tisdag 30 juli 2013

Låt oss tala lite om smärta hörrni

Kan vi prata lite om värkar? Gärna alla olika sorters värkar, för här verkar (hihi) åsikterna bland kvinnor gå isär lite grann. När jag till exempel var inne för den första mätningen av livmodertappen i vecka 30 så frågade läkaren om jag haft några sammandragningar. "Ja, sådär som man brukar ha", sa jag som bestämt vet att jag läst i någon av alla mina appar att livmodern kan börja träna på att dra ihop sig lite någon gång efter halva graviditeten. Läkaren höll dock inte med utan tyckte att det var för tidigt för sammandragningar.

När jag någon vecka senare, av en annan läkare) fick frågan om jag haft förvärkar, så så jag nej, men att jag haft sammandragningar. Då sa hen att det är samma sak vilket gjorde mig lite konfunderad, för jag hade fattat det som att:

  1. Sammandragningar är när magen blir som en hård boll och det känns som att det trycker lite på blåsan, de påverkar inte livmodertappen.
  2. Förvärkar är samma sak, fast att det då också gör ont, inte bara känns obehagligt, plus att tappen kan bli påverkad.
  3. "Riktiga" värkar känns som förvärkar fast gör mer ont plus går inte över med vila/alvedon/värme och när dom har startat så påverkas ju både tappen plus att man öppnar sig på riktigt.
Läkaren höll med till viss del, men förklarade också att jag kanske tillhör den lilla skara blivande mammor vars Sammandragningar/förvärkar inte gör ont men ändå påverkar tappen, och att det är därför min cervix är så kort. Och det här var ju för ganska många veckor sedan när jag dels inte fick jättemycket sammandragningar plus var på koll konstant för att se hur det såg ut. Nu går jag ju inte på kontroller eftersom det är okej att han föds och jag har ju sammadragningar/förvärkar KONSTANT nu. När jag ligger/går/står/reser mig/sätter mig/går på toa/diskar osv. Alltså verkligen hela tiden. Och så tänker jag ibland att jag kanske inte ens kommer märka om det sätter igång på riktigt eftersom jag blivit så van vid detta tillstånd nu.

Så nu har jag googlat lite och väldigt många svarar – med en jobbigt självgod ton – att "Oj oj oj, du kommer märka när det är på riktigt". De här människorna verkar dock inte ha googlat särskilt mycket själva, för väldigt många säger också att de INTE märkte att det satte igång på riktigt, de hade hört så ånga skräckhistorier om den här fasansfulla smärtan som skulle komma att de gick hemma och andades och gungade lite på höfterna och tänkte att "Njaaee, blir det värre än så här så kanske vi får åka in" och plötsligt födde dom i hallen eller i bilen eller 20 minuter efter inskrivning på förlossningen.

För många skriver ju om hur sjukt jävla ont det gör, att "värkarna känns som att man ska slitas av på mitten" eller "som att någon kör in knivar i ljumskarna på en" och det här tycker jag låter väldigt spännande. Slitas av på mitten, alltså det är ju en smärta som jag verkligen ser fram emot att känna. På riktigt alltså. Jag blir helt peppad av tanken på att jag ska ha så ont utan att det är något fel på mig.

Men – hur fan GÖR man för att tänka bort en sån smärta? Hade man blivit biten i magen av en grizzlybjörn så hade man ju tänkt AHHHH HELVETE VAD ONT DET GÖR, JAG KOMMER JU FAN DÖÖÖÖ!!!", men nu ska man 1) inte dö 2) snart få sitt efterlängtade lilla barn i famnen.

Att ha ont men inte vara skadad eller sjuk, det måste ju vara jättekonstigt. Det enda jag kan jämföra med är att tatuera sig. Det gör ju också sjukt ont, och så får man en belöning på slutet. Och dessutom håller det på och vätskar sig och gör ont ett tag efteråt precis som vid en förlossning). 

Och jag har ju tatuerat mig på alla de där jobbiga ställena som folk snackar om – revbenen, insidan av överarmen, vristen, foten, armvecket, armbågen, nyckelbenet – you name it. Och jag har andats. Oj vad jag har andats. Och tänkt positivt. Gått till mitt happy place. Visualiserat lättnaden efteråt. Och inte en enda gång har jag svimmat eller gråtit eller dramaqueenat mig. Jag inbillar mig nu lite naivt att detta ihop med min höga smärttröskel kommer göra att jag faktiskt inte kommer ligga dubbelvikt och skrika som en björnbiten neandertalare och tro att jag ska dö, men jag kanske har fel? 

