TRETTIOSJU!
Det är liksom... bara lite mer än en månad ju!? Och då räknar jag ändå på worst case scenario, alltså inklusive två veckors övertid och igångsättning. Och jag är så sjukt peppad, sitter här och googlar förlossningsberättelser på löpande band och kan inte få nog. Fan vad det verkar vara ballt att föda barn! Okej, ballt OCH helt jävla överjävligt, men ändå. Kroppen är ju inget annat än svincool!
Själv tänker jag ganska samma om förlossningen nu som jag gjorde i början av graviditeten, med den enda skillnaden att jag har läst på mer om smärtlindring och det rent medicinska, alltså vad som faktiskt händer steg för steg i kroppen när man föder barn. Surprisepartyn kan jag ha utanför förlossningssalen.
Och – dela gärna med dig av din förlossningsberättelse tack! Och om du har en egen blogg som du skrivit en i, länka gärna så kan jag samla dom i ett förlossingsberättelseinlägg sen, för alla som vill läsa!
Jag vill veta allt om hur det kan starta, när ni åkte in, hur det känns precis innan värkarna sätter igång, vad du tänkte när vattnet gick, känslan när det var över och du hade din bäbis på magen – ALLT! Och för den delen också VÄLDIGT gärna partnerns berättelse, om hur det känns att stå vid sidan av och se allting utifrån.
Oh, jag är också en förlossningsberättelsejunkie...så himla spännande! Här är min berättelse: http://emmakristinahakansdotter.blogspot.it/2012_05_01_archive.html
SvaraRaderaLycka till med barnafödandet nu :)
Tack!
RaderaVar inne hos bm och fick datum för hinnsvepning och (om den lelle inte fattar hinten då) igångsättning nu på fm. 5 augusti is the day of absolut no return! DET är fukking svårt att ta in I tell ya. Det är tur att man kan kalla nervositetsätandet för "kolhydratladdning".
SvaraRaderaÅh herregud! Ett datum! En tid! Så coolt!
RaderaJag har ett enda tips utifrån min erfarenhet: stå på dig å kör ditt race.
SvaraRaderaDin partner är förhoppningsvis en superbra teammedlem men det är bara DU som känner din kropp. Jag blev själv överrumplad över hur jag kände å visste. Hade väntat mig mycket mer av att tänka "personalen som varit med om tusen förlossningar har väl bättre koll än jag". Det hade de inte.
http://devilwomen.blogspot.se/2013/05/om-varden-vid-ett-annat-tillfalle.html
Uuuhh. Jag ska säga till Tobbe att han måste lyssna på mig och tro mest på mig!
RaderaDET ÄR SÅ COOLT ATT DU SKA FÖDA SNART! Jag blir nästan lite avis, känns som att jag har en evighet kvar av dessa tunga sluttampsveckor... plus att jag framför allt är alldeles SYKT nyfiken på att få träffa Pyret och se vad det är för en discodansare där inne egentligen!
SvaraRaderaJAG VET! Sykt var ordet!
RaderaJag har fött barn tre gånger. Ja, jag skulle göra det igen om jag fick chansen. Att vara gravid? Skulle inte tro det va. Fi fan vad kasst jag mår när jag är gravid.
SvaraRaderaFörsta unge tog nästan 2 dagar på sig innan han behagade titta ut. Jekla unge.
Jag fick epidural första förlossningen, blev klippt i mellangården och hade en uska som låg på min mage och hjälpte till med att trycka när jag skulle krysta.Hade pinvärkar hela första dygnet, alltså värkar som gör lika ont som de ska, men som inte resulterar i att livmodertappen öppnas. Krystvärkar i 18 minuter exakt, värkar som jag inte kände ett skvatt av.
Andra förlossningen tog lite drygt ett dygn från första värken.
Vattenavgång hemma när jag satt och glodde på första Twiligt filmen. Lite lätt så där sipprande så jag först trodde jag pinkat på mig.
