Skyller bloggfrånvaron på Kenneths mormor!

Min mamma aka Kentas mormor har som bekant tillbringat den senaste veckan i Skåne och stora delar av gårdagen lades på att irl-köpa/internetbeställa/egenhändigt sy dom sista bäbisgrejerna. 

Och nu är allt klart – från Ergo babyn till spjälsängsskyddet och skötbordet. Till och med en förpackning av yttepyttesmå miniblöjor lyckades vi plocka hem från affären! Och självklart går det att stoppa in det mesta under insta-taggen #färgförfan, hur skulle det annars se ut?

Jag började småhandla någon vecka efter att vi fått plus på stickan och sedan har det gått i lite olika skov, men jag har aldrig varit rädd för att stå där med en låda med babygrejer och ingen baby. Been there done that liksom, den här gången ville jag tror att det skulle funka från första början. Att vissa saker köpts först nu på slutet har mer att göra med att vi skulle flytta när jag var i vecka 30 och att det skulle kännas jobbigt att släpa med sig extra mycket grejer från A till B i onödan. 

Vi har köpt sele, babyskydd, lite kläder (kanske tio plagg + någon filt) och skötbädd nytt, men resten är en salig blandning av loppis, Tradera, Blocket och arvegods från snälla vänner.

Hur tänker ni med bäbisshopping – flong nytt eller begagnat? Allt eller inget? Från att ni plussade, först efter VUL eller ännu senare? Dela med dig!

Bye bye vecka 31. Hello vecka 32!

Förra veckan var en riktig skitvecka. Faktiskt. Alltid cirka en sekund från tårar. Alltid en känsla av att jag inte räcker till alls eftersom jag orkar så himla lite. Att inte orka pina upp till Hötorget på lunchen, för att jag vet att jag kommer vara ett yrsligt vrak innan jag tagit mig tillbaka (jag jobbar precis vid Sheraton - vilket alltså inte är mer än en kraftfullt stenkast från Hötorget). Allt allt allt har varit jobbigt och min stubin har varit försvinnande kort. Jag och stora börnet (12-åringen) frontalkrockar ideligen och frustrationen jag känner över att jag och sambon mannen inte har en enda semesterdag tillsammans i år är oändlig.

Men jag hoppas att den här veckan blir bättre. Jag hoppas att det blir lite lugnare på jobbet (ska inte folk gå på semester i år eller vad är det frågan om?), jag hoppas att jag orkar lite mer och jag hoppas att jag och stora börnet hamnar i filer bredvid varandra istället för de i motsatt riktning.

Nu: vecka 32 (preggovecka 32 alltså) här. Låt det bli en bättre vecka. Snälla rå.

 

Nu till den stora knäckfrågan - för aldrig har man väl hört så många delade meningar som när det kommer till vilken typ av mage man har: har jag en kill- eller tjejmage? Jag vet ju naturligtvis redan svaret, eftersom jag vet vad det är för kön på Bebishen (och är redan från börajn tveksam till att könet på bebisen avgör formen på magen, men ändå), men det vore kul att höra vad ni tror utifrån form på magen. Take it away i kommentarsfältet, vilken typ av mage har jag?

 



VÄLKOMMEN VECKA 35!!!

Då där ja, datumet som läkarna bad oss hoppas på för drygt en månad sedan är äntligen här! Vecka 35 - tiden då de inte längre tycker att de behöver stoppa en eventuell förlossning ifall den sätter igång. HURRA! Jag tror att det är först nu som jag fattat hur jävla påfrestande de senaste fem veckorna har varit, även om jag hållit humöret uppe helt okej så har ju oron konstant legat och gnagt i bakhuvudet, "borde jag göra det här?, hur mycket har jag stått upp idag? riskerar jag någonting genom att följa med på det där?" osv. Men nu är det alltså fritt fram för Baby Kenneth att födas, även om han såklart helst ska hålla sig på plats till 37 fulla veckor så att han räknas som färdigbakad på riktigt.

Och - senaste budet är att läkaren tror det! Är uppe i närmare tio extra ultraljud nu och eftersom cervix hållit sig mellan 15-20 mm de senaste veckorna så tror han att den ska hålla för belastningen tiden ut om jag fortsätter ta det lugnt. Fortfarande sjukskriven så klart, men det är bara att bita ihop och gilla läget, Kenta kommer slippa många långa veckor på sjukhus i och med att han stannat inne så länge, och det är klart att jag vill göra allt för att eliminera ytterligare risk att hamna på neonatalen.

