vecka 32!

Förra veckan var en riktig skitvecka. Faktiskt. Alltid cirka en sekund från tårar. Alltid en känsla av att jag inte räcker till alls eftersom jag orkar så himla lite. Att inte orka pina upp till Hötorget på lunchen, för att jag vet att jag kommer vara ett yrsligt vrak innan jag tagit mig tillbaka (jag jobbar precis vid Sheraton - vilket alltså inte är mer än en kraftfullt stenkast från Hötorget). Allt allt allt har varit jobbigt och min stubin har varit försvinnande kort. Jag och stora börnet (12-åringen) frontalkrockar ideligen och frustrationen jag känner över att jag och sambon mannen inte har en enda semesterdag tillsammans i år är oändlig.

Men jag hoppas att den här veckan blir bättre. Jag hoppas att det blir lite lugnare på jobbet (ska inte folk gå på semester i år eller vad är det frågan om?), jag hoppas att jag orkar lite mer och jag hoppas att jag och stora börnet hamnar i filer bredvid varandra istället för de i motsatt riktning.

Nu: vecka 32 (preggovecka 32 alltså) här. Låt det bli en bättre vecka. Snälla rå.

 
Nu till den stora knäckfrågan - för aldrig har man väl hört så många delade meningar som när det kommer till vilken typ av mage man har: har jag en kill- eller tjejmage? Jag vet ju naturligtvis redan svaret, eftersom jag vet vad det är för kön på Bebishen (och är redan från börajn tveksam till att könet på bebisen avgör formen på magen, men ändå), men det vore kul att höra vad ni tror utifrån form på magen. Take it away i kommentarsfältet, vilken typ av mage har jag?
 


Jag heter Katarina och bor i en söderförort till Stockholm tillsammans med min sambo och våra två barn (12 år och 1 år). I början av september ska jag tydligen bli trebarnsmamma. SJUKT! Jag jobbar statligt, är ganska lat, gillar färgglada tatueringar, ost och öl. Du kan även följa mig på instagram: @kattakvack samt på min andra blogg: kattakvack.se

6 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag läste i ett gammalt inlägg att du bytte bort från Mama Mia då de inte va bra. Vad va tyckte du va dåligt? Jag har själv HEMSKA erfarenheter från det stället (gjorde KUB där) så det vore intressant å höra. Jag bor iofs i göteborg så vi var väl inte på samma ställe, men jag har hört flera som har gnällt på Mama Mia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh gud, Mama Mia - don't get me started. Eller jo föresten!

      Nu hängde nog detta ihop väldigt mycket med den BM vi fick, för jag känner flera stycken som är sjukt nöjda med mama mia, men för mig blev det värre och värre för varje besök.

      Det började nog med KUB-undersökningen. Denna gjrodes på Mama Mia City (Sthlm). Vi var inskrivna på Mama Mia Söder, men där görs inte KUB. Först när vi kom dit blev vi runtskickade i korridorerna. Först från receptionen till väntrummet, när vi satt i väntrummet kom en BM och körde ut oss och menade att DÄR skulle vi INTE sitta. Tillbaka till receptionen, som sa att jo, det skulle vi visst. In i väntrummet igen, blev påhoppade av samma BM och vi ba: MEN VI SKA SITTA HÄR! När vi väl fick komma in så började hon med att säga: jaha, du har inte lämnat blodprovet, då kommer du inte få ngt svar på direkten. Grejen var att det hade jag visst gjort, vilket ledde till att hon fick ringa runt och jaga mina provresultat, som hon sedan matade in och gav oss de dåliga siffrorna. Vi fick 1/26 vid det kub-testet och blev helt lamslagna, sa att jo, vi ville göra FPV och hon hummade lite, sa att hon skulle meddela vår BM på söder så skulle hon höra av sig till oss med så att vi kunde ställa eventuella frågor. Men hon hörde inte av sig. FPV kom och gick och min nästa tid hos Mama Mia var först någon vecka efter FPV, då satt hon och läste i journalen, kom till passusen om kuben och ojade sig över det. Vi, som vid det laget, hade fått bra resultat på FPV kände att hela kub-traumat var över, ville helst inte bli påminda om det mer. Men ändå, vid VARJE besök, satt hon och läste högt ur journalen (eftersom hon aldrig ögnade igenom den innan vi kom in) och ojade sig över kuben. Men det som gjorde att jag fick nog, var att hon inte för sitt liv kunde minnas att jag heter Katarina och inte Emma (vilket är mitt andra namn), trots att jag flera gånger rättade henne. "Ptja, sånt där är så svårt att komma ihåg" skrattade hon varje gång, och det hela kändes liksom bara så otroligt nonchalant, speciellt med tanke på att hon var en sådan som använde ens namn i varje mening (Hur MÅR du Emma? Klarar du verkligen av att jobba heltid Emma? Hur känns det efter kuben, Emma? - GAH).

