Saker jag INTE gör i Barcelona:

• Äter goda ostar
• Äter goda kallskurna grejer
• Äter crazy grejer bara för att dom ser skojiga ut på menyn
• Dricker sangria

Saker jag faktiskt gör:

• Jobbar på att skaffa mig en foglossning i världsklass.

Ni behöver alltså inte vara jätteavundsjuka. Eller jo, om ni föredrar t-shirtväder framför... vad det nu är ni har där hemma, så kan ni vara lite avis. För det här vädret är asgött!

Glad Påsk önskar Katta och den (inte så) platta magen

Jag har gått omkring och trott att jag inte ser minsta gravid ut, men så tar jag bilder på mig själv och när jag ser dem så tänker jag att jag kanske, KANSKE, levt lite i förnekelse. För det är ju inte riktigt så att man kan missta mitt magparti för ett sexpack, om inte ett sexpack var jävligt bullformat och putande vill säga.

Så, min mage kom tydligen i vecka 18. Ja, så kan det ju vara förstås.

Självändamål

Detta med att jag (*host* vi) döpt magen till Jokern - jag kan ju erkänna att det finns ett självändamål med det. Så här va: jag gillar ju tatueringar. Jag ÄLSKAR tatueringar faktiskt. Och innan jokern blev till så tänkte jag att jag skulle vilja ha en tatuering som har något att göra med mina skitungar. Men jag vill inte tatuera in deras namn, och jag vill inte tatuera in några porträtt (inget ont om andra som gör det, men det är helt enkelt inget för mig) - men en tatuering inspirerad av Batman & Robin är ju ganska festligt. En tatuering inspirerad av Batman, Robin och en Kakadua skulle visserligen också funka, men det känns ju mer logiskt med Batman, Robin och Jokern ändå.

Ni ba: Psycho, och pekar hånfullt mot mig.

Men alltså, jag kan väl inte vara den enda som bestämmer magnamn utifrån framtida eventuella tatueringar. Väl?

Jokern!

Jokern. Klart bebisens magnamn ska vara jokern. Batman, Robin och jokern. Obviously!

Snabb fråga bara:

Är man en ond blivande mamma om man ser en bild på två barn och tänker "Hoppas VERKLIGEN att Kenneth kommer se ut mer som den till vänster i huvet"?

Ps: jag frågar åt en kompis.

Vecka 21, är det nu det fysiska förfallet tar fart?

Höll på och tramsade lite med en kollega i korridoren i går och skulle gör lite silly walk á la John Cleese och gjorde ett riktigt ordentligt utfallssteg.

AJ SOM HELVETE!

Jag som inte har känt något konstigt alls med kroppen i form av foglossning eller sånt skräp, det kändes som att höftkulorna skulle vridas ur sina fästen. På riktigt alltså, det var fruktansvärt. "Shit, jag är fan öppen sju centimeter nu" försökte jag skämta men kände mest att jag ville skrika, gråta och hitta ett bandage och binda fast underkroppen vid överkroppen igen.

Ngon minut senare kändes det som vanligt igen och nu är det jag som googlar på "bäckenbottenträning" och stärker upp mig litegrann innan det är för sent. Eller ÄR det för sent? Borde jag ha tränat något tidigare för att undvika sånt här? Kan man ens undvika foglossning eller är det bara som med resten av det kroppsliga preggoförfallet (viktuppgången, bristningarna, hudproblemen), att det mesta är genetiskt och bara att acceptera. Vill EJ acceptera detta nämligen.

Vadskajagskriva vadskajagskriva vadskajagskriva

Vadskajagskriva vadskajagskriva vadskajagskriva?

Lite så känner jag.

Totalt okreativt flow. Eller kreativt oflow. Det beror väl på hur man ser det.