Extremt jobbigt läge/synd om mig också faktiskt!

Jaja, Kvacken kanske tycker att det känns jobbigt att barn nummer två kommer bli traumatiserat (läs: känna sig utbytt) av att få ett lillesyskon i samma veva som han börjar på föris - men JAG DÅ? Hur synd är det inte om mig som plötsligt blivit så där morgonhungrig igen att jag vaknar helt illamående av hunger och måste vingla upp och äta en skål müsli med mjölk klockan 06 för att kunna somna om?
Det är faktiskt också jättejobbigt.

Neggopreggo

Det ovärdiga i att en alldeles ny kollega kommer in på ens kontor samtidigt som man torkar bort ett par tårar av självömkan.

Vecka 31...

Jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot Bebishens ankomst . Jag ser ju helt klart fram emot att inte vara gravid, men är samtidigt livrådd, LIVRÄDD, för Bebishens ankomst. (Ja men, det är klart att jag ser fram emot Bebishen som så, just hear me out).

Nojjor jag brottas med varje dag:
- HUR kommer Eddie att ta det?
- Varför varför varför har vi fått förskoleplats från den 20 augusti och BF den 2 september? Förstår inte världsmakterna hur detta inte bara riskerar att frontalkrocka, utan mer eller mindre är skrivet i sten att göra just det. Känns just nu som sjukt obra planering att Eddie ska börja på förskola i samma sekund som han blir storebror - det känns ju för fasiken som att vi byter ut honom mot en yngre variant, som att vi säger: så där, nu har vi en ny bebis, så nu får du börja på föris istället (insert: gråt en masse här, för jag börjar lipa bara jag tänker på detta).
- Får vi plats på förlossningen? Tänk om jag DÖR? Tänk om jag får en till infektion i livmodern? Tänk om denna onge också får RS och blir hospitaliserad?
- Och så var det ju det där med vagndilemmat... SKA vi våga skita i att köpa en syskonvagn, eller är det bara dumdristigt? Inte nog med att Eddie blir förpassad till föris, ska han bli av med sin sittplats också?

Oh my god. Någon. Rädda mig ur denna misär av huvudbryderier, ångest light och gråt.

Men tänk om pappan kanske har roligare saker för sig än att ta hand om sitt himla barn?

Och hur står det till på namnfronten här då?

Mirijam och Tobbe må ha kommit på de perfekta namnen, men jag? Not so much! Vi har så här många namn på vår lista över potentiella namn:

Ja just det. Noll! Zero! Nada! SÅ många namn har vi på vår (av samma orsak) icke-existerande lista.

 

Men äsch, hen kommer inte gå namnlös. Eddies namn kom vi på i bilen på väg till förlossningen (true story), medan Robins namn hade jag bestämt i sin helhet flera månader innan ankomst. Så jag är säker på att Bebishen kommer få ett namn hen också, förr eller senare. Förhoppningsvis. Kanske. Eventuellt. Ja, det är vad vi tror, i alla fall... Men visst, skulle det vara så att ni har några asbra namn på lager, så shoot! Dela med er till mig bland kommentarerna. Flicknamn har vi väl ingen direkt brist på, däremot pojknamn ser det mer dystert ut med.

 

Alla dessa bänkar

Alla dessa bänkar, potentiella viloplatser för ett preggo med yrsel och svimmningsfeel just hela tiden. Bra det. Synd bara att de alltid är fullsatta av regular latmaskar, alternativt EN rökare som blossar så ivrigt att det inte går att sitta bredvid ens om en höll andan. Ställer mig väl en bit därifrån och svimmar lite dårå.

 

Lite mer om det här med föräldraledighet...

Kön går före lön. Tydligen. En ny rapport från Försäkringskassan visar att det är kvinnor som tar ut flest föräldradagar – även i förhållanden där det är kvinnan som tjänar mest. Vi skrev ju lite på det här temat för ett tag sedan och jag är väldigt nyfiken på hur rapporten ser ut i övrigt – som alla vet så är det ju få familjer där både mamma och pappa är heltidsanställda med varsitt 9-17-jobb måndag till fredag. 

Stoppa pressarna! Feta nyheter på ingående!

Lyssna på det här: vi kan eventuellt ha hittat ett namn till Baby Kenneth!

Okej, här ska ni alltså se framför er hur det liksom blåses fanfarer i trumpeter samtidigt som luften fylls av färgglad konfetti och det dansar förbi ett cheerleadergäng med pompoms i högsta hugg.