      Och just ja, på RUL:en lyckades de också strula till det. Min första RUL bokades in för tidigt av BM som inte ville lära sig mitt namn (hade då en mycket trevlig UL-BM, som kollade allt, men återbokade för en koll i vecka 19), kom tillbaka för RUL 2, hamnade hos en sjukt otrevlig UL-BM som bannade oss för att vi skrattade och skojade lite under undersökningen. DET HÄR ÄR FAKTISKT VIKTIGA SAKER VI TITTAR PÅ!!! röt hon till oss,och då hade vi som mest fnissat lite åt ett skämt som sambon sa till mig, inget stort, inget flamsigt. Sedan satt hon och hummade, lät asallvarlig under hela undersökningen, så pass att jag trodde något var fel, och avslutade till slut med att jo, allt ser bra ut och gav oss BF-datum. Så runt vecka 26-27 bestämde jag mig för att nej, nu får det fan vara nog, och bytte till min lokala MVC, som var helt strålande bra!

      Oj, vad långt det blev. Berätta gärna om dina upplevelser. Intressant att höra att det inte bara jag som inte varit nöjd.

      Radera
  2. Jag gjorde kub där i maj. Fick väl inte bästa intrycket av hon som gjorde, för hon berätta liksom knappt om vad hon såg, hon tappade bort mått flera gånger och fick mäta om. Hon hade dessutom svårt att få ett bra mått på nacken då bebisen låg fel. Till sist lyckades hon snabbt mäta när bebisen vred på huvudet och sa "ja men det blev nog bra". Hon sa dessutom att allt såg perfekt ut under hela undersökningen. Sen när det va dags att slå ihop resultaten med blodproverna så vände att det "ser perfekt ut" till att de inte alls såg bra ut; fick 1:72 dvs högrisk. Blev så himla himla chockad så jag visst inte vad jag skulle säga eller fråga. Så vi gick hem, men vi fick veta att vi kunde ringa när vi ville om det var det minsta vi ville fråga om.
    Jag fick en tid för FVP om tre veckor (skulle först ha fått gjort MKP men det gick inte på mig) och jag kände efter några dagar att jag behövde veta vad som va avvikande med mina resultat. Hade surfat runt på alla forum jag hittat om högrisk-kub och det visade att ett dåligt resultatet kunde bero på bred nackspalt, dåligt blodvärde eller på båda i kombination. Nackspalts-måttet hade jag fått med mig hem och det låg i överkant, men inom det "normala". Blodprovssvaren hade jag dock inte fått med mig så därför beslutade jag mig för att ringa och förhöra mig om hur allt låg till. Det visade sig då att min BM hade gått på semester dagen efter hon hade utfört kuben och att det inte skulle finnas nån BM på plats förrän nästa vecka.Hon som svarade när jag ringde va en otrevlig sekreterare som sa att hon inte kunde nåt om KUB-test och att jag snällt fick vänta tills en BM va på plats. Men jag skulle förbereda mig på att hon skulle vara väldigt upptagen eftersom hon är inne tillfälligt. Blev då lite knäckt å ringde min ordinarie BM (går hos landstinget). Hon tyckte det va konstig att de bara stack på semester utan att meddela detta eller se till att stöd fanns att ge på annat sätt. Hon erbjöd sig att tyda mina resultat men att ja då behövde blodprovssvar. Så jag ringde tillbaka till den otrevliga sekreteraren och hon förklarade att de inte ger ut blodprovs-resultaten till patienterna. Jag förklarade då att det är mitt blod och jag har betalat 1600:- för att utföra testet och att jag då även lovades stöd vid ev. dåligt besked Något som de knappast uppnått. Hon sa då att jag skulle ringa till något av Mama Mia i sthlm å prata med dem och be dem hjälpa mig.

