Jag ska sluta tjata nu, jag lovar. Kanske

Vaknade svettig 5:30 imorse efter en mardröm om kuben. Och alltså, jag vet att jag tjatar mycket om kuben, och min mening är absolut inte att skrämma vare sig Majsan eller andra för det är så himla onödigt att vara rädd och det tycker jag inte att man ska vara. Men fan, JAG är uppenbarligen livrädd och har högljudda issues vad gäller kuben efter förra gången. Jag gråter när jag läser informationsblad om kuben, hulkar när jag läser blogginlägg som andra skrivit om liknande erfarenheter och drömmer mardrömmar oftare än vad jag törs erkänna.

Mycket av mina issues handlar nog om att jag inte fick något stöd alls från mödravården under kub-perioden. Det var ingen som förklarade något, ingen som lyssnade och torkade mina tårar - jo, sambon, givetvis, men jag tror att jag kanske hade behövt stöd från just mödravården. Istället fick vi resultatet berättat, frågan om vi ville gå vidare och göra fostervattenprov och information om att ultraljudssköterskan på Mama Mia City skulle maila och meddela min BM på Mama Mia Söder. Sedan var det tack och hej och jag grät hela vägen tillbaka till jobbet. Jag minns faktiskt inte ens hur vi tog oss tillbaka till jobbet. Gick vi? Tog vi bussen eller tunnelbanan? Jag har ingen aning. Men jag vet att jag var ensam på jobbet och var tvungen att gå tillbaka och avsluta dagens ärenden. Min chef kom in och jag mumlade rödgråtet något om dåliga provresultat. Och sedan väntade jag på att min BM skulle höra av sig. Och väntade och väntade. För jag utgick från att det var därför de skulle maila henne, så att hon kunde ringa och säga hej, hur går det, har du några frågor. Men inte ett ord. Jag pratade med henne först efter FPV, och visst, jag hade kunnat kontakta henne på egen hand, men under dessa veckor levde jag i ett vakum. Jag gjorde ingenting utöver det som verkligen behövdes. Gick upp, jobbade, åt mat, tittade på TV, sov.

Jag böt både BM och MVC kort därefter. Kub-historien var en anledning (samt att hon, trots att vi senare fick reda på via FPV att E inte hade några kromosomförändringar, vid varje möte läste högt ur min journal och återkom till kuben och ba: JUST DET, ni fick DÅÅLIGT på kuuuuuuben! - och jag ba: jaaaa, men sedan gjorde vi ju fpv och allt var bra) - det och att hon alltid insisterade på att kalla mig för Emma. Jag rättade henne, och hon svarade: ja ja, det är ju så svårt det där med namn. Då gjorde jag slut, bad Mama Mia suga min tå, bytte till min lokala MVC i Skogås och kunde inte har varit mer nöjd.

Men hur som helst: varje gång jag nojjar ihjäl mig och gräver ned mig i ångestträsket över kuben, så tänker jag på bilden ovan, ja, på E alltså. Hur allt gick bra och att han är här hos oss. Och hur kuben faktiskt bara är en riskbedömning, inte en dom uthuggen i sten. Det brukar hjälpa för att ta udden av det värsta. Samt att jag till viss del lever i förnekelse över att jag är gravid. Jag måste liksom påminna mig själv om det. Men gud, varför mår jag så illa? Ja just ja, jag är ju preggo! Men fan vad trött jag är, har jag sovit så himla dåligt? Nej just det, jag är ju preggo. Jag tror att det är i väntan på kuben - sedan kanske det sjunker in på riktigt. Och då jag jag ägna mig åt panik över svindyra syskonvagnar och hur fan vi ska få plats i bilen egentligen och vem tusan ska ta hand om E när vi åker in på förlossningen och jösses, hur kommer E ta det när vi kommer hem med en till bebis?

Gah. Jag tror jag lever kvar i förnekelse ett tag till faktiskt.