För nej, han ska inte heta Kenneth IRL, bara på nätet. Och ja, nu i magen. Men namnen vi har kommit fram till nu är så himla bra! Och det är tur att man är preggers ett tag, för prestationsångesten sväller liksom över när man ska hitta ett namn som passar både en gullig bäbis, en brölig 17-åring, en fräsig 35-åring och en vuxen 57-åring. Men det här blir skitbra.

Och ja vi vet, bäbisen ska först komma ut och man ska "lära känna den" och yadayada, men ändå. Det finns namn.

Vecka 31: 70 dagar to go

Min mage fortsätter att följa sin egna stora och frodiga kurva. Någonstans mellan normal och asstor befinner den sig, och det verkade BM synnerligen nöjd med vid dagens koll. Blodtrycket har gått upp något, men är fortfarande ganska lågt, och yrseln förklarade hon med att det är inte helt ovanligt när man är gravid. Det må inte vara helt ovanligt, men det innebär att jag sitter som klistrad på min stol eftersom jag faktiskt INTE har lust att svimma borta i mitt hörnkontor. Herregud, det kan ju ta flera timmar innan någon märker att jag ligger där på rygg och spratlar som en skalbagge som inte kan ta sig upp per egen maskin.

Fötterna har jag inte sett på flera veckor nu, om jag inte gluttar från sidan, och själva snippy var det jättelänge sedan jag hade ögonkontakt med. Inte för att jag brukar sitta där och stirra ned i mitt eget sköte, men ändå liksom - det blir ju inget trimma av, om en säger så.

Det jobbigaste som finns är när skosnörena går upp ute på stan (behöva böja sig ned liksom, suck och stön så jobbigt) och jag kan bli desperat kissnödig, springa ivrigt till toaletten (läs: vanka lite snabbare än vanligt) och sedan bara göra mig av med ett par tre droppar eftersom det nog egentligen mest var Bebishen som vände på sig (alltså, det är ingen UVI vi snackar om, utan bara sparkar mot urinblåsa).

Och bara för att klargöra, bilden längst till höger är alltså inte ett bröst, utan min utsikt när jag tittar rakt ned - magen alltså.

Höjden av att inte vara service minded

Woohoo, världens finaste zebrastol!

Vi hämtade ut vårt förbeställda och handpenningsbetalade babyskydd i dag och fick sådär i förbifarten veta att "Ja, det är ju gravidgaranti på det. Om något skulle hända". Ehhh, okej? Det är en sak att säga det i försäljningssyfte, till exempel om föräldrarna tycker att det är för tidigt att börja handla. Då är det ju så klart bra att upplysa om att det är öppet köp ifall något skulle gå snett. Men vi var ju liksom redan kunder? 

Vi har valt exakt det här skyddet, vi har betalt en handpenning, vi har väntat på att det ska levereras till butiken, vi har fått ett samtal om att det kan hämtas – så när vi står i kassan med varorna och visa-kortet i högsta hugg så känns det ju lite sådär att få en heads up på att vår bäbis kan råka dö innan han får chansen att åka bil för första gången.

Det var första och sista gången vi köpte något i den butiken.

Det kom en fråga: mat under förlossningen?

Vi fick ett mail med en fråga om mat att ta med till förlossningen. Jag postar frågan, svarar enligt min erfarenhet nedan, och lämnar kommentarsfältet i era händer att ge era bästa tips på bra snacks och mat att ta med till förlossningen.

"Hej! Tack för fin blogg!

Undrar om ni kan ta upp detta ämne: vad ska man packa för mat/snacks/påfyllning till förlossningen? Är nu i v 38+2 och har inte kommit mycket längre i funderingarna än att jag har köpt sportdryck (sån man blandar själv) och Dextrosol.

För jag vet inte vad man ska ta med sig!? Choklad/plockgodis? nej, för sött och klibbigt så här på sommaren. Frukt? allt utom banan funkar. Det mesta kladdar och har sig och det tror jag inte man orkar med. Smörgås? Är man så pigg på att stå och bre mackor innan man åker iväg? Kanske. Nötter och sånt blir man ju less på (iaf jag).

Jamen, ni hör ju, ambivalensen är stor! Till pappan har vi gjort två portioner med lasagne som han kan rafsa fram ur frysen och ta med.

Hilfe!

