Jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot Bebishens ankomst . Jag ser ju helt klart fram emot att inte vara gravid, men är samtidigt livrådd, LIVRÄDD, för Bebishens ankomst. (Ja men, det är klart att jag ser fram emot Bebishen som så, just hear me out).
Nojjor jag brottas med varje dag:
- HUR kommer Eddie att ta det?
- Varför varför varför har vi fått förskoleplats från den 20 augusti och BF den 2 september? Förstår inte världsmakterna hur detta inte bara riskerar att frontalkrocka, utan mer eller mindre är skrivet i sten att göra just det. Känns just nu som sjukt obra planering att Eddie ska börja på förskola i samma sekund som han blir storebror - det känns ju för fasiken som att vi byter ut honom mot en yngre variant, som att vi säger: så där, nu har vi en ny bebis, så nu får du börja på föris istället (insert: gråt en masse här, för jag börjar lipa bara jag tänker på detta).
- Får vi plats på förlossningen? Tänk om jag DÖR? Tänk om jag får en till infektion i livmodern? Tänk om denna onge också får RS och blir hospitaliserad?
- Och så var det ju det där med vagndilemmat... SKA vi våga skita i att köpa en syskonvagn, eller är det bara dumdristigt? Inte nog med att Eddie blir förpassad till föris, ska han bli av med sin sittplats också?
Oh my god. Någon. Rädda mig ur denna misär av huvudbryderier, ångest light och gråt.
Jag tänker såhär, det kommer gå skitbra. Eddie är ett smart superkid och kommer klara det där galant. Det är jag tämligen jättesäker på eftersom jag trots allt lever med hans twin på avstånd :) Och med det i åtanke är jag rätt säker på att inskolningen kommer gå som en dans. Jag är inte ett dugg orolig över Terrors del i inskoningen nämligen så jag räknar kallt med att Eddie också kommer älska det. Plus att du kommer vara hemma med det nya kidet, han behöver inte bara långa dagar på förskolan och skulle han vara extra mamma och nya kidet sjuk en dag så ringer du bara föskolan och antingen erkänner eller så säger du att barnet kräkts under natten. Ingen vill leka med barn som kräkts. Så myser ni den dagen istället.
SvaraRaderaJag kan inte lova att du inte kommer dö, det kan jag inte. Speciellt inte eftersom jag är hysteriskt hypokondrisk. Så där kan jag inte hjälpa dig. Men, jag skulle vilja påstå att chansen att du dör är försvinnande liten. Och vad gäller infektion så har du ju testat det nu. Då kan vi ju bestämma att du inte behöver göra det igen. Vissa saker räcker att testa en gång och sen så vet man att det inte passar en. Och skulle du och livmodern mot all förmodan ta en retur på den så vet du exakt hur det känns och kan få hjälp jättesnabbt!
Vad gäller vagn hade jag alla gånger köpt en syskonvagn. Men, det beror på att jag använder vår vagn varje dag till Terror. Jag hade blivit väldigt, väldigt låst utan. Och av de som är länkade hade jag tagit teutonian. Det känns som det är väldigt svårt att manövrera en syskonvagn med fast hjul där fram. Och, om ni inte använder vagnen så mycket så säljer du den. Du kommer inte förlora många kronor och då är det lätt värt det!
Sädär, hoppas du får lite pepp och att mina tanker hjälper en liten smula i alla fall.
Jag tänker också att det kommer gå skitbra. Ni är 1) inte de första föräldrarna i världen som får barn tätt och 2) som redan sagts här ovan, låt Edster vara hemma någon gång då och då från föris om ni känner för det.
SvaraRaderaSamt 3) ingen kommer dö.
Eller skjut upp inskolningen och låt honom vara hemma ett tag till eftersom du ändå kommer vara hemma.
SvaraRaderaVi hade lite samma situation när vi väntade vår tvåa, som är född i slutet av augusti, när ettan skulle börja förskolan. Jag kände precis som du att "hoj, här kommer nästa barn så nu får du gå på förskolan". Så vi sköt på förskolestarten, ett helt år faktiskt, och det kändes rätt för oss.
SvaraRaderaDet här är alltså inget råd, bara lite "jag förstår hur du känner och så här gjorde vi". Det säkerligen att gå bra, vad ni än bestämmer er för!
Det kommer säkrt gå jättebra, med allt. Förstår dock din noja då detta var ganska exakt mina nojor för ett halvår sen. Hade grym separationsångest men tröstade mig med följande tanke: 1) hur kul är det att bli avspisad av mamma (alltså mig) mest hela dagen när man är upptagen med den dära nya bebisen? Roligare då att vara en liten stund på förskolan! 2) Funkar det inte så kan en ju alltid vara hemma. och 3) hon går bara på dagis 3 timmar/dag, kändes lagom (och var ju också vad vi fick lov till som föräldraledig) och resten av tiden är vi ju alltså faktiskt tillsammans.
SvaraRaderaOch ang. infektion m.m var det ngt jag också provade förra gången och inte var sugen på igen. påpekade detta på förlossningen och bb och de lovade vara extra uppmärksamma. Pga min noja för detta fick jag stanna en extra natt på bb. det tyckte jag kändes bra. mvh anna
Men alltså, ni som kommenterar att det kan vara smart att hålla stora barnet hemma ett tag istället för abrupt förskoleinskolning. HUR kan det funka med ett så litet barn?! Jag förstår inte hur det alls ska gå att amma nya bebisen med vår 2,5-åring hemma. Var ska den ron komma från? Stora barnet är inte särskilt förtjust i tv, ipad eller liknande längre stunder än 10-15 min. Jag minns förra amningsperioden som ett maraton i början...
SvaraRaderaGud ja, jag ammade KONSTANT med Edster. Alltså hela hela tiden i typ två eller tre månader. Att underhålla en 22 månaders samtidigt hade nog fasiken inte gått.
Radera