I alla fall – frågan jag egentligen ville ställa var – hur känns en värk? Eller, för att undvika svar i stil med "det kommer du märka", så formulerar jag om frågan till hur kändes en värk för dig? 

Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com

29 kommentarer:

  1. Gällande att inte märka om det är "på riktigt" - det finns ju andra tecken som blödningar, vatten, tryck nedåt osv. Känns ändå som att det inte är så stor risk att man skulle missa det. Och hade jag haft sammandragningar/förvärkar regelbundet i flera dagar hade jag åkt in och kollat helt enkelt. Jag hade ju förvärkar i ett par dagar innan det satte igång ordentligt, och de räckt med att jag bara andades lite extra. Dagen B föddes vaknade jag fyra på morgonen av att jag gnydde - och det tog ändå tre-fyra värkar innan jag förstod vad det var.

    Och nu kommer vi in på det jag verkligen går igång på; smärtlindring! Jag använde TENS genom hela förlossningen nu sist och det var fantastiskt. Sen funkade det i nästan tolv timmar med att bara andas djupt, slappna av och göra mig tung samt köra mantrat "Ja! Ja! Kom ner, kom ner" för mig själv. Låter fånigt men det var väldigt viktigt för mig att komma ihåg vad det var som skulle hända och att det var bra.

    Under min första förlossning (som ju också var två dygn lång) fick jag en nerv i kläm efter halva tiden som gjorde SKITONT HELA TIDEN. Det gjorde att förutom värkarna i början, som jag kunde sova med, så minns jag bara ett enda töcken av smärta. Detta, som nu andra gången, att det är en paus mellan värkarna - så himla gött! Man kan prata! Röra sig! Dricka! Ja. Allt detta var en sensation för mig, att det faktiskt inte ska göra ont konstant.

    Hur känns en värk för mig? Ganska länge mörk och molande och dov, med en liten hög diskant på toppen. Den tar tag i hela kroppen och liksom tar över. Det gör ont, men inte ondare än att det går att hantera. Sen har jag båda gångerna haft en fas precis innan krystvärkarna kommer då värkarna kommit tätt och gjort mycket ondare än innan, då det varit en större utmaning att hitta rätt smärtlindring - men det har gått det med.

    Äsch. Kan prata om detta i tusen år. Så himla häftigt är det!

    SvaraRadera
  2. För mig var smärtan hanterlig (plus profylax- det är mitt hetaste smärtlindringstips näst efter rygbedövning) när man tänker på att kroppen gör ett arbete- alltså värkarna är att musklerna tar i för att öppna och sedan trycka på barnet ut. Så smärtan är inte den som att bryta ett finger, bränna sig eller annan liknande smärta utan mer av typen när man tränat jävlig (jävligt!) hårt plus att den sitter på samma ställe som riktigt ond mensvärk. Så har man haft riktig jävla mensvärk av typen svimma och spy så är det inte långt ifrån, med skillnaden av att vid förlossningsvärkar kommer de med viss regelbundenhet. Detta gör att man kan få andrum mellan värkarna som S.W precis skrev här ovan. Heta tips: Profylax, vila i värkpauserna, tänk att kroppen arbetar, tänk JA! Ska bli spännande att få följa dig! Pepp!

    SvaraRadera
  3. Alltså, jag är ju gravid med andra barnet nu och är fortfarande förvirrad när det gäller sammandragningar och förvärkar. Det hjälper ju inte att det på engelska (har engelsk gyn) och franska (bor i Belgien så resten av sjukvårdspersonalen är ju fransktalande) heter "contractions", punkt. Jag har inte hört någon här göra skillnad på de två olika sorters "contractions"!? Förra fredagen hade jag "contractions" (whatever!) 03.30 på morgonen, de gjorde ont och var regelbundna, hm... Låg och funderade på om jag skulle väcka mina pojkar men eftersom jag förra gången inte fick värkar förrän vattnet hade gått så tänkte jag (kanske väldigt naivt!??) att jag skulle avvakta, och efter ca en timme försvann de, mer eller mindre. På morgonen tyckte jag ändå att vi kanske skulle åka in på en koll eftersom jag har kort livmoderhals så det gjorde vi. Kopplades upp till ctg-maskinen igen och för första gången (inkl förra graviditeten då jag hade samma problem med livmoderhalsen) så visade den på "små värkar" (småvärkar?). Det gjordes även ett VUL som visade att livmoderhalsen inte var kortare än förut men jag var "lite öppen". Fick rådet att bara fortsätta att ta det lugnt, ta progesteron (till vecka 36) och hoppas att babyn håller sig inne ett tag till (bf 3/9). På kvällen hade jag samma värkar igen en stund men de gick över. Sedan dess har jag haft ont med jämna mellanrum, men ibland undrar jag om det inte bara är lite foglossning, och ibland är det mer som mensvärk... Äsch, jag hoppas att vattnet går igen den här gången och att det sätter igång på riktigt då så jag FATTAR vad som försegår! Och så vill jag tillägga som ett litet meddelande till babyn, vi vill fortfarande INTE ha en julibaby, så vänta iaf till efter imorgon men gärna minst en vecka till!
    Jag är ledsen att min kommentar inte är mer hjälpsam men som sagt, jag är förvirrad själv!!

