På min lista över saker jag inte kan relatera till: att mest av allt önska sig en dotter.
Nej, det går inte. Hur jag än försöker förstå mig på dessa känslor, att mest av allt vilja ha en dotter, så kan jag inte relatera till den. Inte ens lite. Och jag menar verkligen inte att förminska någon annans känslor genom att citera det som står i den ovan länkade artikeln, men:
"Jag tror att mammor och döttrar får helt andra band. De kan prata om allt. Jag kan längta efter att få fläta det där långa fina håret, kunna köpa de underbara söta klänningarna som glänser, få leka med dockor… Helt enkelt få göra tjejgrejer, prata tjejproblem och kunna gråta tillsammans på ett sätt som mor och son kanske inte gör."
Nu har jag visserligen inget specifikt intresse av att fläta långt fint hår (för det är ju inte ens säkert att flickebarnet man har i magen vill ha "långt fint hår") och glansiga klänningar tycker jag heller inte särskilt mycket om. Dockor går utmärkt att leka med tillsammans med sina söner och jag har helt makalösa band till båda mina barn, som av en händelse råkar vara pojkar. Men visst, jag är ju även en sådan som använder mig av ordet hen, så vad vet jag.
Grejen är att även om jag är oförstående så är jag inte förvånad. Antalet gånger som jag fått höra "ja, nu vet man ju vad ni hoppas på..." när folk som vet att vi har två barn med snopp fått höra att vi väntar tillökning igen - så många att de inte ens går att räkna. Och reaktionerna när de fått höra vilket kön Bebishen har... Alltså, jag blir så jävla trött. På riktigt. Så himla tokigt och galet trött. Som att vi skaffar ett till barn i förhoppningen att det blir en tjej. Eller i förhoppningen att det blir en pojke. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vi hoppas på... TA-DA, en bebis. Och vi hoppas att bebisen är frisk. Och vi ser fram emot hen lika mycket nu som vi gjorde innan vi fick veta könet, varken mer eller mindre. Det ska bli grymt med ett barn till, vare sig det kommer med en snoppy eller snippy.
Jag har en enda anledning till att vilja ha specifikt en dotter och det är för att det skulle vara fint att namnge henne efter min älskade mormor som inte finns bland oss längre. Men annars? Fattar verkligen inte heller. Jag skulle vilja ha ett till barn bara. Skulle älska det barnet lika mycket som jag älskar min son (som jag har en alldeles speciell relation till - jag är hans mamma och han är mitt barn, liksom).
SvaraRaderaMen eller hur, hur skulle relationen skilja sig för att det är en dotter man har och inte en son... fattar inte tänket bakom det.
RaderaJag kan fatta grejen för tween- och tonårssnubbar gör mig vansinnig. Det gör i och för sig tween- och tonårstjejer också. Så det var inget. =D
SvaraRaderaAlltså, tweens och tonåringar är ju SJUKT jobbiga oavsett kön.
RaderaOjoj alltså. Fläta håret... Prata tjejgrejer. Nej tack. Det känns inte helt sunt att vara så besatt av en bild av vad olika kön innebär. Fläta dina söners hår å prata förtroligt å allvar med dem så att de inte blir antifeministiska våldtäktsmän då. Tänker jag.
SvaraRaderaMen. Samtidigt: folks synpunkter å antaganden om att alla absolut vill ha "en av varje" (eller en "annorlunda" om en redan har två lika förstås) gör mig galen. Jag blir superprovocerad å svarar folk som frågar att jag önskar mig bara tjejer. FÖR att jag redan har en alltså. Å hon är så fin å bra så jag vill bara ha barn som är exakt så. Har mött mycket huvuden lagda på sned för det...
Men ställ inte så dumma frågor å förutsätt inte så mycket då. Tänker jag.
Åh, jag blir också galen och provocerad. Att folk UTGÅR från att jag måste längta efter en flicka för att jag har två pojkar. Jag ba: nej, inte särskilt. Längtar efter ett barn till, ja, men specifikt efter en pojke eller flicka - nej, faktiskt inte alls.
RaderaMen alltså! HUR har det kunna bli så himla viktigt för folk! Jag tänker lite som Jennie i kommentaren ovan. Vore fint att få använda mormors namn. Men det känns ju inte som så extremt viktigt, precis.
SvaraRaderaNej, jag fattar inte heller.
RaderaFör mig var det skitviktigt att få en dotter. Det har inte ett dugg med materiella ting att göra.
SvaraRaderaEn innerlig längtan efter ett visst kön är mycket sällan logisk eller rationell. Känslor brukar inte vara det.
Vi kommer att försöka få ett barn till (vi har inte tur nog att kunna "skaffa" barn) med förhoppningen om att det ska ha ett visst kön. Och det betyder inte att vi inte hoppas att det ska vara friskt eller att vi inte kommer älska barnet om det inte blir det kön vi hoppas på.
Jag förstår givetvis att önskan efter ett specifikt kön inte ger avkall på önskan att barnet ska vara friskt. Men jag har ändå oerhört svårt att förstå varför barnets könsorgan spelar en så stor roll.
RaderaFör min del handlar det om erfarenheter från relationerna i uppväxtfamiljen. I min familj är kvinnorna stommen, de som står för de varaktiga relationerna.
RaderaDet handlar också om en vilja att föra vidare arvet från mina anmödrar.
Jag förstår givetvis att det är jag som bär ansvaret för hur relationerna med mina barn kommer att utveckla sig och att det inte kommer att bli som i min uppväxtfamilj.
Men längtan är en känsla och känslor är mycket sällan rationella.
Min dotterlängtan har inte skadat någon och jag har därför aldrig sett något behov av att betvinga den eller förklara bort den med logik.