Allt är som det brukar liksom. Förutom att tarmarna är ena jävla fuckers. Men å andra sidan har min mage alltid varit en jävla skitstövel, eller i alla fall ofta. Jag blir dålig i magen av cirka allt. Tror det kallas för IBS. Och om man säger så här: järntabletter av storlek rymdraket gör inga under för en redan stingslig mage. Xyloproct coming up, så att säga.

I övrigt så har vi väldigt svårt att komma på att bra magnamn. Inte för att man måste ha det, förstås, men det var väldigt skönt att kalla Eddie för Batman innan han gjorde entré. Så pass skönt att det var svårt att kalla honom för något annat även på utsidan ett ganska bra tag faktiskt. Med eller utan magnamn så känner jag av kakaduan där inne. Tror jag. Med tanke på att det är barn nummer 3 kan man ju tycka att jag borde kunna känna skillnad på en fis och fosterrörelser, men håll nu i åtanke att jag genom hela mitt liv lidit av exceptionellt bubblig mage! Men sista veckan så har någon börjat knäppa lite med fingrarna där inne, eller peta lite försynt med en tå mot mina inälvor. Ja, det är så på ett ungefär det känns alltså.

Så är läget i Stockholmsförorten. Vecka 18. 17+någonting (orkar inte öppna appen pga sensationellt lat)

Baby Kenneth växer så det knakar!

Kolla in lill-Kenta! För inte så länge sen var han bara en liten grodd med svans, nu har han snart vuxit ur iPad-appen. Från vecka 20 ska livmodern växa en centimeter i veckan säger internet, och jodå, nu är det svårt att missa att det finns en bebis i magen. Det känns som att kroppen ser olika ut varje gång jag kollar mig i spegeln, och om jag legat på sidan så ser man att Kenneth har glidit ner åt det hållet och magen är helt sned när jag rullar tillbaka på rygg igen.

Alltså, det ligger en liten människa inuti min mage. Det är så sjukt att det verkligen gör det på riktigt! Att den där ungen ligger bara några centimeter innanför min hud, suger på tummen, rynkar på sina små ögonbryn och typ... kissar. Och sen dricker upp kisset. Det är ju verkligen science fiction om något.

Skål Mirijam (och ni andra)

Från en soffa med alkoholfri öl i en del av landet, till en annan. Skål och trevlig lördagskväll i mörkret av earth hour.

Jobbiga saker med att vara gravid, del 452

I och med graviditeten har boobsen redan växt så mycket att jag inte längre kan ligga ner i soffan och dricka öl, eftersom vinkeln på flaskhalsen blir för brant när jag kommit över högerbröstet och ska ner mot munnen. Sjukt störigt. Får nu ligga och liksom småsuga på flaskan med mungipan. Ovärt.

Arkiveras lämpligen under "preggoproblem som någon faktiskt borde ha berättat för en".

Vad är väl ett namn

Vilken off vecka ändå. Ultraljud och cellprov på mitt ena bröst. Återkomst av Eddies mystiska prickar och därmed läkarbesök. Knepigheter på jobbet. Besked om förskoleplats till Eddie - vilket ju i sig är fantastiskt om det inte vore för den lilla detaljen att jag önskar att vi fick tillbringa alla dagar med honom istället för att behöva dela med oss av hans underbara existens till andra vuxna. Alltså, stora sonen älskade verkligen förskolan, men jag blir ändå helt lessen över tanken att den lediga tiden med Eddie snart är slut för oss.

I övrigt har vi påbörjat det stora namnkriget igen här hemma. Sambon och jag, lika som vi måste vara på många plan, så har vi icke samma smak när det kommer till namn. Inte ens lite. Eddies namn kom vi på i bilen på väg till bb. På riktigt alltså. Det skulle liksom bara vara så himla mycket lättare om jag och bara jag fick bestämma sånt här. Verkligen.

