VÄLKOMMEN VECKA 35!!!

Då där ja, datumet som läkarna bad oss hoppas på för drygt en månad sedan är äntligen här! Vecka 35 - tiden då de inte längre tycker att de behöver stoppa en eventuell förlossning ifall den sätter igång. HURRA! Jag tror att det är först nu som jag fattat hur jävla påfrestande de senaste fem veckorna har varit, även om jag hållit humöret uppe helt okej så har ju oron konstant legat och gnagt i bakhuvudet, "borde jag göra det här?, hur mycket har jag stått upp idag? riskerar jag någonting genom att följa med på det där?" osv. Men nu är det alltså fritt fram för Baby Kenneth att födas, även om han såklart helst ska hålla sig på plats till 37 fulla veckor så att han räknas som färdigbakad på riktigt.

Och - senaste budet är att läkaren tror det! Är uppe i närmare tio extra ultraljud nu och eftersom cervix hållit sig mellan 15-20 mm de senaste veckorna så tror han att den ska hålla för belastningen tiden ut om jag fortsätter ta det lugnt. Fortfarande sjukskriven så klart, men det är bara att bita ihop och gilla läget, Kenta kommer slippa många långa veckor på sjukhus i och med att han stannat inne så länge, och det är klart att jag vill göra allt för att eliminera ytterligare risk att hamna på neonatalen.

Extremt jobbigt läge/synd om mig också faktiskt!

Jaja, Kvacken kanske tycker att det känns jobbigt att barn nummer två kommer bli traumatiserat (läs: känna sig utbytt) av att få ett lillesyskon i samma veva som han börjar på föris - men JAG DÅ? Hur synd är det inte om mig som plötsligt blivit så där morgonhungrig igen att jag vaknar helt illamående av hunger och måste vingla upp och äta en skål müsli med mjölk klockan 06 för att kunna somna om?
Det är faktiskt också jättejobbigt.

Neggopreggo

Det ovärdiga i att en alldeles ny kollega kommer in på ens kontor samtidigt som man torkar bort ett par tårar av självömkan.

Vecka 31...

Jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot Bebishens ankomst . Jag ser ju helt klart fram emot att inte vara gravid, men är samtidigt livrådd, LIVRÄDD, för Bebishens ankomst. (Ja men, det är klart att jag ser fram emot Bebishen som så, just hear me out).

Nojjor jag brottas med varje dag:
- HUR kommer Eddie att ta det?
- Varför varför varför har vi fått förskoleplats från den 20 augusti och BF den 2 september? Förstår inte världsmakterna hur detta inte bara riskerar att frontalkrocka, utan mer eller mindre är skrivet i sten att göra just det. Känns just nu som sjukt obra planering att Eddie ska börja på förskola i samma sekund som han blir storebror - det känns ju för fasiken som att vi byter ut honom mot en yngre variant, som att vi säger: så där, nu har vi en ny bebis, så nu får du börja på föris istället (insert: gråt en masse här, för jag börjar lipa bara jag tänker på detta).
- Får vi plats på förlossningen? Tänk om jag DÖR? Tänk om jag får en till infektion i livmodern? Tänk om denna onge också får RS och blir hospitaliserad?
- Och så var det ju det där med vagndilemmat... SKA vi våga skita i att köpa en syskonvagn, eller är det bara dumdristigt? Inte nog med att Eddie blir förpassad till föris, ska han bli av med sin sittplats också?

Oh my god. Någon. Rädda mig ur denna misär av huvudbryderier, ångest light och gråt.

Men tänk om pappan kanske har roligare saker för sig än att ta hand om sitt himla barn?

Och hur står det till på namnfronten här då?

Mirijam och Tobbe må ha kommit på de perfekta namnen, men jag? Not so much! Vi har så här många namn på vår lista över potentiella namn:

Ja just det. Noll! Zero! Nada! SÅ många namn har vi på vår (av samma orsak) icke-existerande lista.

 

Men äsch, hen kommer inte gå namnlös. Eddies namn kom vi på i bilen på väg till förlossningen (true story), medan Robins namn hade jag bestämt i sin helhet flera månader innan ankomst. Så jag är säker på att Bebishen kommer få ett namn hen också, förr eller senare. Förhoppningsvis. Kanske. Eventuellt. Ja, det är vad vi tror, i alla fall... Men visst, skulle det vara så att ni har några asbra namn på lager, så shoot! Dela med er till mig bland kommentarerna. Flicknamn har vi väl ingen direkt brist på, däremot pojknamn ser det mer dystert ut med.