    SvaraRadera
  4. Karin J (från PP-gruppen)30 juli 2013 13:57

    Såhär tycker jag att en värk känns:
    - ta din allra mesta mensvärk, den mesta du har haft. Lägg på lite till av samma sort. Sen lägger du på lite till.
    - addera den värsta kissnödighet du någonsin varit med om. Alltså ditt allra, allra, allra kissigaste kissnödighet. Finns det plats för lite till kissnödighet? Det tror jag nog - den kan du också lägga på.
    - ta nu ett stort bälte (jag tänker mig ett sånt som tyngdlyftare har) och be den starkaste person du känner spänna detta över den nedre delen av din mage. Spänn, sa jag! Lite till kan du nog! Och liiite till! Och sen långsamt släppa.

    Ungefär så skulle jag beskriva att värkar känns. Och det coolaste? Att däremellan mår man... Som vanligt! Hur knäppt är inte det?

    Vilken smärtlindring du ska använda dig av kan bara du bestämma. Jag önskar dig dock samma sak som jag önskar alla andra födande kvinnor, nämligen en barnmorska som kan hjälpa dig på vägen. En kunnig person som kan ge förslag på vilken smärtlindring hen tror skulle passa just dig i den situation du befinner dig i (jag hade själv aldrig kommit på tanken att be om sterila kvaddlar, men tyckte att de fungerade fantastiskt bra) och som kan komma med konkreta tips på hur du kan få hjälp av din partner med olika typer av tryck, hävningar och massagepunkter, samt hur du kan röra dig för att hjälp barnet nedåt.

    För ja, ont gör det. Så ont att man inser sin egen litenhet i universum - samtidigt som man (i alla fall jag) aldrig förr har känt sig starkare.

    (och ja just det, när du till den pyttekorta listan ovan även adderar en hysterisk bajsnödighet, då vet du att det är krystvärkarna som satt igång - då är det med andra ord bara upploppet kvar!)

    Så.

    Jävla.

    Coolt!




    SvaraRadera
  5. För mig finns det tre olika värkar.
    Förvärkar, som är molande och irriterande, men gör inte ont på riktigt. Men gör att jag blir på dåligt humör.

    Sedan är det värkar, som är på gränsen för vad jag kan tolerera, profylaxandning och koncentration (går in i min egna lilla värld), gör riktigt ont. Stenhård mage, värk i ryggen, som hårda stålband.

    Sedan är det krystvärkar, djävulens påfund, då får jag panik, eller har fått. Nu sista gången så lyckades jag klara mig igen med mantrat "snart är det över snart är det över snart är det över". Förjävla ont och obehagligt, helt klart det värsta jag någonsin varit med om (tre gånger...). Tryck nedåt som inte (tack och lov?) jag kan stå emot att krysta) Kan inte beskriva den smärtan, helt obeskrivlig.

    SvaraRadera
  6. Jag skriver under på det Karin J skriver, men jag tror verkligen att det är oerhört individuellt. Jag kan inte riktigt minnas hur det var när jag födde Robin, för det är så himla länge sedan, men jag vet att jag hade betydligt ondare då än när jag födde Eddie. Med Eddie blev jag förvånad över att det var dags att krysta, tänkte att jag nog mest var bajsnödig. Och just då,när de sa att nu kan du börja krysta, tänkte jag, soft, det blev inte värre än så med värkarna (innan krystvärkarna,för de är annorlunda). DOCK att jag valde eipdural båda gångerna, för jag är inte ett dugg nyfiken på att se hur jag hanterar smärtan utan smärtlindring. Inte ens lite faktiskt.

    Mina värkar-värkar, de känns som en överjävlig form av mensvärk. De värkar jag har nu, vilket är förvärkar utgår jag från på grund av sporadiska och korta och långt mellan, är som värkarna, men som sagt, kortare och inte alls regelbundna. När de "riktiga" värkarna kommit för mig, då har de hållt i sig mycket längre tid. Medan de just nu handlar om sekunder, kanske fyra-fem, så är de riktiga "hej nu ska jag föda-värkarna" längre, och sedan ökar de i längd under själva förloppet.