Nu ba: *fokuserar på det bra*

Nej, nu har identitetskrisinlägget legat överst i blögga alldeles för länge så nu fokuserar vi på bra grejer istället, okej? Jag kan börja: Jag är superduperkär i Kenneths pappa och han i mig och solen skiner och i dag är det vecka 19+6 = EXAKT HALVVÄGS enligt Babygruppens gravidapp. "50% av graviditeten har passerat (140 av 280 dagar)" står det i dag.

Och när jag får panik över att det är så kort tid kvar så tänker jag att nästan hela sommaren ska gå innan Kenneth kommer, och eftersom det är snö och minusgrader ute så känns det inte direkt som att det är inom en rimlig framtid ändå. PUH!

Ni då? Vad för bra fokuserar ni på i dag? Behöver ej vara bäbisrelaterat, men ett glatt kommentarsfält kan ju pigga upp fler än en frusen själ så här mitt i helvetesvåren vi drabbats av? Shoot!

Att tappa sin identitet och bara vara gravid

Så här glad var jag den 3 oktober efter att ha klarat uppkörningen på första försöket. Fullkittad med ny hoj efter att ha dragit omkull med min gamla och tvingats skrota den. Nytt mc-ställ som var två storlekar mindre än det gamla eftersom jag tränat så sjukt bra hela sommaren. Så jävla pepp över att jag faktiskt klarade det och sjukt sugen på att vintern skulle vara över så att jag kunde sticka ut och köra på riktigt, utan handledare och ful väst.

Och så nu då: tio kilo tyngre, en vår som vägrar sluta vara vinter - och allt talar för att vissa gravida kvinnor kommer ha växt alldeles för mycket innan det kommer bli säkert att ge sig ut på vägarna.

JAG VET att folk kämpar i åratal med att försöka bli gravida.
JAG VET att det kommer fler somrar när jag kan köra hoj.
JAG VET att Baby Kenneth kommer vara värd alla uppoffringar i slutändan.

MEN JAG VET OCKSÅ att jag kommer få kämpa hårt mentalt för att inte bli galen av att inte kunna vara mig själv på ett tag. Vem är jag utan min träning och utan mitt adrenalin? En liten knubbsäl som ligger framför tv:n och gäspar, det är vad jag är. Och jag hatar det.

Puh-lease!

Typiskt att man ska vara gravid just det året då vintern aldrig tar slut. Ord kan inte beskriva hur trött jag är på att trassla på mig vinterskor, halsduk, mössa, vantar och inte minst en jack som sitter tajtare och tajtera för varje ny vinterdag som vi snöar oss igenom.

Vår. Nu. Tack.

Ett par saker bara

Min bloggtystnad här är inte medveten. Det är mest bara dagarna som flyger iväg. Det är måndag. Det är fredag. Det är läggdags, det är dags att stiga upp. Jag lovar att försöka författa ett inlägg med något form av innehållsvärde vilken dag som helst nu, tills dess vill jag säga följande saker:

1. Angående att folk på jobbet blir privata och plötsligt ser dig mer som en kropp än en faktiskt människa: håll dem kort. Du behöver inte berätta allt! Känner du dig inte bekväm med frågorna de ställer, säg att du inte vill prata om sånt, eller led bort samtalsämnet om du känner dig oartig. Jag har inga problem med att framstå som sur och tvär när det gäller sånt här, men jag förstår om det inte känns kul att behöva vara det. Folk runt gravida kvinnor måste lära sig ett och annat om gränser, bara för att vi är gravida blir vi inte allmän egendom. Faktiskt.

2. Angående kläder att låta magen växa i: håller med Mirijam - TRIKÅ baby!  Trikå samt oversizetröjor, tights (leggings eller vad tusan de nu kallas nu för tin), klänningar. Under min förra graviditet för två år sedan köpte jag bara två par preggoplagg - en grå och en svart tajt trikåkjol. Bar dem hela tiden till typ allt. Möcket bra grej.

"Men hjälp – jag har ju inget att ha på mig?!"