 

Alla dessa bänkar

Alla dessa bänkar, potentiella viloplatser för ett preggo med yrsel och svimmningsfeel just hela tiden. Bra det. Synd bara att de alltid är fullsatta av regular latmaskar, alternativt EN rökare som blossar så ivrigt att det inte går att sitta bredvid ens om en höll andan. Ställer mig väl en bit därifrån och svimmar lite dårå.

 

Lite mer om det här med föräldraledighet...

Kön går före lön. Tydligen. En ny rapport från Försäkringskassan visar att det är kvinnor som tar ut flest föräldradagar – även i förhållanden där det är kvinnan som tjänar mest. Vi skrev ju lite på det här temat för ett tag sedan och jag är väldigt nyfiken på hur rapporten ser ut i övrigt – som alla vet så är det ju få familjer där både mamma och pappa är heltidsanställda med varsitt 9-17-jobb måndag till fredag. 

Stoppa pressarna! Feta nyheter på ingående!

Lyssna på det här: vi kan eventuellt ha hittat ett namn till Baby Kenneth!

Okej, här ska ni alltså se framför er hur det liksom blåses fanfarer i trumpeter samtidigt som luften fylls av färgglad konfetti och det dansar förbi ett cheerleadergäng med pompoms i högsta hugg.

För nej, han ska inte heta Kenneth IRL, bara på nätet. Och ja, nu i magen. Men namnen vi har kommit fram till nu är så himla bra! Och det är tur att man är preggers ett tag, för prestationsångesten sväller liksom över när man ska hitta ett namn som passar både en gullig bäbis, en brölig 17-åring, en fräsig 35-åring och en vuxen 57-åring. Men det här blir skitbra.

Och ja vi vet, bäbisen ska först komma ut och man ska "lära känna den" och yadayada, men ändå. Det finns namn.

Vecka 31: 70 dagar to go

Min mage fortsätter att följa sin egna stora och frodiga kurva. Någonstans mellan normal och asstor befinner den sig, och det verkade BM synnerligen nöjd med vid dagens koll. Blodtrycket har gått upp något, men är fortfarande ganska lågt, och yrseln förklarade hon med att det är inte helt ovanligt när man är gravid. Det må inte vara helt ovanligt, men det innebär att jag sitter som klistrad på min stol eftersom jag faktiskt INTE har lust att svimma borta i mitt hörnkontor. Herregud, det kan ju ta flera timmar innan någon märker att jag ligger där på rygg och spratlar som en skalbagge som inte kan ta sig upp per egen maskin.

Fötterna har jag inte sett på flera veckor nu, om jag inte gluttar från sidan, och själva snippy var det jättelänge sedan jag hade ögonkontakt med. Inte för att jag brukar sitta där och stirra ned i mitt eget sköte, men ändå liksom - det blir ju inget trimma av, om en säger så.

Det jobbigaste som finns är när skosnörena går upp ute på stan (behöva böja sig ned liksom, suck och stön så jobbigt) och jag kan bli desperat kissnödig, springa ivrigt till toaletten (läs: vanka lite snabbare än vanligt) och sedan bara göra mig av med ett par tre droppar eftersom det nog egentligen mest var Bebishen som vände på sig (alltså, det är ingen UVI vi snackar om, utan bara sparkar mot urinblåsa).

Och bara för att klargöra, bilden längst till höger är alltså inte ett bröst, utan min utsikt när jag tittar rakt ned - magen alltså.

Höjden av att inte vara service minded

Woohoo, världens finaste zebrastol!

Vi hämtade ut vårt förbeställda och handpenningsbetalade babyskydd i dag och fick sådär i förbifarten veta att "Ja, det är ju gravidgaranti på det. Om något skulle hända". Ehhh, okej? Det är en sak att säga det i försäljningssyfte, till exempel om föräldrarna tycker att det är för tidigt att börja handla. Då är det ju så klart bra att upplysa om att det är öppet köp ifall något skulle gå snett. Men vi var ju liksom redan kunder? 

Vi har valt exakt det här skyddet, vi har betalt en handpenning, vi har väntat på att det ska levereras till butiken, vi har fått ett samtal om att det kan hämtas – så när vi står i kassan med varorna och visa-kortet i högsta hugg så känns det ju lite sådär att få en heads up på att vår bäbis kan råka dö innan han får chansen att åka bil för första gången.

