Förbannat långt till vecka 12

Det är ju synd att man (jag) ska vara så förbannat nyfiken och ha sådan fantastisk koll på saker och ting. För hade man (jag) bara varit lite mer virrig, lite mer relaxad och lite mer mañana mañana så hade man (jag) kanske kissat på den där stickan i vecka sju. Eller vecka åtta. Eller kanske allra helst blivit en sån där tjej som pratar ut i Aftonbladet och ba "jag trodde jag var förstoppad men jag var visst gravid i vecka 23".

Men nej.

I vecka fyra visste jag. Eller ja, VI visste, eftersom vi såg det där strecket växa fram tillsammans. Strecket som ihop med det andra lilla strecket blev ett plus och vi ba: WHAT? PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET? och när den första chocken lagt sig så kom den. Väntan på vecka 12. Det här var alltså fyra dagar före beräknad mens. Eller BIM -4 som det heter på familjelivska. FATTA hur lång tid det är från BIM -4 till vecka 12. Det är EONER av tid ska jag berätta.

På torsdag går jag in i vecka 10. Eller, 9+0 som det heter på gravidspråk. Då har vi fått tid för tidigt ultraljud (eftersom den förra graviditeten slutade i missed abortion, alltså den luriga sortens missfall där man inte FÅR missfall, utan går runt i sin preggobubbla och är full av gravidhormoner trots att graviditeten avstannat) och det ska bli extremt skönt att få veta hur allt ligger till.

En liten summering av veckorna som varit:

VECKA 4

• Plus på både clearblue och stickorna från billigatester.se den 30 november
• Lite halsbränna (vet inte ens om man kan ha preggosymptom så tidigt, men har ALDRIG halsbränna annars.

VECKA 5

• Trött, alltså sådär förlamande trött så det känns helt omöjligt att typ bre en macka
• Illamående, men bara om jag hinner bli hungrig. Fast då kändes det iof som att hela magen var ett stort kallt svidande hål
• Humörsvängningar, började böla för att Tobbe tyckte att jag kunde ha köpt hem mjölk fast jag var JETETRÖTT!

VECKA 6-7

• Men hallå, KLÅDAN! Så fort något har suttit åt minsta lilla så kliar jag ihjäl mig! Värst under brösten, på höfterna och längs med ryggraden. MY GOD! 
• Blir äcklad av mat som luktar mycket, typ mina föräldrars kylskåp med alla julmatsrester, UÄCK! Vörtbröd med ägg- och majonnäsmackor och surt godis är det godaste som finns.
• Sover dåligt, vaknar ofta på natten och mår sjukt illa.
• Blir mer och mer lik Dolly Parton.
• Sjukt känsliga bröstvårtor, trots att jag sitter blick stilla i tv-soffan känns det som att jag springer milen utan bh med världens grovaste tröja på mig. Helt galet.

VECKA 8-9

• Väldigt upp och ner olika dagar. Ena dagen känner jag ingenting (och börjar nojja), nästa dag dör jag av trötthet och magen känns som en svullen mensballong.
• Illamåendet kommer och går, fast om jag ska se till vad jag läst för skräckhistorier om hur vissa brudar typ spyr ut sina egna inälvor så är mitt lilla mes-illamående ett skämt. När jag skulle förklara det för morsan så sa jag att det var "som att åka baklänges på ett alldeles för varmt tåg när man är lite hungrig". Så känns det, som en liten åksjuka som sveper över mig med jämna mellanrum. 
• Sugen på surt och salt. Surt godis, apelsiner, mat som man kan pressa lime över, sushi och thaimat.
• Magen börjar synas? Eller märkas i alla fall, det blir tightare att böja sig ner och knyta skorna när jag har jeans och jackan börjar kännas tight (jaja, det kan även vara julmat, men ändå. Man känner skillnad på en fettmage och en mage som plötsligt bara är där och som inte går att hålla in alls.
• Trött. mest bara lite seg men ibland kommer tröttattackerna från ingenstans. I går sov jag 17:30-05:30 när klockan ringde och när jag kom hem från jobbet gick jag direkt till sängen och sov middag i en timme och TVINGADE mig själv att kliva upp för att inte riskera insomnia i natt. Uuuhhh.

Överlag alltså: Jag mår bra. Lite trött, lite illamående, lite sådär kasst allmäntillstånd överlag. Och tro mig, jag vill ju egentligen inte spy dagarna i ända och gå runt som i en komadimma av trötthet, men ju mer symptom man har, desto lättare är det ju att verkligen tro att det faktiskt är som det ska där inne. Jag önskar verkligen att jag var en sån som bara strålar och JAG ÄR SNART I VECKA 12 OCH MÅR TOPPEN, för så är det ju. Typ. Men det är verkligen inte lätt. Är himla nervös för att kroppen ska lura mig igen.

På torsdag får vi veta hur det ligger till och det sägs (skrivs) att missfallsrisken efter att man sett att allt sett bra ut på tidigt ultraljud är lika liten som efter vecka 12, så då tänker jag sluta oroa mig och bara vara glad. Typ vecka 13 på torsdag alltså, yey!