Katta testar bärredskap del 3: Ergobaby Performance

 

Ord räcker nästan inte till för att beskriva hur mycket jag älskar min sele från Ergobaby, den är verkligen underbar. Skön på axlarna, lätt att stuva ned under vagnen, superlätt att sätta på… jag älskar den helt enkelt. Men så fåordig ska jag inte vara.

Jag skulle kunna sitta och rapa alla olika anledningar till att jag älskar den här selen, men låt oss till en början prata om vad jag inte gillar med den. För jag har ett par förbehåll.

1) Jag fick inte alls till det med spädbarnsinlägget. Eddie blev sur och varm och jag kände att det inte räckte med två armar för att få ned honom i selen tillsammans med inlägget. För jo, det krävs ett inlägg för barn som är under fyra månader. Jag började köra utan inlägg tidigare eftersom Eddie var stadig i nacken och dessutom inte var någon liten bebis (något jag rådfrågade ErgoBaby om innan jag gjorde – de är väldigt aktiva och hjälpsamma på Facebook), men jag gav helt upp under tiden som inlägget behövdes.

2) Alltså, det går ju inte att klaga på att man inte kan ha barnen framåt i en Ergo, med tanke på att en av poängerna med en Ergo är att barnet INTE ska sitta framåt. Men ändå, ibland vore det ju praktiskt.

3) Fan vad varmt det blir att bära sitt barn på sommaren. Mysigt men varmt!

 

Så. Klar! Mer negativt kan jag inte säga om den. Så här kommer hyllningarna.

Den här selen alltså – det är som att bära små mjuka moln på sina axlar. Eddie väger 10,5 kg nu (vid sista invägningen för ett par veckor sedan när han var 7 månader och ett par veckor) – BabyBjörnen når han snart maxgränsen för, men det är redan nu på tok för tungt att ha honom i den. Det funkar ett litet tag, men jag skulle aldrig drömma om att sticka in till stan med den som enda alternativ. Det gör jag däremot med Ergon. Ergon har vid många många tillfällen fått ersätta vagnen, som när jag har varit in till stan, när jag gått på promenader på sommarön, när jag har åkt hem till kompisar med de mest minimala hissar där vagnen nästan måste monteras isär för att få plats. Så då har jag helt sonika lämnat vagnen hemma och stoppat ned Eddie i Ergon. Folk har sagt att åh så modigt att lämna vagnen hemma, men inte egentligen. Eddie hyste ju seriöst agg mot vagnen fram till att jag tog bort ligginsatsen, så tog jag vagnen med till stan slutade det alltid med att jag fick bära honom. Med Ergon bär jag ju redan, och då brukar han inte ha så mycket att invända mot.

 

Ergon är dessutom ett grymt sätt att få sömnvägraren att sova. Ned med han, vagga runt lite och sedan sover han som en gris. Andra föräldrar brukar sedan kunna stjälpa ned sina barn från Ergon till sängen. Det har inte jag lyckats med, men det är inte Ergons fel utan snarare ligger problemet i att Eddie ibland beter sig som prinsessan på ärten när det är sovdags. Men det gör inte så mycket för det är ju så nedrans mysigt att ha honom där, mot bröstet, snusandes nära nära.

Och det är väl just det som gör Ergon så underbar, förutom att den är störtskön att ha på sig, att det är så mysigt. Barnet sitter med direktkontakt mot din kropp och eftersom hen är vänd mot dig blir det mage mot mage, vilket är sensationellt mysigt och ett alldeles ypperligt alternativ till att bära sjal om man som jag har svårt för långa tygstycken.

 

Jag kan egentligen inte säga nog med fina saker om ErgoBaby – det har varit ett av de allra bästa sätten att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk då Eddie är en riktigt närhetsjunkie (vilken bebis är inte det?) och den funkar toppen både inne och ute, på landet och i stan, på promenaden och på kommunala färdmedel. Oh, och när man är ute så är det grymt bra att den har en ganska rejäl ficka där man får plats med både en blöja, plånbok och nycklar. Dessutom finns det en liten luva som går att veckla ut och fästa för att ge skydd mot regn eller låta det bli lite mörkt när ungen somnar. Jag har inte använt den så särskilt mycket, men ändå är den en bra grej. Speciellt om man är kändis och vill gömma sitt barn från fotografernas linser. Ja, och så är den ju snygg också – finns i massor av modeller, färger och mönster – och är SNYGG på. Och alla stannar och bara: ååhhhhh, vad myyyysigt. Då kan man sätta på sig solbrillorna och ba: no pictures dahlings. Men oj vad du länkar kändisbilder, tänker ni nu. Ja men vad tusan, jag ÄLSKAR att ha något som kändisarna i Hollywood har – det är ju fasiken inte ofta man känner sig glammig i mammalivet, men nu kan jag låtsas att jag är både Alyson Hannigan och Jillian Michaels. Lite barnasinne och fantasi måste man ju tillåta sig att ha, trots sin mogna ålder.