Det var första och sista gången vi köpte något i den butiken.

Det kom en fråga: mat under förlossningen?

Vi fick ett mail med en fråga om mat att ta med till förlossningen. Jag postar frågan, svarar enligt min erfarenhet nedan, och lämnar kommentarsfältet i era händer att ge era bästa tips på bra snacks och mat att ta med till förlossningen.

"Hej! Tack för fin blogg!

Undrar om ni kan ta upp detta ämne: vad ska man packa för mat/snacks/påfyllning till förlossningen? Är nu i v 38+2 och har inte kommit mycket längre i funderingarna än att jag har köpt sportdryck (sån man blandar själv) och Dextrosol.

För jag vet inte vad man ska ta med sig!? Choklad/plockgodis? nej, för sött och klibbigt så här på sommaren. Frukt? allt utom banan funkar. Det mesta kladdar och har sig och det tror jag inte man orkar med. Smörgås? Är man så pigg på att stå och bre mackor innan man åker iväg? Kanske. Nötter och sånt blir man ju less på (iaf jag).

Jamen, ni hör ju, ambivalensen är stor! Till pappan har vi gjort två portioner med lasagne som han kan rafsa fram ur frysen och ta med.

Hilfe!

/ Annakarin"

Katta svarar: Oj, ja du, det var en bra fråga. Med ettan tog jag inte med mig någonting alls, och med tvåan var det nog som mest ett par snickers i väskan. Jag mådde ganska illa under min senaste förlossning och det enda jag egentligen fick i mig var den juice som fanns i mängd att dricka på förlossningen. Juice, saft och typ blåbärssoppa. Sedan tror jag att om man blir väldans hungrig, så brukar det finnas mackor och sånt att bre, eller i alla fall lite flytande föda som typ yoghurt, på förlossningen. Jag var som sagt inte hungrig alls, mådde bara illa, och kunde äta först när ongarna var ute. Men dricka är så klart himla bra att ta med sig, om det är något specifikt man brukar bli sugen på (hej Pepsi, för min del).

Nu kan säkert detta variera himlans mycket från län till län, det har vi ju märkt sedan denna bloggens födelse att det ser otroligt olika ut dels mellan länen och dels mellan förlossningsavdelningarna. Jag har legat på Huddinge med båda mina, och då har partnern aldrig blivit erbjuden mat ens mot betalning, så därför är det ju skitbra att ha med sig något åt sin partner. Och vill du ta med mackor till dig själv så tror jag att ni hinner bre ett par innan ni sticker iväg, det brukar ju vara en stund mellan värkarna och då är det (tycker jag) ganska skönt att röra på sig och göra något annat - så varför inte bre mackor.

De flesta sjukhus har en Pressbyrå, MEN ens partner är säkert inte jättesugen på att knata iväg och shoppa mitt i allt, och du är säkert inte sugen på att din partner kilar iväg heller.

Men för att ge något förslag: gottig yoghurt eller fil och kanske några minipaket med flingor?

Vad har ni andra för erfarenheter av hunger under förlossningen, påfyllnad av energidepåer och huruvida ni fått erbjudande om mat under förlossningsproceduren, eller vad har ni själva haft med er? Berätta bland kommentarerna!

Yr i bollen

Jag vet inte om det är det där låga blodtrycket som spökat den här helgen, men fan vad jag mått skit. Jag blir yr och kallsvettig och klarar fan inte av att stå på benen särskilt länge alls. Jag som aldrig, ALDRIG, tidigare svimmat eller ens känt minsta svimningstendenser, får lov att sätta mig på golvet i tid och otid för att inte bara rasa ihop. SJUKT obehagligt.

Ville mest bara säga det så jag kan få lite medlidande här i allt mitt självömkande.

3 veckor kvar på jobbet. 3 veckor kvar på jobbet. Sedan börjar visserligen 6 veckor hemma på egen hand med en 19 månaders... har en känsla av att det kommer vara sjukt mycket jobbigare än att stämpla papper. (Jo, det är sant, jag jobbar med att stämpla papper).

Heja Kenneth - sista veckan nu!