    När jag fick Eddie så mådde jag även ganska illa till en början och satt och kräktes i små kräkpåsar som de har i förlossningssalarna, men det avtog efter ett tag.

    Krystvärkarna, tja, det gör ont som värkarna, men med en tyngd ned mot hela ens underrede. Det känns som man är överjävligt och tokigt skitnödig, plus ont liksom. Men det fiffiga är att för mig har själva krystandet då känts som värsta förmånen - inte för att det inte gör ont att klämma ut ungen, men för att man blir av med det där jävla trycket. PLUS att jag känt mig stark och ganska cool. Lite som att, fan,nu är jag redo att ta över världen. Ska bara vara föräldraledig lite först.

    Så jo, det är väl klart man "märker" när det är riktiga värkar - förr eller senare, men det är ju den där gränsdragningen när de riktiga värkarna fortfarande inte är särskilt långa, och man undrar: är det här på riktigt, eller är det förvärkar? Så, så himla självklart som mammorna på Familjeliv säger att det är, det tycker jag inte att det är.

    Och som Karin J skriver - välkomna den bajsnödiga feelingen, då vet du att du snart är i hamn-ish.

    SvaraRadera
  7. Det är ju otroligt hur individuellt det där är och man kan ju bara utgå från sig själv eftersom alla ger helt olika svar, men jag kan ju berätta hur jag upplevde det.

    Gick över tiden 9 dgr och hade i ett par dagar innan födseln lite förvärkar som jag upplevde lite som en molande värk, en sån där man vill lägga sig på soffan och bara andas och fokusera men det gjorde inte nödvändigtvis särskilt ont. Dessa kom och gick lite hej vilt och ibland tyckte jag mig skönja ngn slags regelbundenhet fast de blev aldrig intensivare än var 3:e minut och ebbade till slut ut igen.

    Sen gick ju vattnet mitt i natten och DÅ kom de riktiga värkarna, och de kom supersnabbt och gjorde superont. Det konstiga är att den där pausen mellan värkarna som alla pratar om upplevde jag i princip aldrig. Hade kanske 5-10sek då jag kände mig lugn, avslappnad och relativt smärtfri och sen var det bara på't igen, så jag hanterade det ganska dåligt och fick lite halv panik och stressad och blev till slut också väldigt rädd för smärtan. Tyvärr tog det alldeles för lång tid tills jag fick epiduralen fast att jag bad om den direkt då jag kom in, så ett råd är att om du behöver det, be om den direkt! För man vet aldrig hur mycket narkosen har att göra..

    Har förresten också tatuerat mig och brutit ben och haft vidrig gallstenssmärta men det går ändå inte att jämföra på något vis, tror ej längre heller att jag har hög smärttröskel :)

    Apropå sammandragningar när magen blev stenhård (vilket jag tyckte kunde hålla i sig ganska länge) hade jag i flera veckor innan bf.

    SvaraRadera
  8. Intressant det här, tycker jag! Jag väntar mina 2 första barn och är i v. 30. Har haft sammandragningar ett gäng veckor, dock inget som gör ont, men tycker det är rätt obehagligt. Det som tillkommit den senaste veckan är ett större tryck "nedåt" i samband med sammandragningarna. Numera krävs det dock inte så mycket ansträngning för att magen ska bli stenhård.. Jag kallar det oprovocerade sammandragningar :)

    Har ju förhoppningsvis ett gäng veckor kvar till förlossning, men kan inte annat än känna mig rätt pirrig och förväntansfull.. Men det kanske hinner ändras på vägen?

    SvaraRadera
  9. Hej, hej!
    Jag fick mitt 4e barn för 2 månader sen och har haft ett par förlossningar på mig att riktigt känna efter hur en värk känns och håller med MissParker ovanför att det finns 3 olika sorts värkar. Förvärkarna är mer svidande som mensvärkar lite kanske och en riktig värk är det mer sting i kan man säga, mer hård och direkt smärta. Till exempel med min 3a hade jag massor av förvärkar i flera veckor men så en morgon vaknade jag av en värk och visste direkt att nu var det på riktigt. Sen kan ju dessa riktiga värkar vara olika starka också. Svagare i början och precis innan krystvärkarna börjar är värkarna riktigt jävliga, nästan så man undrar om man verkligen kommer överleva den.