Här är lite info som jag lånat från ReiReis blogg (de som har hand om ErgoBaby i Sverige):

Vad är en ergonomisk bärsele?

En ergonomisk bärsele är en bärsele där barnet sitter i grodpositon med stöd från knäveck till knäveck.

Vad menas med ”grodposition”?

Med grodpositon avses barnets naturliga ställning, dvs delad benposition där rumpan är lägre än knänas position. Spädbarn drar naturligt upp sina ben i grodposition när du lyfter upp barnet. För att det nyfödda barnet inte ska belasta sitt bäcken fel är det viktig att barnet får behålla denna naturliga ställning när barnet bärs.

På vilket sätt är en ergonomisk bärsele bra för bäraren?

En ergonomisk bärsele avlastar rygg och axlar eftersom tyngden fördelas över ben och höfter. Principen är densamma som riktigt bra ryggsäckar, dvs du har ett höftbälte som dras åt runt höften för att balansera vikten där istället för på axlarna. På så vis kan du bära länge utan att få ont i rygg och axlar.

Varför kan man inte vända barnet framåt i en bärsele?

ERGObaby är utvecklad för barnets bästa. Den mest fördelaktiga positionen för ett litet spädbarn är grodpositionen. Denna position är endast möjlig då barnet är vänt mot bärarens kropp och kan varieras i tre olika positioner på bärarens mage, höft och rygg. Ett barn som vänds framåt kan inte bäras i grodpositon.

Men nog om mig, hur trivs Eddie i den? Många verkar tycka att grodpositionen ser jobbig ut för barnen, men det är den inte. Eddie ÄLSKAR att sitta i Ergon. Grodpositionen är en naturlig ställning för de små och jag tycker han verkar sitta betydlig mer bekvämt i denna än i BabyBjörnen där benen bara lämnas hängande.

 

Bottom line: ErgoBaby = underbar. Testa, köp, älska! De går att använda tills kidsen är fyra (!) år eller väger 20 kilo och går att använda i tre positioner: på din mage, på din höft och på din rygg. Jag har inte testat höften, men jag har testat ryggläget. Än känns Eddie lite för liten för ryggen, men tids nog kommer han få sitta där också. Dessutom ska det funka att amma i Ergon – jag vet inte riktigt hur men jag vet att många gör det. Jag är så oändligt tacksam att jag vann denna hos Lady Dahmer, jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan den!

 

Tillägg 130710:  Jag kommer garanterat, tveklöst, helt uppenbart att använda denna sele även med Bebishen. Fick jag tipsa om en enda sak att köpa (ja men, förutom blöjor och kläder och sånt, så är det verkligen denna sele. Den är FANTASTISK!

 

Också! Bonusbild tagen med Eddie i större version, sittandes i Ergon på ryggen. Mycket festligt, tyckte han!

 

 

Katta testar bärredskap del 2: Babybjörn Miracle

Här kommer del två av mina egenrippade inlägg från min andra blogg, mitt test av bärredskap då Edster var lite mindre.

Nu vet ni ju kanske, efter att ha sett massor av bilder här på Katta Kvack, vilken sele jag i huvudsak använder mig av här hemma, men jag har en BabyBjörn Miracle också. Jag hade tänkt att recensera dem bredvid varandra i en tabell, men jag känner att två skrivna recensioner ändå kanske blir bättre, så vi kör på det.
 
Jag ser två stora fördelar med Miracle från BabyBjörn: 1) den är superlätt att använda när bebisen är yttepytte liten utan att några extra inlägg behövs 2) när bebisen blir större kan hen sitta framåt, vilket min bebis gillar. Nu blir det svårt att inte skriva om Ergon eftersom det behövs för att jämföra lite. Som ni kanske förstått efter jag pratat om sjalen är jag inte den mest fingerfärdiga, och därför tyckte jag att Ergon var knepig när Eddie var mikroliten eftersom jag kände att det inte riktigt räkte med två händer att hålla honom på plats och samtidigt knäppa selen. Med BabyBjörnen är det inga problem – bara ställa in längden på barnen, plutta ned hen och knäppa på sidan. Klart! Därför också himla smidig att ha med sig under vagnen om din lillbebis gärna freakar loss och gallskriker i liggläge (ni minns väl…).

Och så har vi ju framåtläget då – som det går att använda sig av när bebis blivit lite större. Jag gillar möjligheten att ha bebis framåt, speciellt med tanke på att min bebis diggar att sitta åt det hållet och gorma åt världen. Han blir skitkaxig när han sitter framåtvänd, hojtar högt och försöker nå allt vi går förbi. För några veckor sedan, när sambon var nyopererad var det just framåtläget på Babybjörnen som räddade mig från ett psykbryt då maten skulle lagas och bebisen ville vara med.