Eller ja, sista och sista, men från och med nästa söndag när vi går in i vecka 35 så tycker dom att det är okej att han kommer. Och läkarna är inte så jättesäkra på att han kommer stanna inne så jättelänge, var på ny cervixmätning i onsdags och har gått ner från 22 mm till 15 mm (plus funneling då) och jag fick besked om att strunta i ifall sammandragningarna gjorde ont, blir de fler ska jag åka in. I går fick jag sammandragningar bara av att byta rum i lägenheten och de kändes också på ett annat sätt än tidigare. Inte ont, men... obehagligt. När jag även fick sammandragningar av att bara ligga ner så åkte vi in för koll.

Kenneth mår bara bra men jag kan eventuellt ha en urinvägsinfektion som jag nu får antibiotika för, och så fick jag en spruta bricanyl i skinkan (AJ SOM HELVETE) för att lugna ner sammandragningarna. Fick lämna sjukan på nåder mot att Tobbe lovade dyrt och heligt att vara privat sjuksköterska och tvinga mig att ligga ner tills på måndag när vi ska in på koll igen. Tur att jag har honom som lyckades övertala farbror doktorn om att jag skulle mått ännu sämre av att vara inlagd, annars hade jag dött uttråkningsdöden på sjukan nu! Och det är ju ett extremt lyxigt läge ändå att ha en snygg kille som passar upp på en och lyder ens minsta vink här hemma.

Såååå... ja här ligger jag i soffan och ger order om kaffe och frulle och gnuggar min ömma högerskinka. Och tänker att ett (1) barn är ganska lagom, mitt psyke klarar liksom inte av den här bergochdalbanan som det tydligen är att vara gravid.

Slut på sexsnacket med föräldrarätten

Föresten!

Ni kanske inte alls läser min andra blogg? Då vet ni ju inte att vi gifte vi oss i smyg på Skansen i lördags, vi hade med oss våra barn, men hade inte berättat det för någon annan alls.

Ser mycket fram emot att slippa besöka familjerätten för att bekräfta sambons mannens status som far, och inte minst: SLIPPA SVARA PÅ FRÅGOR OM VÅRT SEXLIV ställda av myndig dam med kallt kaffe i sin mugg bredvid datorn. För nu är vi gifta och då, minsann, då kan man inte ha pippat runt och blivit befruktad av någon annan.

 

Appropå kostråd för gravida

Dagens lunch!

Bönor: check! (kakaoböna, vanilj (är väl typ en böna?)
Nötter: check! (kokos)
Kalcium: check! (mjölk OCH grädde)

Så där ja! Då har jag ätit de där nödvändiga och nyttiga sakerna för dagen. redo för kvällen med godispåsen (kolhydrater = bra), chirren och dirren (potatis = bra) och ölen (b-vitamin=bra)!

Herregud, en har ju gått och blivit värsta renlevnadsmänniskan på senaste tiden.

Förvärkar, tarmrörelser... who knows

Vet ni vad som är dumt att göra? Att säga typ: hmm, vilken tur, malarna verkar ha försvunnit (ni vet sådana där insekter) för man VET ju att det kommer innebära att det redan nästa morgon kommer fladdra förbi en eller två malar när man sitter och käkar frulle (true story, jag yttrade just de orden igår kväll och imorse kom där en flygande. Så klart).

Det är också dumt att sitta i telefon och säga: nej jag har inga förvärkar jag märker av. Det hade jag inte med vare sig ettan eller tvåan heller. Det sa jag i telefon till mamma för ett par dagar sedan, och sedan i förrgår, TA-DA, förvärkar (eller sammandragningar, jag fattar fan inte hur man ska känna skillnad på dem för min mage är alltid stenhård). Först tänkte jag att det nog var lite tarmrörelser, så där som man har. Men jag vette fan om det inte är förvärkar trots allt. Det känns nog mer som det faktiskt. I alla fall om jag hade vetat hur de skulle kännas. Men låt oss säga så här, det känns inte som att jag behöver uträtta number two i alla fall - och därför avskriver jag tarmrörelserna som upphovsmakare till vad det nu än är som moler till då och då.

Kostråd för gravida *ZzzZzzzZzZzz*

Okej. Det här med kostråd för gravida...

VILKEN SJUKT TRÅKIG GREJ!!!

Jag hade ju precis börjat komma igång och goffa parmaskinka och allsköns ostar efter att ha varit preggo med tvåan, och så blev jag preggo med trean. Och allt jag vill äta är läckra sommarsallader med parmaskinka och brieost. Och lite cava på det. Fy fan vad gott!

