torsdag 25 april 2013

Så där ja, då har jag velat klart och jag valde att köra

Baby Kenneth ba: FORTARE MORSAN, GASA!
Jag har funderat en hel del på det här med att köra hoj gravid och i dag slutade jag fundera och bara körde. Jag har hittat kläder som passar (tack Ellinor!) och även om jag bara kört kanske 100 mil sedan jag tog kortet i oktober så känns det ändå safe. Eller ja, safe och safe, JAG känner mig safe. Jag är ingen daredevil som drar på i hundraåttio och låter knäskydden slicka asfalten i kurvorna, jag kör som en normal och vuxen människa. Problemet är ju att andra inte gör det.

Och just det har jag funderat mycket på. Hade jag gjort en liknande vurpa som förra sommaren så hade Baby Kenneth nog inte klarat sig. Och det gick bara i typ 50 km/h, men det gjorde ont som satan och den smällen räcker för att moderkakan ska lossna/bäbisen klämmas/kroppen chockas osv. 

Så är det värt det?

Vad är värt vad? Om jag ramlar eller krockar och bäbisen dör, var det värt det då? Självklart inte. Men det är ju få saker som verkligen är värt att förlora sitt ofödda barn för, så kan man ens svara på den frågan? Är det värt att jag kör bil fram och tillbaks till jobbet varje dag om jag krockar och Kenneth dör? Nej. Är det värt att jag cyklar till Ica för att hämta ett paket och blir överkörd av en lastbil på vägen dit? Nej, inte det heller. Och det är klart att det finns en (enormt) ökad risk i att sätta sig på en motorcykel med en 25-veckors bäbis i magen, men jag väljer att inte se det på det viset. 

Jag gör vad jag kan för att köra så säkert som möjligt – jag håller hastigheten, väljer vägar där jag inte gör vänstersväng från landsväg (och helst inte höger heller om det inte finns ordentlig fil/vägren), jag kör inte motorväg, jag genar inte i kurvor, jag tar det sjukt lugnt där det kan finnas grus, jag gör inga crazy omkörningar och så vidare i all oändlighet. Och så hoppas jag att ingen kör på mig. Och jag lovar att Baby Kenneth mår bättre av att morsan är ute i vårsolen på korsar nysådda åkrar på slingriga asfaltsvägar än ligger hemma och deppar för att hon får sätta livet på hold fram till augusti.

Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com

1 kommentar:

  1. Om man kör så att man känner sig säker tycker jag det är helt ok. Jag åker rullskridskor fortfarande men är bara med på sånt jag känner mig särker på och såklart inga tacklingar.
    Dessutom så valde jag att färga håret trots att barnmorksor i Danmark avråder det starkt. Men svenska barnmorskor säger inget om det som jag har förstått det?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.