Vecka 19+0, trikå trikå trikå, svart svart svart. Tur man har färgglada tatueringar.

Får jag komma med ett förslag på ett önskeinlägg? Kläder. Som magen får plats i. Något så ytligt (?) men dock nödvändigt. Jag är i v 19 och vad har man på sig? Måste man köpa en helt ny garderob med mammakläder nu eller? Och var sjutton köper man den i så fall? Och detta med underkläder då? jag växte ur alla mina bh:s i v 8, har hittat någon slags sporttopp som är skön men den kan jag med varje dag? Ska man köpa en amnings-bh redan nu? Och trosor då? De passar ju inte heller längre på något märkligt sätt? Hur gör man? /jenny

Åh Jenny, jag önskar att jag hade ett klockrent svar på det här, men det har jag tyvärr inte. Men jag kan säga hur jag har gjort. Jag är en trikå-tjej, är man en tighta jeans och tight top-tjej får man det så klart svårare. Och så beror det ju på kroppsform och hur man växer, vissa får en sådan där liten klädsam kula i vecka 20 och behöver på sin höjd knäppa upp översta knappen i smaljeansen innan dess, medan vi lite mer vanliga dödliga börjar bli spolformade redan vid vecka 10. 

Det enda jag har i gravidväg är gravidstrumpbyxor från H&M. Det finns ett par i 100 denier som är lite blanka, de kostar 99 spänn och är jättebra. Sen har de tvåpack utan fot för 79 kronor, de är också okej men kanske lite tunna, bara 40 denier och går sönder så fort en hund råkar titta hoppa på en. Till dessa tights använder jag mina trikåkjolar, mina trikålinnen och så någon over size-top i typ viskos. Jag ser med andra ord ut som vanligt. 

[Eh, bland folk alltså. I skrivande stund sportar jag Tobbes grönrutiga flanellpyjamasbraller, en för stor t-shirt och inka-mönstrade raggsockar tillsammans med en klädsam halsbränna, men nu är jag ensam hemma så det är bara hunden som kan se – och döma – mig]

Angående underkläder så använder jag mina gamla, trots att brösten är typ dubbelt så stora nu i vecka 20, fråga mig inte hur det går till. Jag har de där elastiska bygellösa från Monki, och det är en del stretch i dom, kanske därför. Trosor kan jag ha samma fortfarande. 

Annars så tänker jag så här:

1) Jag är för snål för att köpa mammakläder. Köper jag något nu ska jag kunna använda det även efter förlossningen, till exempel såna där träningstights med bred mudd som viks ner sedan när man inte behöver ha den uppe, men som inte ser ut som mammabyxor för det. Trosor och bh:ar kommer jag så klart börja köpa lite senare, men man hör ju skräckhistorier om boobs som växer ur en bh i veckan på slutet, så jag håller mig så länge jag kan. 

2) Satsa på piff! Tygblommor i håret, glada färger på skorna och roliga halsband lyfter vilken svart trikå-tråk-outfit som helst! Och så måste jag hålla efter mitt hår, det finns inget som får mig att känna mig så skabbig som när utväxten tar över och silverhåret blir gult och dassigt (JAJA, det här är ett ytligt inlägg!)

3) Smink. Jag väntar fortfarande på att det fantastiska gravidglowet som alla pratar om ska komma, men det lyser ännu med sin frånvaro, och tills det behagar dyka upp får jag väl fuska. Välplockade ögonbryn och mascara har varit ett måste sen start eftersom jag varit så sjukt trött, men även rouge och en bra underlagskräm som jämnar ut vinterfejset lite. Bubblare: läppstift. Katta har sedan vi lärde känna varandra försökt lära mig att använda denna upplyftande sminkprodukt, men jag känner mig lite utklädd. Kanske är 2013 året som gav mig både en bäbis och modet att börja använda läppstift? 