Jag kan typ Livsmedelsverkets kostråd för preggon utan och innan vid det här laget - men vet ni vad, det kan inte andra. I alla fall inte andra som inte är gravida eller inte varit gravida alldeles nyligen, för de ändras ju titt som tätt. Som när jag och en annan gravid tjej skulle äta julmat eller påskmat eller om det var midsommarmat, och hon inte kunde äta sill för att hon var gravid - medan jag hade sillfilér hängandes ur mungiporna och nomnomnomade samtidigt som jag hojtade så att inläggningslagen skvätte ur mungiporna om att se det fick man visst det, det står på LMV:s hemsida (and I quote: "Sill, även inlagd: 2-3 gånger per vecka"). Eller som när någon med förfasade ögon tittade på min sushilunch och sa: ÄTER DU SUSHI NÄR DU ÄR GRAVIIIIID??!?!?! Varpå jag moffade in en bit laxsushi med hjälp av fingrarna (ni får ursäkta mig, men jag har INTE tålamod för pinnar när jag är hungrig) och som jordens besserwisser meddelade att det är faktiskt okej att äta sushi NU FÖR TIDEN (and I quote: "Gravad, rökt fisk och sushi: ät nygjorda eller nyförpackade produkter").

Men det jag egentligen ville komma till var den här mellanmålsrekommendationen som jag saxat från LMV:s sajt:

 

Med två matiga mellanmål och en frukt, visst måste de mena två påsar mini-Plopp och en rejäl portion Banana Fudge-glass? Jo, jag tror nog det faktiskt.

 

 



Snart 20 kilo plus på vågen!

Beach 2013.

Jag började på 68 (när plusset kom), och ligger nu i vecka 33 på stadiga 87 kilon till mina 167 centimetrar. Nojade lite över det här typ runt vecka 25, för jag var redan uppe över 80 då och såg framför mig hur det skulle sluta med en sådan kurva. Men sen planade det ut och jag gick till och med ner ett kilo någon vecka för ett tag sedan.

Och det är så himla mycket snack om viktuppgång kring graviditet, och innan jag fattat - och accepterat - att alla är olika, så blev jag helt nipprig. Googlade (JA, JAG VET!) på typ "viktuppgång i vecka 18" och hamnade på Familjelivstrådar (JA, JAG VET!) hos helt verklighetsfrånvända människor i stil med "Är i vecka 22, har redan gått upp 2.3 kilo, HJÄLP!".

Hjälp med vadå? Att få en normal verklighetsuppfattning?

Och vet ni vad min barnmorska sa? Att den här "normala" viktuppgången som det pratas om, på ungefär 12-15 kilo, det gäller från inskrivningen. FRÅN INSKRIVNINGEN! Att man kanske blir inskriven först i vecka 14 och har spenderat de senaste tre månaderna med att sova och äta för att hålla illamåendet i styr (och därmed redan gått upp åtta kilo), det är det minsann ingen som säger något om.

Och så ALLA dessa frågor på temat vikt. Jag har hittills klarat mig undan med en kommentar  om att jag nog gått upp en del runt höfterna också, annars har jag varit ganska förskonad från den här extrema granskningen och bedömningen av ens kropp som man som gravid tydligen ska tåla att utsättas för. Det mesta är typ i den här stilen:

"Hur mycket har du gått upp? Oj, så pass? Jag känner en som bara gick upp tre kilo".

eller

"Jag känner en som gick upp över 30 kilo. HON hade problem att komma tillbaka sin vanliga kropp sen!"

eller 

"Jag känner en som spydde konstant i nio månader och gick NER två kilo!"

Man ba: "Jaha. Ja, där ser man". 

*antecknar inte direkt jättenoga*

HURRA! Baby Kenneth håller sig på plats!

Passerade förresten första målet i helgen, att ta oss förbi 32 fulla veckor. Yey Kenta, way to go! Det är något med lungornas utveckling som händer vecka 30-32, och jag är mycket förtjust i tanken på att Baby K kanske kan andas själv om han föds nu! Nästa milstolpe är 34 fulla veckor, och då kommer dom inte stoppa förlossningen ifall den sätter igång, så nu ska vi ta oss igenom juni också, sen kan vi andas ut någorlunda.

Och även om jag har börjat må lite illa, har sjukt svårt att hitta en bekväm sovställning, känner mig allmänt sliten och tung, får obekväma sammandragningar och så vidare i all evinnerlighet så ser jag gärna att han håller sig på plats till minst 36 fulla veckor.