    Men jag tycker däremot att krystvärkarna är förlösande (haha) och äntligen kan man hjälpa till lite under sin förlossning. Älskar dom! Även om smärtan är enorm när det börjar pressas nedåt osv så vet man att nu är det riktigt nära och det är så befriande på nåt sätt!
    Har fött alla 4a med endast lustgas och för mig har den funkat så himla underbart. Rekommenderar det!

    SvaraRadera
  10. Just det! Att tatuera sig går inte att jämföra med en förlossning (myggbett?) och då var jag en sådan som höll på att svimma när jag tatuerade mig långt ner på sidan av ryggen ;)
    Men belöningen efter en förlossning är så himla mycket bättre också!

    SvaraRadera
  11. Såhär är det för mig: att tatuera sig = som att någon rispar lite med synål i huden. Värkar = som att en jätte tar tag med båda händerna i varsin kant av fiffi och sliter isär, typ. Eller som att bryta alla ben i kroppen samtidigt. Smärtan är typ som mensvärk, fast gånger tusen åtminstone, på mig iallafall...

    SvaraRadera
  12. Ja, och då tyckte jag, när jag tatuerade mig, att det kändes typ som att nån skar mig med stilett i flera timmar...

    SvaraRadera
  13. Jag hade aldrig förvärkar, eller jo, ett par dagar innan. Kändes som lätt mensvärk. Alla sa att det skulle kännas som mer än mensvärk, men för mig var det tvärtom. Därför fattade jag aldrig. Dessutom har mensvärken försvunnit sedan jag fick barn... Iallafall. För mig tog det fyra timmar innan jag fattade att det Var på riktigt. Hade då haft värkar var tionde minut. Väckte min sambo efter fyra timmar. (Hade gått tre dagar över tiden och inget vatten eller slempropp hade visat sig osv). För mig kändes det som en omvänd orgasm. Kommer liksom på samma sätt och från samma ställe, men istället för att vara skönt gör det ont. Kan inte förklara det på annat sätt. Man fattar att det är på riktigt för att det följer en klocka, alltså regelbundet. Sen är det säkert olika för alla. Jag var glad hela tiden, under de 25h jag hade täta värkar innan barnet kom (hatade att vara gravid, mådde illa i 9 mån), så smärtan var verkligen positiv. Har redan glömt hur ont det gjorde, men det var inte SÅ farligt ont faktiskt. Hade TENS och sedan epidural. Glömmer dock aldrig smärtan EFTER (fick livmoderninfektion och sedan blodpropp)... Värsta ever.

    Hatade det där att "du vet när det är på riktigt", men det gör man verkligen. Även om man inte har andra tecken. Jag hade INGA andra tecken alls, det bara satte igång vid 01 på natten pang bom.

    Anna Granström.

    Http://annagranstrom.com

    SvaraRadera
  14. Just ja: hur man står ut så länge? Det gör man bara, för att man inte har något annat val. För mig var det lätt eftersom jag hade plågats i 9 månader och visste att detta var slutet och början på något underbart. I "att möta förlossningsamärtan" fick jag massa bra tips. Att tänka värkarna som ett långt rep tex, att varje värk för en en knut närmare toppen. I boken bedrivs även smärtan som att det enda som gör lika ont är att amputera alla fingrar utan smärtlindring (just vad man vill läsa innan man ska föda?!). Att ha sin sambo/man vid sin sida hela tiden hjälpte mig. Vi skämtade mellan värkarna och han gav mig dricka/godis osv. Jag försvann bort i värkarna och konstigt nog gick en timme snabbt istället för långsamt, som man kan tro att det gör om man har ont. Lustas hade jag oxå, kom jag på. Tog all smärtlindring jag kom åt.

    Anna Granström.

    SvaraRadera
  15. Värk = trodde ryggslutet brann. Krystvärk = trodde anus skulle explodera :) Jag märkte inget med bebis 1, fostervatten hade börjat sippra ut vilket syntes på ul så då blev jag igångsatt. Bebis två så hade jag lätt mensverk i ryggen ca 12 h innan vattnet plötsligt gick & swooosh in till BB där ungen slank ut strax efter laxeringsmedlet. Men det gör förbannat ont, även om det är värt och jag struntade nästan i barnen under förlossningen, eftersom jag var så fullt upptagen med min smärta. Jag har haft lite dåligt samvete för det i efterhand, men samtidigt så har paniken över smärtan släppt så fort smärtan var över - och då var ju även bebis ute så då kom ju glädjen över det!