Jag kräver verkligen inga förklaringar och jag tror inte ens det är möjligt att själv förklara eller kanske ens veta vart längtan kommer från. Jag tror det handlar om de traditionella könsroller som vi har växt upp med, inte bara inom sin familj utan i samhället på det stora hela.
RaderaNej, längtan efter ett specifikt kön må inte skada någon i flera fall, men i andra fall tror jag också att det kan göra det. Må hända inte barnet (även om det givetvis även kan vara så - i mer extrema fall som Saritra Skagnes beskriver i sin bok / sitt sommarprat), men väl den förälder som längtar men inte får just en dotter/son, eller den förälder som får det men där man inte hittar just den bilden av kön som man föreställt sig i sin längtan.
Jag tror inte att jag kommer att förstå, men jag kräver inte heller att någon med denna längtan ska kunna förklara den för mig, för jag förstår att det för det mesta inte är möjligt.
För min del handlar det inte om traditionella könsroller, snarare tvärtom. Jag är inte uppväxt i ett hem med traditionella könsroller och jag lever inte heller i en relation med traditionella könsroller.
RaderaDu kanske inte kräver någon förklaring men när min längtan efter en dotter förminskas till att handla om att "fläta det där långa fina håret, kunna köpa de underbara söta klänningarna som glänser, få leka med dockor" då känner jag ett behov av att försvara mig.
Det är lite som att jag skulle påstå att ni väljer att få barn för att ni vill kunna leka med levande dockor.
Det är klart att önskan om ett visst kön kan orsaka skada, men då handlar det kanske inte så mycket om längtan utan om besatthet. Exakt samma tankar kan dessutom appliceras på att få barn öht. Den förälder som får barn men inte hittar just den bilden av ett barn som man föreställt sig i sin längtan kan skadas av det.
Jag känner ju inte dig och vet givetvis ingenting om hur du har växt upp eller i vilken typ av förhållande du lever i nu, och det var inte heller min intention att försöka förklara det för dig. Detta var en fundering kring hur jag tror att det KAN vara. Det du skrev: "För min del handlar det om erfarenheter från relationerna i uppväxtfamiljen. I min familj är kvinnorna stommen, de som står för de varaktiga relationerna" är attribut som jag ofta tycker tillskrivs just kvinnorna i en familj - det är sällan man hör männen talas om som kittet som håller ihop familjen.
RaderaJag tycker att jag är ganska tydlig med att skriva att jag inte menar att förminska någon när jag valde att citera en av mammorna i intervjun som jag länkade till. Självfallet tror jag inte, och tycker inte heller att jag insinuerar, att alla som längtar efter en dotter gör det för att få fläta håret och klä dem i glansiga klänningar - det var en formulering i just den intervjun som irriterade mig något oerhört och som fick mig att skriva detta inlägg från början.
Jag ämnar inte att frånta någon sin längtan om en specifikt kön på sina barn, men det är ändå något som jag tycker att jag har rätt att ställa mig frågande till - inte minst då jag, som tvåbarnsmamma till pojkar, har stött på samma formuleringar som Anonym här nedan SJUKT många gånger, och det är tröttsamt, provocerande och upprörande efter ett tag - att som kvinna SÅ ofta förutsättas att en inte är nöjd innan en fått en dotter.
När du skriver "det handlar om de traditionella könsroller som vi har växt upp med" tolkar jag det i ett mycket vidare begrepp än enbart att kvinnor oftast tillskrivs den sammanhållande egenskapen.
RaderaDet var det jag vände mig emot.
Du skrev visserligen att du inte menade att förminska någons känslor men jag upplever ändå att det skedde, framförallt i vissa av kommentarerna.
Jag blev också sjukt irriterad av formuleringen i citatet, framförallt för att det fortsätter att stärka människors fördomar kring längtan efter ett visst kön.
Det är klart att du har rätt att ställa dig frågande till saker, och jag har rätt att svara. Jag tycker det här är en meningsfull diskussion. Jag får en chans att verkligen fundera över och formulera hur jag känner. Någon annan kanske får ett annat perspektiv.
Nu är min förstfödda en dotter så tjat om flickor har jag sluppit. Under andra graviditeten var det dock en väldans tjat om pojkar och det provocerade mig som fan. Skulle mitt barn vara mindre bra om det också hade snippa?
Jag tror inte att man slipper undan kommentarerna oavsett vilka kön ens barn har. Och jag tycker att det är sjukt att människor anser sig ha rätt att sätta ett värde på någon annans barn utifrån deras kön.
<3
RaderaHar två fantastiska fina ungar, pojkar båda två - och jag känner ibland en sån enorm tröttma/frustration/ren & skär ilska över hur människor, både nära - och mindre närstående, liksom pikar om det här med en flicka. Jag vill ibland ha en tredje, men är rädd att jag skulle mörda den som klappade på magen & sa något i stil med "nu får vi hoppas på en tös denna gång". MÖRDA. För mig känns det som om att folk tror att jag inte skulle vara nöjd med det fina och bra vi har! Jag som älskar mina barn sju tusen varv runt jorden och upp till månen! Den värsta jag fått höra var att sönerna har långt hår "för alla mammor med pojkar låter sina barn få långt hår för att de egentligen vill ha flickor". Jag vet att jag inte borde bry mig, och verkligen inte låta det här ta åt mig...Men jag blir så ledsen, för jag vill inte känna att jag måste försvara min lycka som förälder över något så fjuttigt som att mina barn kissar med snoppi. Konstigt nog är det främst familj som yttrat sig, kompisar (som en väljer helt själv) är något klokare än så här:)
SvaraRaderaPrecis samma har jag fått höra ett OTAL gånger. Blir så jävla förbannad av det faktiskt!
Radera