För när det kommer till att må dåligt och ha ont så är det redan nu så självklart - hellre jag än mitt barn.

Två efterlysningar på temat tyg!

En av våra bloggläsare har en tygrelaterad efterlysning! Kan någon hjälpa Sofie med detta?

Skulle vilja få tag i flanelltyg som passar sig till barnfiltar. Är ute efter färgglada tyger, mönster som blommor, stjärnor, prickar etc går bra. Hello Kitty och liknande figurer säger jag blä till :) Mitt problem är nu att jag har googlat och sökt och haft mig men inte hittat det jag söker. Är det någon som läser här som har ett bra tips?

Och vet ni, att JAG har OCKSÅ en tygrealterad efterlysning. Den lyder så här: 

Exakt HUR svårt är det att sy egna barnkläder i trikå? Tänker främst på brallor i samma modell som de från Littlephant, är det bara att klippa ut en brallformad tygbit och slänga på tre muddar, eller ska jag tänka på något särskilt. Har en ny typ "vanlig" symaskin, ej overlock. 

Här ska Baby K (förmodligen inte) sova

Okej okej, jag kan nog sätta ett barnbidrag eller två på att Kenta snarare kommer sova mellan oss i vår säng och att den nymålade spjälsängen istället kommer bli en perfekt avlastningsyta för exempelvis ren tvätt, men en blivande mamma måste väl få drömma?

Öppet blogginlägg till evolutionen

Hej evolutionen, kom gärna med exempel på VARFÖR I HELVETE du skapade halsbrännan, för jag kommer inte på en enda bra anledning till att den finns.

Cirkuskonster in da making!

Om ni (om ni hade jobbat på samma ställe som jag gör) precis hade kunnat hitta mig i pentryt på jobbet mitt i ett koncentrerat försök att balansera en (tom) kaffemugg i papp på magen? Svar: givetvis.

Och om ni är nyfikna på hur det gick: det gick inte. Men ge denna storvuxna mage ett par veckor till så kommer jag antagligen inte bara kunna ställa kaffemuggen på den, jag kommer troligtvis att bli misstagen för en parkbänk och få lära mig att acceptera att små rara gummor och gubbar slår sig ned på den för att vila sina trötta ben under sina morgonpromenader.

Gudföräldrar, faddrar och andra viktiga människor

Nu ska ni läsare få vara med och diskutera igen – för jag vill att vi pratar om gudföräldrar och/eller faddrar. Eftersom vi inte är troende så kommer Kenneth inte döpas och ska inte heller ha gudföräldrar, men man vill ju gärna att han ska ha lite vettiga människor omkring sig när han växer upp.

Våra vänner hade en jättemysig namngivningsfest för sin onge för något år sedan, och i slutet av den så sa dom att dom inte kommer utse några gudföräldrar utan att de ville att alla som var bjudna på festen skulle betyda något extra för M under hens uppväxt. Det var ju jättefint!

Och jag tänker lite likadant, men vill ändå ha någon/några som ska vara lite extra... utvalda (!?), speciellt eftersom vi inte har så stor familj omkring oss. Min mamma har ett gäng kompisar som jag kunnat snacka massor med när jag växte upp, och även om det bara är en av dom som är min gudmor "på riktigt" så betydde hela det gänget med balla brudar jättemycket för mig under alla struliga tonårsår. Såna människor vill jag att Kenta ska kunna ha omkring sig. Några att ringa till när han är ledsen eller ta sitt pick och pack och åka hem till över en helg när jag och Tobbe inte räcker till. Så där som föräldrar inte gör ibland.

Men hur väljer man? Hur valde ni? Eller ni kanske inte ens valde över huvud taget, utan kör på utan? Dela med er om hur ni tänker vettja!

Ganska trött faktiskt

Vet ni vad som är kul? När man tänker att gud så skönt det är att den där tröttman har släppt och att jag känner mig hyfsat mänsklig igen sedan ett par månader tillbaka, bara för att släggas omkull av värsta tröthetsklubban. Donk i huvudet, tröttma beyond belief.