    SvaraRadera
  16. Alltså hur mycket hatar jag inte svaret: du VET när det är dags. Ehhhhhh nej jag har ingen aning, varken första eller andra gången. Eller jo, andra gången började jag ju ana när jag kände det välbekanta trycker neråt men då låg jag fortfarande kvar hemma i sängen och då blev det lite panik. Ett hett tips är att om du känner dig osäker i värkarna så ring in till förlossningen och prata med en barnmorska. De är sjukt rutinerade och kan höra på dig hur det ligger till, oftast. Men samtidigt ska du gå på hur det känns, det är det viktigaste. När jag skulle föda Leon pratade jag med en barnmorska som hörde på mig att det visst var dags så när vi kom in stod de redo och tog emot mig i dörren för de fattade att det var bråttom.

    SvaraRadera
  17. Min mage blev aldrig så där hård, och då menar jag ALDRIG! När jag kom in till sjukhuset så trodde dom att jag bara hade förvärkar eftersom den där mätar-grejen de sätter på magen inte visade något. Jag kunde spänna magen själv och då visade den, så jag funderade på att spänna magen vid varje värk bara för att dom skulle tro mig ;) Men det behövdes inte :)

    Ang. smärtan så skrek jag inte. Jag blev tyst och andades in med näsan och ut med munnen J Ä T T E snabbt, i hyperventilerar-style. Det sa dom var bra :) Helst av allt hade jag nog hållit andan men det ska man ju inte göra säger dom :p

    /Rani (det funkar inte att skriva namn/adress från mobilen)

    SvaraRadera
  18. Är själv tattuerad på de kroppsdelar du nämner (and then some..) & visst det inte går att jämföra en tattuering med en förlossning men det fokus man har när man är inne på sin sjätte timme på t.ex armbågen utan att klaga, det kommer väl till pass ska du veta. Min förlossning startade med att vattnet gick och straxt efter kom värkarna. Kändes som att man var rätt bajsnödig samtidigt som någon ger dig en alldeles förhård och inte speciellt trevlig kram. Själva krystvärkarna var som en vidrig magsjuka när du inte vet om du ska spy eller skita på dig, du vet bara att nåt måste ut. Från att vattnet gick tills att sonen tittade ut tog det fem timmar och utan någon smärtlindring. Styrke kram! Nikki23

    SvaraRadera
  19. Hade också sjukt mycket förvärkar från ca vecka 23 med första barnet och när de säger "du märker när det är på riktigt" så tror jag de menar efter ett visst antal cm när värkarna ändrar karaktär. Tror det är när man öppnat sig ca 5-6 cm som värkarna börjar göra riktigt ont. Men alla upplever ju smärta på olika sätt och har olika ont. Hur man får ont beror på hur ens livmoder ligger. Min är mot ryggen och därför hade jag såklart mest ont i ryggen, svanken ungefär. Vill gärna tipsa om dykmetoden som är ett sätt att hantera smärta vid förlossning http://www.familjeliv.se/Vantar_barn/1.614983 vilket jag använde vid min andra förlossning och funkade väldigt bra. Jag är annars ingen person som har något emot bedövning ;D men jag tyckte helt enkelt inte det behövdes vid andra förlossningen då dykmetoden fungerade så bra för mig. Har haft gallstensanfall, brutit foten och blivit opererad några gånger men det går inte att jämföra med smärtan vid barnafödande. Skillnaden är väl att man vid en förlossning vet att det inte är "farligt" och sålänge man inte får panik är det fullt hanterbart trots att det gör otroligt ont. En redig värk känns ungefär som att någon drar åt ett skärp som känns som man ska gå av på mitten samtidigt som det "skär" inuti, jag tyckte det var ganska hanterbart medan krystvärkarna varit värst för min del. De känns som en värk samtidigt som det är ett otroligt tryck neråt, det går inte längre att slappna av genom utan kroppen går liksom in i nån sorts autopilot där den krystar av sig själv. Om man är kontrollfreak kan det kännas som man förlorar kontrollen när kroppen bara tar över, meen det är ju en ganska kort stund med krystvärkar i jämförelse :) LYCKA TILL!

    SvaraRadera
  20. Jag har beskrivit det som ett glödande bowlingklot med rakblad i djupt nere mellan benen. Typ. Och jag minns hur fascinerad jag var över att man verkligen var tvungen att koncentrera sig på att bara ta värken. Den gick inte att ta samtidigt som man pratade med någon eller ens till 5% tittade på något annat. Det var full koncentration på andningen. Sen gick det över (i alla fall i början) och då återupptog jag meningen där jag pausat.