    Och det gjorde. Jag blev runtslussad bland folk som inte visst vad man skulle göra, jag blev lovad att bli uppringd av nån som kunde hjälpa mig (men det blev jag aldrig). Jag kände att jag blev sjukt frustrerad och att det blev en alldeles för stor grej av allt - jag ville ju bara ha en kort förklaring på vad som gjorde att vi fick 1:72 och inte 1:13000 som vi fick med förra barnet (det kubet gjorde vi inte på MamaMia). För även om det redan var förutbestämt om vårt barn va friskt eller ej så ville jag bara få prata med någon kunnig, jag är nämligen en sån som inte bara "kan ta" en siffra - jag behöver veta vad den kommer i från.

    SvaraRadera
  3. Till sist så blev jag så trött på att inte få prata med nån vettig människa så jag skrev ett mail där jag förklarade att jag var besviken på att man inte kan fick prata med någon när man har fått ett dåligt KUB-resultat trots att detta skulle "ingå i tjänsten". Skrev även att de kanske bör undvika att utföra KUB om de vet med säg att stället kommer va obemannat pga semester; jag menar det är ju rätt svårt att kontakta nån med frågor då.
    Efter det mailet blev jag uppringd av en kvinna från Mama Mia i sthlm. Hon sa att hon kommit över mina blodprovsresulat och bad mig skicka över de mått på bebisen som jag hade fått vid KUB-undersökningen, samt min vikt och datum för sista mens. Hon skulle då göra om uträkningen på sin dator för att sen kunna förklara resultaten för mig. Hon varnde mig dock om att de hade ett annat program för uträkningen av KUBresultatet än vad Mama Mia Göteborg och därför kommer jag få ett helt annat resultat. Det kunde alltså bli ett bättre värde men också ett sämre värde. Då kände jag att det fick räcka. Jag märkte att de inte har nån större koll på sina KUB-analyser eftersom de inte kan diskutera resultatet utifrån enbart provsvar. Och om nu värdet på Kub:en varierar beroende på om man är i GBG eller STHLM så känner jag att det är rätt taget ur luften. Jag sa tack och adjö och väntade snällt på mitt FVP - som visade sig va helt normalt :-)

    Blev en hel novell detta (å då tog jag inte med allt heller)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag kan skriva under på din upplevelse till hundra procent, i synnerhet vad gäller stödet efter. Jag hade också fått veta att jag skulle få stöd och att min BM skulle höra av sig, men icke. Inte ett ord, inte ett mail, ingenting. Jag var så O-ER-HÖRT besviken på att de inte hörde av sig som de sa att de skulle göra. Alltså verkligen. Och slarvet med provresultat, att hävda att jag inte hade tagit blodprov... GAH! Blir arg bara jag tänker tillbaka på det. Och då är det 2 år sedan nu.

      Radera
  4. Skippar diskussionen om KUB och går rätt på frågan magen: En solklar tjejmage! Grundar sig endast på att den är väldigt lik min och alla bara VA SKA DET BLI EN KILLE, DU HAR JU EN TJEJMAGE?!? Fast nu ska jag iof inte få en tjej så då säger jag kille. Eller vaffan...

    Nej, tjej. Jag säger tjej! :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.