Ja, det är väl ungefär mina tankar kring det hela, hoppas du fick lite input i alla fall?
Vi kan ju bolla frågan vidare till läsarna: Hur gör ni med preggogarderoben? Rekommendera gärna bra butiker/märken/webshopar och berätta för Jenny var hon ska hitta bra gravidtrosor! 

/Mirijam

Vad vill DU att vi bloggar om?

Jenny undrade i en kommentar hur vi löser problemet med att garderoben blir mindre och mindre i takt med att magarna växer. Mycket bra fråga som jag tänkte skriva ett inlägg om imorgon! Tips redan nu dock: trikå trikå trikå.

Något annat som ni tycker att vi ska ta upp? Det kan vara allt från kläder och yta till tankar om föräldraskap - eller har du kanske en fråga som du tycker att vi ska ställa för att du vill veta hur våra läsare tänker kring den saken? Kom med förslag!

Grattis Baby Kenneth!

Idag går jag in i vecka 20 och det känns exakt hur galet som helst, Kenneth är ju halvvägs till att finnas här på riktigt! Och även om augusti känns oceaner av tid bort så tänker jag att det var ju typ nyss jag blev gravid? Och att det kommer gå lika kort tid innan Kenneth beräknas komma hit är helt overkligt!

Annan overklig sak: jag var på Blogger boot camp igår! Och jag kan meddela att träningsvärken är helt rimlig i proportion till att jag inte tränat ordentligt sedan jag blev gravid. Tyvärr är den dock helt orimlig i den mening att jag ska ta mig från Stockholm till Åhus idag med all min packning utan att dö ihjäl. Men mitt träningssug fick sig en rejäl boost så det kommer bli en hel del länkning till bra preggoträning här framöver!

RUL i dag, Kenneth är en frisk...

...och väldigt vig liten unge. Och det här med att det ligger ett dubbelvikt barn i min mage, det är ju helt jävla overkligt - och samtidigt så himla självklart. Fan vad häftigt det är.

Och världens konstigaste känsla måste ju vara att plötsligt få reda på att man ska få en son. Ba: "Jaha, jag ska bli mamma. Till en pojke".

Plötsligt är man inte bara gravid, utan man ska få ett barn, som på grund av att han är just en han kanske ärver sin pappas längd och vackra ögonfransar, och man får plötsligt en helt annan bild av den där kommande ungen. Något slags utseende.

Oh my god. Vi ska få en son.

Var god dröj: färgkodning sker (inte)

Kläder, leksaker, inredning - är det inte fantastiskt att så många måste veta könet på ungen för att kunna fixa sådana grejer? Jag har sett flera kommentarer om detta till Mirijams inlägg om att kolla könet, från föräldrar som valt att inte kolla könet, som då (allt för) ofta fått frågan MEN HUR SKA NI DÅ KUNNA KÖPA X, Y och Z???

Första reaktionen på detta: for realz, tänker folk fortfarande så här?

Andra reaktionen på detta: ja, just ja, det är klart de gör. Jag vet ju detta, för jag stöter ju själv på det i form av kommentarer, om än inte dagligen så alldeles för frekvent.

Denna totala besatthet av att färgkoda bebis, barn och vuxna. Denna totala besatthet av att flickor ska ha dockor och pojkar ska ha bilar. Denna totala besatthet av att flickor ska ha rosa rum och pojkar blå.

Jag har ju som sagt tagit reda på könet på båda mina redan utfödda barn (alltså, innan de föddes, efter är det ju svårt att inte få reda på det vid typ blöjbyten etc) och har varit ganska inställd på att göra det även med nuvarande bullhen i ugnen. Däremot tänker jag att det inte är lika självklart den här gången att vi berättar för andra huruvdia det är en snippa eller snopp. För jag håller med, att hela tiden få frågan "Men vad är det då?" blir till slut ganska skitjobbigt. Din Morsa skriver i sin kommentar att hon till slut blev sugen på att skrika "DET ÄR ETT BARN!", och precis det fräste jag till folk efter ett tag. För jag var verkligen SÅ TRÖTT på fixeringen hos andra över könet på barnet i min mage.

