Nej! Jag tycker det är tråkigt att vara preggo. Alltså verkligen. Jag tycker det är tråkigt att kroppen inte orkar på samma sätt. Jag tycker det är tråkigt att tvåan inte kan studsa på min mage utan att det känns som att trean ska hoppa ut genom käften på mig. Jag tycker det är tråkigt att vara trött och jag tycker det är tråkigt stundtals känna mig yr. Jag tycker det är tråkigt att magen är tung och att kläder sitter som skit. Jag tycker det är tråkigt att svettas bort i en pöl efter en lugnt promenad på dryga tjugo minuter. Jag tycker det är tråkigt att det är jobbigt att böja sig ned och fiska upp leksaker som ligger på golvet (eller sopkvastar för den delen också - se bild). Tråkigt, helt enkelt. Kan icke relatera till kommentarer som åhh, en sådan magisk tid, jag ääälskade att vara gravid eller åhh, jag vill inte skaffa fler barn, men jag saknar att vara gravid. Jag har aldrig längtat tillbaka till att vara just gravid, vare sig efter ettan eller tvåan. Inte ens när jag var helt övertygad om att ettan skulle vara den enda och att jag var klar med barnamakandet, inte ens då kände jag minsta längtan efter att vara just gravid.
Och nu känner jag mig så klart otacksam och tjofaderittan. Det är jag ju inte. Det är ju kickin' att vi ska få en tredje, och jag är ett stort fan av att ha barn. Men just att vara havande, gravid, preggers... det känns som jag har varit det typ lika länge som en elefant nu, och då har jag ändå bara gått in i vecka 29 idag. Fast det är klart, med förra gravidteten så tätt inpå denna är det kanske inte så konstigt att jag ledsnat en smula. Kan det liksom inte bara vara klart snart? Fast samtidigt: är LIVRÄDD inför att bli trebarnsmamma. Så egentligen ser jag väl inte så mycket fram emot
Det välsignade tillståndet.. jo jo.
JAG HÅLLER MED! Så det är absolut inte kopplat till att det är för tätt inpå tvåan, eftersom jag inte ens har någon unge att vara för tätt inpå på. Det är ju svindrygt, och jag tror att de som säger att de "saknar magen" mest saknar den där pirrande känslan av "Åh, vi ska snart få ett barn!", lite som att man kan sakna att vara nykär, trots att objektet för ens före detta nykärhet sitter kloss intill en i soffan.
SvaraRaderaMen men, det är väl bara att härda ut i sitt ovälsignade tillstånd, varje gång jag säger att jag är trött på att vara gravid så får jag dåligt samvete bara för att jag tror att jag kommer jinxa det faktum att Kenta håller sig på plats, även om jag rent intellektuellt vet att förlossningen inte kommer starta för tidigt bara för att jag tycker att det är en smula irriterande att inte kunna andas.
En till som håller med! Inte heller någon liten sedan tidigare att "skylla" frånvaron av rosaskimmer på.
SvaraRaderaOch vad är det med det där samvetet som säger en att man knappt får tänka tanken att det inte så värst skoj att vara preggo? Jag röstar på att de som inte njuter av graviditeten i fulla muggar sedan får njuta fullt ut under alla småbarnsår i stället. Kan vi säga det?! :)