Vi har en ny chef på jobbet och jag hade introsamtal med henom idag, för att lära känna varandra liksom (mycket trevligt). Hen undrade hur jag mådde och jag sa bra (för jag mår ju bra), men lite trött är jag nog allt. Kanske inte så konstigt egentligen, sa hen, du jobbar heltid, pluggar deltid, har en 18-månaders och en tolvåring hemma och en bebis i magen. Så nu går jag omkring och känner mig som en superhjälte. En jävligt trött superhjälte förvisso, men ändock en superhjälte. Som kommer somna på soffan cirka vilken sekund som helst nu.

Mer shoppingtips – cirkusgäng i trä!

Djur! Färg! Trä!

Men kom igen – hur gärna vill man inte ha den här fina cirkusen då? Ja, alltså till sin bäbis. Hehe. En av fördelarna med att få ett kiddo är ju att man får hänge sig åt sin barnsliga inredningsstil fullt ut och bara skylla på ungen. Men det är klart att Kenneth älskar cirkus, det förstår ju vem som helst.

Dagens mission: Packa BB-väskan!

Oooohhh, passar på att tacka så hjärtligt för alla tips som ni delade med er på det här inlägget, för i dag är det stora BB-väskpackardagen här hemma. Tänker att det är lika bra att ha det gjort när läget ser ut som det gör, så det är bra att ha fått proffstips från er!

Har plockat fram de minsta kläderna vi har köpt och försöker tänka ut vilka plagg som ska få äran att följa med till förlossningen. För kom igen – det är liksom FÖRSTA BILDEN PÅ KENTA I EGNA KLÄDER vi snackar om, klart han ska vara fin!

MEN – en detalj som alla missar i snacket om den här himla väskan är just väskan. Vilken ska man ha egentligen? Hm. Jag får bygga ett torn av grejer på golvet och sen fixa en väska som kan sluka allt.

*Gäsp*

Nej! Jag tycker det är tråkigt att vara preggo. Alltså verkligen. Jag tycker det är tråkigt att kroppen inte orkar på samma sätt. Jag tycker det är tråkigt att tvåan inte kan studsa på min mage utan att det känns som att trean ska hoppa ut genom käften på mig. Jag tycker det är tråkigt att vara trött och jag tycker det är tråkigt stundtals känna mig yr. Jag tycker det är tråkigt att magen är tung och att kläder sitter som skit. Jag tycker det är tråkigt att svettas bort i en pöl efter en lugnt promenad på dryga tjugo minuter. Jag tycker det är tråkigt att det är jobbigt att böja sig ned och fiska upp leksaker som ligger på golvet (eller sopkvastar för den delen också - se bild). Tråkigt, helt enkelt.

Kan icke relatera till kommentarer som åhh, en sådan magisk tid, jag ääälskade att vara gravid eller åhh, jag vill inte skaffa fler barn, men jag saknar att vara gravid. Jag har aldrig längtat tillbaka till att vara just gravid, vare sig efter ettan eller tvåan. Inte ens när jag var helt övertygad om att ettan skulle vara den enda och att jag var klar med barnamakandet, inte ens då kände jag minsta längtan efter att vara just gravid.

Och nu känner jag mig så klart otacksam och tjofaderittan. Det är jag ju inte. Det är ju kickin' att vi ska få en tredje, och jag är ett stort fan av att ha barn. Men just att vara havande, gravid, preggers... det känns som jag har varit det typ lika länge som en elefant nu, och då har jag ändå bara gått in i vecka 29 idag. Fast det är klart, med förra gravidteten så tätt inpå denna är det kanske inte så konstigt att jag ledsnat en smula. Kan det liksom inte bara vara klart snart? Fast samtidigt: är LIVRÄDD inför att bli trebarnsmamma. Så egentligen ser jag väl inte så mycket fram emot

Det välsignade tillståndet.. jo jo.



Åh herregud, gullegullegull!

Jag har några... ja, hållpunkter kan man kanske kalla det i den här graviditeten, såna grejer som aldrig blev av sist. Avslöja hemligheten på internet till exempel, eller sätta upp en ultraljudsbild på kylskåpet. Inga konstigheter, bara sånt som man gör under en vanlig preggotid. 

I dag har jag kommit till "tvätta och sortera bäbiskläderna"-punkten. Ni vet, lägga stl 50-56 i en låda och 62-68 i en annan. Och jag dör av gull på hur söta de pyttigaste kläderna är, det gick inte ens att hänga upp de minsta strumporna för dom var inte långa nog för att vika över tvättlinan. 

Oj, vad jag längtar på att det ska finnas ett par minifötter i de där sockorna!