Ja, jag vet, jag snurrar fram och tillbaka i mina tankar och troligtvis är det rörigt och utan en röd tråd över huvud taget. Mest ville jag nog säga tack för alla era kommentarer till Mirijams inlägg om att ta reda på kön, era kommentarer om omgivningens stora fixering på kön, och alla era kloka ord oavsett hur ni själva har valt att göra. För till syvende och sist är det ju något man själv måste få bestämma, om man vill ta reda på det eller inte.

Tiden ba: Swoooooosch!

Oookej, har i dag snubblat över två (2) artiklar om kvinnor som föder för tidigt, och båda hade fött i vecka 24 och bäbisarna hade varit små som typ marsvin men ändå klarat sig. Vecka 24 är om fem veckor, det betyder att Baby Kenneth om i teorin skulle kunna komma två veckor efter Barcelonaresa men ändå klara sig.

Alltså, blev inte jag gravid i typ förrgår?

Vi hjärta våra läsare!

Tack för en bra blogg, jag är i vecka 17, så himla kul att följa er! Har ingen kompis som är i samma sits nu, så läsa er blogg känns lite som att jag har två kompisar som också är preggo... Lite töntigt kanske. Men, men :) /jenny

Åååh, så himla fint Jenny! Grattis till bäbisen och vi vill jättegärna vara de där preggokompisarna som du inte har IRL, klart bästa betyget och inte det minsta töntigt!

/Mirijam

Porlande drömmar

Jag har inte haft några som helst problem med att behöva springa på toa för att kissa i tid och otid hittills under graviditeten. Överallt står det om hur jobbigt jag kommer ha det från dag ett med att behöva kissa hela hela tiden. Men inte jag inte. Förra graviditeten kissade jag fan hela tiden, men nu, inte mer är normalt. Men inatt. OH MY LORD inatt. Jag drömde konstant att jag kissade. Jag kissade i spökhus, jag kissade på trasiga toaletter, jag kissade i skogsgläntor och i snödrivor. Och ni vet ju hur det är när man drömmer att man kissar: man vaknar och är så förbenat kissnödig att man tror att man ska sprängas. När det då ligger en ettåring på ens arm som gruffar så fort man försöker dra bort armen för att smita upp på toa, då slutar det med att man håller på att avlida på grund av stora kissnöden. Lättanden när man till slut lyckas smyga sig upp och får kissa - ENORM!!!

Kenneth ba: *doin' the choka choka*

Okej, STOPPA PRESSARNA, jag känner bäbisen nu! Men inte som alla säger att det brukar kännas i form av fisksnärtar eller små bubblor som spricker, utan som... knarrande. Mer som att hen vänder sig och släpar rumpan längs livmodersväggen, mer än att kicka loss. Om ni fattar? En slags friktionskänsla.

Och det gick så himla snabbt, från att jag fattade att det inte var tarmrörelser till att jag nu känner det ganska ofta. Men bara om jag är stilla, rör jag mig försvinner det i all övrig movement i kroppen.
Men – STOPPA PRESSARNA IGEN – Tobbe kan också känna! Både i går kväll och i kväll när jag lagt mig kom knarret, och när Tobbe la handen på magen och tryckte lite lätt så kände vi det samtidigt.

SÅ. SJUKT. COOLT.

På festival första sommaren vi var ihop, då hade vi inte ens känt varandra i ett år och det var väl ett halvår efter första dejten. Då visste vi inte att det prick tre år senare skulle vara beräknat att komma en Baby Kenneth till oss.
Livet alltså, vad häftigt det kan bli!? 