/ Annakarin"

Katta svarar: Oj, ja du, det var en bra fråga. Med ettan tog jag inte med mig någonting alls, och med tvåan var det nog som mest ett par snickers i väskan. Jag mådde ganska illa under min senaste förlossning och det enda jag egentligen fick i mig var den juice som fanns i mängd att dricka på förlossningen. Juice, saft och typ blåbärssoppa. Sedan tror jag att om man blir väldans hungrig, så brukar det finnas mackor och sånt att bre, eller i alla fall lite flytande föda som typ yoghurt, på förlossningen. Jag var som sagt inte hungrig alls, mådde bara illa, och kunde äta först när ongarna var ute. Men dricka är så klart himla bra att ta med sig, om det är något specifikt man brukar bli sugen på (hej Pepsi, för min del).

Nu kan säkert detta variera himlans mycket från län till län, det har vi ju märkt sedan denna bloggens födelse att det ser otroligt olika ut dels mellan länen och dels mellan förlossningsavdelningarna. Jag har legat på Huddinge med båda mina, och då har partnern aldrig blivit erbjuden mat ens mot betalning, så därför är det ju skitbra att ha med sig något åt sin partner. Och vill du ta med mackor till dig själv så tror jag att ni hinner bre ett par innan ni sticker iväg, det brukar ju vara en stund mellan värkarna och då är det (tycker jag) ganska skönt att röra på sig och göra något annat - så varför inte bre mackor.

De flesta sjukhus har en Pressbyrå, MEN ens partner är säkert inte jättesugen på att knata iväg och shoppa mitt i allt, och du är säkert inte sugen på att din partner kilar iväg heller.

Men för att ge något förslag: gottig yoghurt eller fil och kanske några minipaket med flingor?

Vad har ni andra för erfarenheter av hunger under förlossningen, påfyllnad av energidepåer och huruvida ni fått erbjudande om mat under förlossningsproceduren, eller vad har ni själva haft med er? Berätta bland kommentarerna!

Yr i bollen

Jag vet inte om det är det där låga blodtrycket som spökat den här helgen, men fan vad jag mått skit. Jag blir yr och kallsvettig och klarar fan inte av att stå på benen särskilt länge alls. Jag som aldrig, ALDRIG, tidigare svimmat eller ens känt minsta svimningstendenser, får lov att sätta mig på golvet i tid och otid för att inte bara rasa ihop. SJUKT obehagligt.

Ville mest bara säga det så jag kan få lite medlidande här i allt mitt självömkande.

3 veckor kvar på jobbet. 3 veckor kvar på jobbet. Sedan börjar visserligen 6 veckor hemma på egen hand med en 19 månaders... har en känsla av att det kommer vara sjukt mycket jobbigare än att stämpla papper. (Jo, det är sant, jag jobbar med att stämpla papper).

Heja Kenneth - sista veckan nu!

Eller ja, sista och sista, men från och med nästa söndag när vi går in i vecka 35 så tycker dom att det är okej att han kommer. Och läkarna är inte så jättesäkra på att han kommer stanna inne så jättelänge, var på ny cervixmätning i onsdags och har gått ner från 22 mm till 15 mm (plus funneling då) och jag fick besked om att strunta i ifall sammandragningarna gjorde ont, blir de fler ska jag åka in. I går fick jag sammandragningar bara av att byta rum i lägenheten och de kändes också på ett annat sätt än tidigare. Inte ont, men... obehagligt. När jag även fick sammandragningar av att bara ligga ner så åkte vi in för koll.

Kenneth mår bara bra men jag kan eventuellt ha en urinvägsinfektion som jag nu får antibiotika för, och så fick jag en spruta bricanyl i skinkan (AJ SOM HELVETE) för att lugna ner sammandragningarna. Fick lämna sjukan på nåder mot att Tobbe lovade dyrt och heligt att vara privat sjuksköterska och tvinga mig att ligga ner tills på måndag när vi ska in på koll igen. Tur att jag har honom som lyckades övertala farbror doktorn om att jag skulle mått ännu sämre av att vara inlagd, annars hade jag dött uttråkningsdöden på sjukan nu! Och det är ju ett extremt lyxigt läge ändå att ha en snygg kille som passar upp på en och lyder ens minsta vink här hemma.

Såååå... ja här ligger jag i soffan och ger order om kaffe och frulle och gnuggar min ömma högerskinka. Och tänker att ett (1) barn är ganska lagom, mitt psyke klarar liksom inte av den här bergochdalbanan som det tydligen är att vara gravid.