    SvaraRadera
  21. Förvärkarna kändes så som du beskriver dem, magen blir som en hård boll och en måste stanna upp. Värkarna kändes först som stark stark mensvärk som Tens-apparaten hjälpte mig hantera sedan när jag var öppen 6-7cm förändrades det bara sådär och kändes som någon gav mina nervtrådar en elstöt som strålade ner i benen..då fanns inga strategier kvar och jag ropade efter epidural. Sen var allt över, var bedövad hela vägen igenom, kände inga krystvärkar, kände inte när de sydde, det var riktigt nice! Smärtan var inte det värsta för mig utan att jag var så utmattad och skakade som ett asplöv till o från i flera timmar.

    SvaraRadera
  22. Hej :) Jag tyckte värkarna kändes som kramp. Varje värk stegrades och ebbade ut, och redan när den börjar ebba ut började jag slappna av (för allt är ju relativt och man blir glad för det lilla :)). Förvärkarna eller sammandragningarna (eller vad det var)fick magen och ryggen att kännas som en stenhårt pumpad basketboll, men det gjorde inte ont.

    /Cim

    SvaraRadera
  23. Hej,
    blir så glad när du skriver: 'Jag blir helt peppad av tanken på att jag ska ha så ont utan att det är något fel på mig.' För det tror jag är en nyckel, kom ihåg att det inte är något fel på dig, när du väl är i den där smärtan! Jag tror många panikar för att de / deras kropp kopplar smärta direkt mot fara..

    Och så en annan sak, som jag tvekar att ta upp eftersom jag märkt att många blir otroligt provocerade av detta:
    jag har fött två barn, utan någon form av smärtstillande, ett på sjukhus (oplanerat..) och ett hemma (planerat) - och jag har aldrig under dessa två födslar upplevt något jag skulle beskriva som smärta..

    Jag skulle kalla det en enorm kraft, och jag har bara tänkt att så länge jag 'går med' den kraften, och inte stretar emot, så fortsätter den att vara min (super-)kraft (och omvänt: att börjar jag tänka, och jobba, emot den så förstår jag att den kommer bli min värsta fiende och smärta..)

    De som blivit provocerade (så till den grad att jag i princip aldrig nämner mina erfarenheter när det berättas om födslar) är oftast de som fött barn, medan jag upplevt stort intresse från personer som inte fött barn att höra 'en annan histora' - därför berättar jag för dig..

    Jag säger inte detta för att förminska andras upplevelse av smärta, eller för att verka duktig - utan för att jag tror att vi också behöver andra historier om födslar än de om den helvetiska smärtan. Jag förstår att många reellt har upplevt födselsituationen som enormt smärtsam och har behov av att ventilera det, men det att det bara är de berättelserna som hörs (ibland nästan som en tävling i blodsprut och knivvridnings-/ångvält-/vilddjurmetaforer) gör ju att vi i vår kultur 'förväntar' smärta och en 'det värsta jag varit med om'-upplevelse..

    När vi vet att förväntad smärta också skapar upplevd smärta.. Bara att ordet vi använder är 'värkar' skapar väl en viss förväntan om vad den upplevelsen 'ska' medföra.. Ina May Gaskin (vars forskning och skrifter, som Guide to Childbirth jag rekommenderar om du är intresserad) använder tex termen 'rushes' istället, mer positiv och kraftfull..!

    Kan säga mycket om det här.. ..men, för att svara på din fråga hur man vet att det är på riktigt: jag hade ganska mycket förvärkar i form av stenhård klotmage, ibland med ett slags svidande nedåt och ibland så att jag liksom tappade pusten och fick stanna upp ett tag, särskilt med tvåan - men, när det var födsel på gång var det en intensitet och en helt annan känsla (för mig då inte 'mer smärtsam') som liksom angick hela kroppen, gjorde mig helt fokuserad och ganska introvert, och totalt intolerant för snickelisnack och yttre störningar. Håller med första svaret: 'Hur känns en värk för mig? Ganska länge mörk och molande och dov, med en liten hög diskant på toppen. Den tar tag i hela kroppen och liksom tar över.'
    Konkret födselstart:

    Med ettan gick vattnet ca 5 timmar före att barnet föddes, utan några andra tecken. Inne på sjukhuset för undersökning kände jag plötsligt att 'jag ska inte undersökas, jag ska föda barn' och var på väg att vråla/morra hela teamet som stod där och vardagspratade ut ur rummet för att få fred och ro (med superkraften..!), när en barnmorska sensade detta och tog mig med in i en förlossningssal - en timme senare var barnet fött..

    Med tvåan vaknade jag mitt i natten av det dova molande, som höll på på en 'andas-lite-med'-nivå i kanske 4 timmar. Sedan kändes det som om jag skulle explodera, och vattnet gick medan jag liksom raketflög ur sängen. Tänkte att jag skulle duscha för 'att vara lite fräsch' (haha) när barnmorskan kommer. Kom aldrig ut ur duschen igen innan det var färdigt.. 'Kraften' trädde in och efter ca en timme var barnet fött (barnmorskan kom tio minuter före barnet).