Två timmar efter satte värkarna igång så in i helvete. Tog endast emot petidin och lustgas. Rör inte min lustgas är allt jag säger.
Krystvärkar i 10 minuter, känder inte heller här av dem, blev förvånad när barnmorskan sade att jag kunde krysta när jag kände för det. Men jag kände ju inte för det? Helmysko att krysta under "vanliga" värkar.
Tredje gången tog det ca 14 timmar från första värken, även här satte det igång pangbom, inte några jävla smygvärkar som accelererar.
Inne på förlossning gjorde barnmorskan någonting , hinnsvepning?, petade bak livmodertappen? fan vet men herreminje vad ont det gjorde.
De petade hål på hinnorna och då, för första gången fick jag känna på en riktig krystvärk.
Herregud.
Jag trodde jag skulle dö alternativ spricka från rövva till näsan när jag krystade, och det är fan ta mig omöjligt att stå emot en krystvärk.
Tog petidin och lustgas. Nämnde jag rör inte min lustgas?
Krystvärkar i typ 2 minuter sen for ungen ut som skjuten ur en kanon, jefla tur att barnmorskan stod redo, till och med hon tjoade till av överraskning.
Summa summarum..lustgasen hade jag nog inte klarat mig utan. För mig så är den värsta förlossningen lätt den första och det skyller jag faktiskt på epiduralen. Visserligen fick jag sova men allting stannade av så länge.
Gå in med ett öppet sinne, och som någon sade, stå på dig om det är något speciellt du vill/inte vill. Att duscha varmt/bada under värkarbetet är skönt.
och jag hade lätt kunnat ordbajsa mer om detta men då blir jag väl utkastad.
Jag är avis på er båda, vilken underbara resa.
Spännande historier och bra tips, tack för att du delade med dig!
RaderaFick mitt första barn 2010 (i Kristianstad där vi bodde då) och nu väntar jag mitt andra i november. Min berättelse är ett exempel på hur en förlossning väldigt snabbt kan ta oväntade vändningar och det var en väldigt jobbig upplevelse som slutade i ur-akut snitt.
SvaraRaderahttp://kerstinolove.blogspot.se/2010/05/den-trettonde-maj.html
Åh men gud vad hemskt! Men vad skönt att det slutade bra i alla fall! Eller ja, bra som i att alla klarade sig oskadda. Förutom ditt ärr på magen då. Och det är precis det här jag menar, att man har planerat och drömt och fantiserat om hur det ska vara och så blir det bara värsta mardrömmen, det måste man ju också på något sätt förbereda sig på, fast utan att bli vettskrämd. Hårfin balans. Tack för din historia!
RaderaHar fött barn två gånger. Första gången tog det sammanlagt kanske 30 timmar. Började med värkar mitt i natten, åkte in vid lunch och hade då öppnat mig kanske 4 cm. När det började göra jävelont och jag bara öppnat mig 1/2 cm bad jag om epidural vilket jag fick. Den satt fint! Efter det lyssnade jag på ljudbok, fick värkstimulerande dropp på lägsta dosen vilket satte fart på allt men det gjorde inte ont pga epiduralen (HEHE!). När jag var helt öppen var hon inte tillräckligt långt ner så jag stod och gungade ett tag men tillslut tog de hål på hinnorna och FLOFF kom allt fostervatten ut som ett vattenfall. Efter det tog det ca 5 min och krystvärkarna kom som en ångvält - jag blev lite som en vild babianhona som gjorde konstiga ljud och drog min sambo i brösthåret varje värk. Efter 20 min arbeit kom hon! *cue beutiful music*
SvaraRaderaMin andra förlossning började med värkar tidigt på morgonen som kom med 5-10 minuters mellanrum, men inte speciellt smärtsamma. Vid lunch stannade allt av och jag som gått 1 v över tiden blev smått pissed off så vi gick en långpromenad - inget hände. Sen låg jag och kollade på film och masserade bröstvårtorna (jo, det frisätter oxytocin = mer regelbundna värkar), efter ca 4 timmars uppehåll kom värkarna igång igen med full kraft. Hade övat på och läst om dykmetoden under graviditeten och andades och slappnade av under värkarna. När de gjorde rätt jävla ont åkte vi till förlossningen och då var jag öppen ca 6 cm. Badade badkar i 2 timmar (mkt gött, rekommenderar), 9 cm. Min sambo tryckte mkt hårt i korsryggen och jag slappnade av som en strandad val under värkarna. Lustgasen skippade jag pga att den mest gjorde mig yr och då förlorade jag fokus och då gjorde det mer ont. När jag var öppen 10 cm tog de hål på hinnorna och då kom krystvärkarna efter ca 3 minuter. (Infoga vind babianhona igen), efter 10 minuter kom hon <3 Mina förlossningar var ungefär likadana bortsett från epiduralen och att andra förlossningen tog ungefär hälften så lång tid. Första förlossningen fick jag sy 3 stygn och andra inga alls. Jag är rätt nervöst lagd och föreställde mig världens hemskaste förlossningar men det har inte varit i närheten av min morbida fantasi någon av gångerna. För min del har graviditeterna varit det värsta, inte förlossningarna. Lycka till!