Slut på sexsnacket med föräldrarätten

Föresten!

Ni kanske inte alls läser min andra blogg? Då vet ni ju inte att vi gifte vi oss i smyg på Skansen i lördags, vi hade med oss våra barn, men hade inte berättat det för någon annan alls.

Ser mycket fram emot att slippa besöka familjerätten för att bekräfta sambons mannens status som far, och inte minst: SLIPPA SVARA PÅ FRÅGOR OM VÅRT SEXLIV ställda av myndig dam med kallt kaffe i sin mugg bredvid datorn. För nu är vi gifta och då, minsann, då kan man inte ha pippat runt och blivit befruktad av någon annan.

 

Appropå kostråd för gravida

Dagens lunch!

Bönor: check! (kakaoböna, vanilj (är väl typ en böna?)
Nötter: check! (kokos)
Kalcium: check! (mjölk OCH grädde)

Så där ja! Då har jag ätit de där nödvändiga och nyttiga sakerna för dagen. redo för kvällen med godispåsen (kolhydrater = bra), chirren och dirren (potatis = bra) och ölen (b-vitamin=bra)!

Herregud, en har ju gått och blivit värsta renlevnadsmänniskan på senaste tiden.

Förvärkar, tarmrörelser... who knows

Vet ni vad som är dumt att göra? Att säga typ: hmm, vilken tur, malarna verkar ha försvunnit (ni vet sådana där insekter) för man VET ju att det kommer innebära att det redan nästa morgon kommer fladdra förbi en eller två malar när man sitter och käkar frulle (true story, jag yttrade just de orden igår kväll och imorse kom där en flygande. Så klart).

Det är också dumt att sitta i telefon och säga: nej jag har inga förvärkar jag märker av. Det hade jag inte med vare sig ettan eller tvåan heller. Det sa jag i telefon till mamma för ett par dagar sedan, och sedan i förrgår, TA-DA, förvärkar (eller sammandragningar, jag fattar fan inte hur man ska känna skillnad på dem för min mage är alltid stenhård). Först tänkte jag att det nog var lite tarmrörelser, så där som man har. Men jag vette fan om det inte är förvärkar trots allt. Det känns nog mer som det faktiskt. I alla fall om jag hade vetat hur de skulle kännas. Men låt oss säga så här, det känns inte som att jag behöver uträtta number two i alla fall - och därför avskriver jag tarmrörelserna som upphovsmakare till vad det nu än är som moler till då och då.

Kostråd för gravida *ZzzZzzzZzZzz*

Okej. Det här med kostråd för gravida...

VILKEN SJUKT TRÅKIG GREJ!!!

Jag hade ju precis börjat komma igång och goffa parmaskinka och allsköns ostar efter att ha varit preggo med tvåan, och så blev jag preggo med trean. Och allt jag vill äta är läckra sommarsallader med parmaskinka och brieost. Och lite cava på det. Fy fan vad gott!

Jag kan typ Livsmedelsverkets kostråd för preggon utan och innan vid det här laget - men vet ni vad, det kan inte andra. I alla fall inte andra som inte är gravida eller inte varit gravida alldeles nyligen, för de ändras ju titt som tätt. Som när jag och en annan gravid tjej skulle äta julmat eller påskmat eller om det var midsommarmat, och hon inte kunde äta sill för att hon var gravid - medan jag hade sillfilér hängandes ur mungiporna och nomnomnomade samtidigt som jag hojtade så att inläggningslagen skvätte ur mungiporna om att se det fick man visst det, det står på LMV:s hemsida (and I quote: "Sill, även inlagd: 2-3 gånger per vecka"). Eller som när någon med förfasade ögon tittade på min sushilunch och sa: ÄTER DU SUSHI NÄR DU ÄR GRAVIIIIID??!?!?! Varpå jag moffade in en bit laxsushi med hjälp av fingrarna (ni får ursäkta mig, men jag har INTE tålamod för pinnar när jag är hungrig) och som jordens besserwisser meddelade att det är faktiskt okej att äta sushi NU FÖR TIDEN (and I quote: "Gravad, rökt fisk och sushi: ät nygjorda eller nyförpackade produkter").

Men det jag egentligen ville komma till var den här mellanmålsrekommendationen som jag saxat från LMV:s sajt:

 

Med två matiga mellanmål och en frukt, visst måste de mena två påsar mini-Plopp och en rejäl portion Banana Fudge-glass? Jo, jag tror nog det faktiskt.