    Jag hade inget 'happy place' utan hade väldigt lust att vara helt närvarande där jag var, däremot mantrade jag lite 'öppna, öppna' i öppningsfasen, och 'ut, ut' i utdrivningsfasen - voilà..!

    ea



    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju detta som gör det så fantastiskt att föda barn, att alla upplever en förlossning på så olika sätt. Jag tycker ABSOLUT att det är viktigt att även alla som föder utan smärtstillande får komma till tals. Det är ju asviktigt att få se att förlossningar inte bara handlar om akutsnitt och jätteonda värkar, utan att det faktiskt, för många, går att ta sig igenom detta även utan smärtlindring. Tack för att du delar med dig!

      Radera
    2. TACK för ditt positiva och öppna svar!
      Tycker detta är så viktigt och intressant (upplevelserna, vokabulären, alternativen, normerna etc) men har förstått att det lätt blir lite minerad terräng..

      Passar på att tacka dig för fantastiskt bloggande både här och på annat håll! (har ju förstått att du är ytterst smart och bra). Och M, som jag mest bara följt här.

      ea

      Radera
  24. och:

    Jag tror absolut du har nytta av alla erfarenheter av tidigare hantering av smärta, eller av en situation där kroppen kanske vill fly. Av att andas igenom, och veta mentalt att detta är något du vill, att jobba mot belöningen / målbilden. Att vara förberedd på kroppens ibland oförutsägbara sätt att reagera, och följa med. Jag tror du har nytta av allt du tror dig ha nytta av, och tycker det är tröttsamt med alla som måste påpeka att 'det minsann inte ALLS är samma sak som att tatuera sig' - dina förberedelser är dina.!

    Tror jag slutar där..!

    ea

    SvaraRadera
  25. + glömde säga:
    att föda barn är det i särklass roligaste (i tillägg till största, häftigaste, mest spännande etc) jag varit med om - alltså, jag tycker det är superfestligt! (och nu pratar jag inte om det som många kallar 'belöningen' alltså att man får ett barn, utan själva jobbet, födandet - så fantastiskt coolt!)

    jaja

    ea

    SvaraRadera
  26. Nu har du redan fått en massa svar och de är väl högst individuella allesamman. Jag tycker att det är svårt att beskriva hur det känns och ändå var det bara 7 veckor sen..

    Hur som helst, jag klarade mig fint på andning fram tills jag var öppen 6-7 cm, sen fick jag EDA, blev smärtfri och fick vila lite, sen tog det inte lång tid förrän trycket neråt blev intensivt och krystvärkarna kom. Med första ungen tog det 3 sådana värkar sen var hon ute, 3030 gram i vecka 37 +0. Nu senast hade jag ett längre aktivt krystarbete och huvudet låg länge i öppningen och barnmorskan höll emot. DEN smärtan - när det spände och brände i fitty - FY FAN! Denna ungen vägde dessutom 4280 gram (vecka 40 +2) så hon kändes ju klart mer där nere. Men även om smärtan just då är oerhörd så är det så nära tills ungen är ute så man står ut! Jag upprepade mellan värkar ett mantra - snart över, snart över, snart över... :)

    Ett tips som hjälpte mig - jag fixade en playlist på Spotify med låtar som jag har starka minnen och känslor till och när det var som jävligast kunde jag förflytta mig i tanken till just det minnet/känslan från just den låten. Var väldigt effektivt!

    Jag föder gärna barn igen om jag sluppit vara gravid. För att föda barn är så häftigt! Det kommer att slå alla andra kickar du upplevt! :) Ska bli kul att höra dina upplevelser sen. ;)

    SvaraRadera
  27. Sammandragningarna minns jag, magen blev hård. Förvärkar? Fött två barn och vet ännu inte vad det är. Lite mensvärk kanske och sen värkar som gör ONT, alltså inte hoppsan det här gör lite ont, utan ONT. Sen värkar som gör ondare och sen hemska jätte onda värkar och sen krystvärkar, som första gången var fruktansvärda, trycket neråt var enormt, var säker på att bebis skulle komma ut ur svanskotan på mig, men det kom ingen bebis, utan det höll på i 3 timmar och jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö, ville dö i slutet. Bara låg och blundade och väntade på att dö, orkade inte göra något annat. Andra gången var krystvärkarna en kraft, jag tog i och fick mer kraft och tjoff så var ungen ute.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.