Älskar dina jämförelser med djurriket, både den strandade valen och den vilda babianhonan! Och skönt att höra att graviditeterna varit det värsta, jag tänker också att det är ett bra mantra, att det här värddjurslivet snart är över! :)
RaderaNär Majken föddes på beräknad dag, juldagen 2012:
SvaraRaderahttp://typisktelins.blogspot.se/2012/12/det-ligger-en-majken-pa-min-arm.html
När Harry föddes genom igångsättning 16 dagar över tiden, 28 mars 2010:
http://typisktelins.blogspot.se/2010/03/harry-inside-story.html
Tack!
RaderaMen alltså... det här med lustgas. Jag säger inte att jag inte kommer prova det, men jag är så sjukt osugen på att känna mig full!?
Åh, älskar förlossningsberättelser. Här finns min:
SvaraRaderahttp://iekw.se/2012/may/forlossningsberattelsen.html
LYCKA TILL!
Haha, hoppas att jag blir the center of attention och stå upp-komiker under min förlossning också!
RaderaJag födde min första för 7 veckor sedan. 17 timmar från vattenavgång till att han kom. Skulle göra om det imorn, så koolt! Och smärtan, jag var inställd på det värsta men klarade det fint med lustgas och profylaxandning trots krystvärkar i 3,5 timmar, 4 stygn blev det.
SvaraRaderaSlutord från förlossningen:Så farligt var det inte - med andra ord, det kommer gå galant!!
Galant – ett ord jag gillar i det här sammanhanget! Tack!
RaderaMin andra förlossning kommer jag skriva om så snart pojke nummer två behagar att komma ut (beräknad i slutet av oktober), den första ha jag skrivit om här:http://psyksmurfen.blogspot.se/2011/07/136-dagar.html
SvaraRaderaMen åh vad smart att anteckna under tiden, det ska jag också göra om jag pallar! Tack för att du var med och delade med dig!
RaderaHär är mina två förlossningsberättelser! :-D
SvaraRaderahttp://minbebis.com/blogg/myfamily/forlossningsberattelse-minelle/
http://minbebis.com/blogg/myfamily/forlossningsberattelse-kian/
Oj, tänk att två förlossningar från samma person kan vara så olika! Jag hoppas att min går snabbare än 46 timmar! :)
RaderaDet mest användbara tipset jag lärde mig inför min tredje förlossning var att andas lungt och ljudlöst och aldrig rynka pannan. Så fort jag hörde min egen andning skulle jag andas långsammare. Det fungerade för mig!
SvaraRaderaHär har jag skrivit om min tredje förlossning:
Föda barn utan rädsla - det gick!
Heja dej!
Tack! Och jag vill också tänka MEN WOW när jag tänker tillbaks på förlossningen! Håller tummarna för att det blir så!