Men det finns nackdelar också. Som att jag får ont i axlarna. Jag vill verkligen inte få ont i axlarna av den, men det får jag – trots att den är inställd enligt konstens alla regler. Det är synd. Jag kan inte minnas att jag fick ont i axlarna när jag bar storungen i en Babybjörn för elva år sedan, men å andra sidan var mina axlar 11 år yngre då också. Jag har också haft lite betänkligheter angående låsanordningen upp på axelbandet – den som liksom håller framsidan av selen stängt och barnet på plats. Två gånger har den pluppat upp till öppet läge, som tur är ackompanjerat av ett högljutt KLICK så att jag märkt vad som hänt och kunnat parera upp innan bebisen trillat. Det är mycket möjligt att det är jag som har slarvat, inte tryckt till knappen ordentligt och att det är därför den öppnat sig – men det optimala vore ju förstås om det inte gick att slarva, att den inte stängdes om den inte var ordentligt i-klickad. Sedan är det det där med maxvikten – Eddie är en stadig bit till bebis och väger vid 7½ månad 10,5 kilo. Miracle ska inte användas när bebisen passerat 12 kilo, vilket i Eddies takt lär vara typ i övermorgon.

Men det är väl egentligen de enda invändningarna jag har. Jag är glad att jag har Babybjörnen och tycker definitivt att den är värd slantarna den kostar och snygg är den också. Det kanske låter som en fånig grej att utvärdera, men jag gillar när saker ser bra ut och Babybjörnen är riktigt stilig samt finns i massor av olika färger att välja mellan. Den finns så klart i massa olika modeller också, men Miracle är en av de som har ett midjebälte vilket avlastar axlarna en smula.

Tillägg 130705: När Edster vuxit ur Miracle så skickade vi den vidare till Erika, Ulf och deras himla golliga barn. Med Bebishen kommer jag testa Babybjörns sprillans nya sele One, som de har skickat till mig. Den ska vara mer ergonomisk och går även att bära på ryggen. Ska bli mycket spännande. Återkommer framöver med mina tankar kring den. Så klart!

Katta testar bärredskap del 1 - Bärsjalen

Nu tänker jag vara lite fräck. Jag tänker kopiera mina egna inlägg från Katta Kvack. Under förra året hårdtestade jag nämligen tre olika bärredskap, och recenserade dem sedan på bloggen. Högst personliga åsikter, så klart, och jag är FULLT medveten om att alla inte tycker lika. Men ibland är det ju kul att höra vad andra tycker ändå. Jag jag copy-pejstar ett inlägg om dagen resten av arbetsveckan.

På bilden här ovan ser ni vad som kan ha varit källan till den största frustrationen under de första två månaderna av bebislivet med Eddie: 5 meter rött tyg aka bärsjalen. Ack denna förbannade bärsjal.

När jag var med barn såg jag framför mig hur jag skulle skrida fram med bebisen i en sjal, se harmonisk och avslappnad ut. Håret långt och utsläppt, kjolarna långa och hela min uppenbarelse skulle vara helt zen-lik. Men det ska jag säga er, att få på mig sjalen var allt annat än en zen-liknande upplevelse. Men jag gav inte upp, jag kämpade och kämpade, såg videos på nätet som visade olika knytsätt, läste alla instruktioner jag kunde hitta, lindade, knöt, virade och grät i en stor hög på golvet på grund av den frustration som detta fem meter långa tyg frambringade i mig.

Ibland fick jag till det, det fick jag faktiskt. Men vid det laget var jag så svettig och bebisen så arg att jag slet av den inom ett par minuter. Hade det varit min sjal så hade jag eventuellt eldat upp den på balkongen, men eftersom den var lånad så knölade jag helt enkelt ihop den och la den på soffan – och det är också de enda bilderna som finns på den, liggandes som en boll på ryggstödet till soffan (se ovan för exempel). Eller, egentligen så vet jag att jag tog en bild i ren triumf när jag väl fick till det, men den bilden har jag ägnat timmar åt att försöka leta upp (ÄNNU en källa till frustration kring sjalen) och den går så klart inte att hitta på vare sig dator, minneskort eller mobilen.

Det längsta jag hade den på mig sjalen var någon timme då Eddie faktiskt somnade i den och det var skitgosigt. Alltså verkligen! Jag önskar innerligt att jag hade fått till det med sjalen, men jag gav upp. Det var helt enkelt inte värt alla tårar. Jag vet att många är sjalbärare och att många älskar dem, och hur mycket jag än hade velat vara en av dem så får jag sälla mig till skaran som lovordar selar istället. Men om det blir en unge till, då kanske jag ger sjalen ännu ett försök. KANSKE.

Tillägg 130703: Jag suktar fortfarande över att få till det med bärsjal, så kanske gör jag ett nytt försök med trean. Sjalen ligger fortfarande kvar i klädkammaren, men har ni tips på bra sjalar (det finns ju, precis som med selar - MASSOR av olika typer av sjalar, har jag förstått) så dela gärna med er här bland kommentarerna.