Så här ser mina dagar ut: Kommer hem från jobbet cirka klockan 12:45, äter och surfar och sover till klockan 14 när En unge i minuten börjar. Sedan förfäras, gråter, snorar och kniper jag ihop låren i 60 minuter – och sen måste jag göra något som får mig att tänka på annat än barnafödande för att inte ringa till min barnmorska och hysteriskt skrika typ "SUSANNE, JAG KRÄVER ATT BLI SNITTAD!!!"
Folk tycker att det är för tidigt at börja tänka förlossning i vecka 16, men jag känner mer att jag borde börjat fundera på detta redan innan jag ens blev gravid. Alla dessa VAL. Alla dessa RÅD. Och ingen i hela världen kan titta på en, känna lite på ens puls och sen med vänlig blick säga EXAKT vad det är man själv behöver.
Man kan föda sittandes på huk, liggandes på huk, ståendes på alla fyra, liggandes på sidan, i ett badkar, upprest på knä och så sa någon något om en förlossningspall. Alltså, vad i helvete ÄR en förlossningspall? Vad ska man med en PALL till när bäbisen ska ut? En pall använder man när man ska hämta något högt upp på en hylla eller mota bort tigrar, och jag kan inte se att jag kommer göra något av det när jag ska föda vårt barn.
Man kan klara sig på lustgas eller på sin egen andning (HAHAHA!) man kan få sterila kvaddlar (sterila vadå?), ryggmärgsbedövning, bäckenbedövning, bedövning i muttan så man inte känner när man spricker (spricker!!!) man kan bli klippt (klippt? really? TA BORT SAXEN från min vayayay!). Man kan få en varmvattenflaska och man kan hoppas på att man har någon med sig som kan ge en lite massage i svanken med ett trädjur.
Jag tänker föreställa mig förlossningen så som jag förbereder mig inför ett lopp, med en målbild och positiv affirmation. Jag har ju aldrig börjat ett millopp med att springa 500 meter och sen tänka i resterande 9.5 kilometer att det aldrig kommer gå. Vissa mammor på En unge i minuten börjar skrika om att de inte kommer klara det, jag hoppas verkligen att jag inte hamnar i ett sånt läge att jag får panik och på allvar vill gå hem. HUR jag ska undvika att hamn där vet jag inte, tänker att megapepp från publiken kanske kommer underlätta?
Min största rädsla är ju så klart att något ska hända mig eller bäbisen, men det näst värsta vore ju att ha sjukt höga rosaskimrande förhoppningar som inte infrias. Och så ska man skriva ett förlossningsbrev, där man kanske nämner att man vill spela sin favoritmusik, ha doftljus som luktar nyfönad kattunge och endast tas om hand av personal som är utbildad på ayurvedisk djungelandning. Eller nåt. Hur ska man kunna VETA allt detta i förväg?
Nej, i mitt förlossingsbrev ska det stå följande:
Hej, jag heter Mirijam, bäbisens pappa heter Tobbe och vi har två prioriteringar vid förlossningen:
1) alla inblandade ska överleva
2) vi ska försöka ha roligt under tiden.
Hämta pallen och tigrarna, nu kör vi!
Här borde jag skriva något klokt, eller hur? Men alltså, jag är ju så trööött. Jag tror att din grundinställning är det viktiga, och den verkar ju bra kan jag tycka!
SvaraRaderaSå här har det sett ut för mig:
Lustgas har inte gått någon av gångerna eftersom jag mått illa av det.
Epidural båda gångerna. Smack bam i ryggen och sedan joddlar jag om att det känns i benen som om jag druckit öl.
Födde både Eddie och Robin liggandes på rygg a´la mamman på bilden där på TVn. Med Eddie låg jag stilla i sängen hela tiden eftersom de hade kopplat på en massa apparatus på hans huvud på grund av bajjet i vattnet. Med Robin vankade jag lite i korridorerna. Duschade lite och sånt.
Hade ingen musik, inga doftljus och definitivt inga pallar (man ba: pall? varför?). Och inte kvaddlar heller, för kvaddlar låter läskigt och ont.
Jag tycker det låter som ett utomordentligt förlossningsbrev! Mitt var väldigt "jag är öppen för förslag" (förutom akupunktur) och tur var det för det gick fort som fan och att vi ens hann till sjukhuset var ren tur. Hittade brevet någon vecka senare när jag rensade ur väskan (som hade packat i förväg).
SvaraRaderaDet jobbigaste (och i vissa fall bästa) är att man aldrig kan veta något säkert i förväg om sin förlossning. Inte när, inte hur, inte hur lång tid och absolut inte hur det kommer kännas för just dig. Enda säkra är att ungen kommer ut, på något sätt, och det är ju en fördel :) Sen kan det säkert vara bra att vara påläst på olika scenarion, smärtlindring osv, men inte ställa in sig exakt på hur det ska vara.
Åhh, föda barn är det absolut coolaste jag gjort, hoppas det blir en bra upplevelse för dig! Jag var typ hög på min egen styrka i veckor efteråt :-)
SvaraRaderaKänner mig manad att peppa för pallen här! Jag födde H på förlossningspall, det var sjukt bra. Alltså det är ju en låg, böjd grej, mer som ett stöd för att orka sitta på huk. E satt på en stol bakom och höll om mig, barnmorskan mitt emot hjälpte mig att ta emot och lyfta upp bebisen. Så hon kom rakt in i världens familjekram <3 Det var inget jag önskat i något brev eller så, utan det var en skicklig barnmorska som läste av mig bra och sa åt mig precis vad jag skulle göra.
Annars har min kropp gått på autopilot båda gångerna jag fött, har inte kunnat bestämma eller tänka särskilt mycket, knappt heller kommunicera verbalt. Allt det där man funderat på var som bortblåst, kunde inte brytt mig mindre! Men det är ju olika för alla och oavsett är det nog rätt bra att förbereda sig och inte minst att prata mycket med sin partner.