RaderaHär är min:
SvaraRaderahttp://colombialiv.blogspot.com/2012/02/han-ar-har-den-lite-langre-versionen.html
Åh, lilla lilla alla hjärtans dag-pojken! Måste vara knasigt när man bara ska hämta ett papper och plötsligt ba: okej, nu ska barnet ut!
RaderaHär är min uppdelad i två delar:
SvaraRaderahttp://kattdagis.wordpress.com/2013/04/23/forlossningen-del-1/
http://kattdagis.wordpress.com/2013/04/24/forlossningen-del-2/
Lycka till och hoppas allt går bra!
Alltså, det här med klipp och yttre press... Pax för att slippa det om man kan välja :) Skönt ändå att du skriver att "det gick bra och över förväntan", så man vet att det kan kännas så trots att man hade hoppats på något lite mer... humant. Hehe.
Raderahttp://idafanclub.blogg.se/2012/november/forlossningsberattelse-2.html
SvaraRaderaOkej, så här var det för mig när jag för snart två år sen födde min son.
SvaraRaderaJag började känna mig lite "konstig" en fredag eftermiddag. Kunde inte sätta fingret på vad, men annorlunda. Vräkte i mig middag, hungrig som fan, och sen vid 20-tiden kom första lilla värken. En halvtimme senare kaskadkräktes jag och sen kräktes jag ständigt under hela förlossningsarbetet, som dessvärre drog ut på tiden.
Värkarna var från start ganska kraftiga, men oregelbundna 10-15 minuter isär. Och så fortsatte de hela natten och hela lördagen. Under lördagen ringde vi förlossningen och jag pratade med en barnmorska som gav lite tips om andningen. Fortfarande kunde jag inte äta, för då kräktes jag och söndag morgon var jag så trött att jag kände att jag behövde lite stöd och då ringde vi och åkte in till förlossningen. 4 cm öppen.
Allt löpte på ganska bra när vi väl var på förlossningen. När jag var typ 7 cm öppen fick jag lustgas och det funkade bra. Men när jag gått från 9 cm öppen och backat tillbaks till 8 cm började det kännas lite hopplöst. Jag hade inte ätit eller sovit ordentligt på snart två dygn och jag var tvungen att stå hela tiden, för jag lärde mig aldrig att handskas med värkarna sittandes/liggandes. Då beslutade vi (ja, de fantastiska barnmorskorna kommunicerade väldigt bra med mig och sambon och alla beslut var gemensamma) att spräcka hinnan. Pang!! sa det och värkarna kom med galen kraft. Nu hjälpte ingen lustgas eftersom värkarna kom i trippletter - när en började avta och jag skulle släppa lustgasen började nästa redan komma. Sambon fick slita masken från ansiktet på mig, för att jag skulle få lite syre. Guuuuuud vad borta jag var då. Jag sa visst en hel del riktigt knasiga saker. När förslaget epidural kom var jag helt med på noterna. Dock dröjde narkosläkaren över 40 minuter och det här var den verkligt jobbiga delen av förlossningen. Och att försöka ligga still när den där epiduralen väl skulle läggas (efter att jag tydligen förklarat för narkosläkaren precis vad jag tyckte om honom för att han dröjt). När epiduralen verkade så fick jag en väl behövd vila. Värkarna avtog och jag kunde slumra i en dryg halvtimme. Sen satte krystvärkarna igång och 18 minuter senare var han född - söndag 20.07 och nästan exakt 48 timmar efter att värkarna startat. Några stygn blev det, men det kändes plötsligt helt ointressant med ett litet gossebarn på bröstet.
Jag tycker att det tog onödigt lång tid och jag hade blåmärken i ansiktet efter lustgasmasken från tiden jag väntade på narkosläkaren. Men i det stora hela tycker jag att det var ganska fantastiskt. Jag tycker att vara gravid var mycket värre, trots att jag hade en ganska bra graviditet, för det är ju väldigt långdraget och tråkigt. Jag hoppas att snart kunna fixa ett syskon till sonen och räds verkligen inte förlossningen.