Han är förresten sugen på att gästblogga lite (Tobbe alltså, inte Kenneth), så är det någon av er som undrar något särskilt som ni vill att han ska ta upp så shoot. Papparollen, bäbisnamn, graviditetsoro eller hur man gör för att undvika en förhållandekris trots det konstanta flödet av preggohormoner – you name it. Den som frågar får svar osv.

Ta reda på könet del 2

Mirijam undrade varför/varför inte vi andra tagit reda på könet på barnet i magen.

Jag tog reda på könet med både Robin för 12 år sedan och med Eddie för två år sedan. Anledningen? För att jag ville!  Men för att utgå från Majsans punkter på saker man får höra:

1. Jag kände inte att könet var av stor betydelse för överraskningsfaktorn. Överraskningen ligger ju i att lära känna barnet, att se vem hen blir, faktiskt inte alls i huruvida hen har en snopp eller snippa.

2. Jag brydde mig inte om vad det blev, så därför kändes det inte särskilt märkvärdigt att ta reda på könet innan jag pressade ut ungen ur mitt sköte.

3. Och på nummer tre, liksom, ja, det är klart att det är vad som är viktigast, men det har väl föga lite att göra med att ta reda på könet. Det är ju inte så att vi som tar reda på könet tycker att det är viktigare än barnets hälsa.

(Anledningen till att jag hela tiden skriver "JAG" och inte "VI" är att med första barnet så var jag ensam, hans biologiska pappa fanns inte med i bilden. Sambon och tillika Eddies pappa är äldsta sonens bonuspappa, eller pappa som han kallar det eftersom han är den enda riktiga pappa Robin har känt).

Att Robin var en pojke tog jag reda på i samband med rutinultraljudet. Jag var helt bergbomb på att det skulle vara en flicka (eftersom alla i vår släkt hela tiden verkar föda flickor men typ aldrig pojkar). Han var en pojke. Blev jag ledsen för det? Givetvis inte. För det spelade ju ingen roll. Men precis som Mirijam säger så är det spännande att veta allt man bara kan om barnet i magen, och det var skitkul att få veta att Robin var en pojke. På samma sätt som det hade varit skitkul att få veta att han var en tjej.

Att Eddie var en pojke fick vi reda på samtidigt som vi fick reslutatet på fostervattenprovet med posten. "Om du vill veta könet på ditt barn kan du logga in på följande adress". Klart vi ville veta. För det spelade ju ingen roll.

Det lustiga är att hur du än gör, vad du än väljer, så kommer det alltid vara fel i någons ögon. Som jag fick höra från en inte särskilt nära kollega till mig när jag väntade Eddie:

Kollegan: Ni har väl inte tagit reda på om det är en pojke eller flicka?
Jag: Jo.
Kollegan: HAR NI? Men varför dåå? Det spelar väl ingen roll? Då blir det ju ingen överraskning!
Jag: För att vi ville.
Kollegan: Men vad ÄR DET DÅ?
Jag: Det säger jag inte.
Kollegan: VA??? VARFÖR INTE DÅÅÅÅ?
Jag: Jag vill ju inte förstöra överraskningen för dig.

Nej, det var inte hemligt, och ja, jag berättade det. Men hur man än gör, så kommer alltid någon tycka att man gör fel. Alltid, oavsett om barnet ligger i ens mage eller när det väl är fött.

Så ja, vi tog reda på könet. För att VI ville. Men om man inte vill, så tycker jag givetvis att det också är i sin ordning. SÅ KLART! Så länge man gör det man själv vill! Och slipper bli ifrågasatt för det, oavsett vad man väljer. Tänk om man slapp bli ifrågasatt - det vore grejer det!

Ta reda på könet - hiss eller diss?

På torsdag är det dags för RUL. Nu har vi ju redan varit på två ultraljud och vet lite hur det ser ut där inne i magen, så det mest spännande med torsdagen (vi utgår självklart från att allt är bra osv) är att få se vad det blir för något. Och nej, det spelar ingen roll. Inte egentligen. Men ändåååå.

Det handlar inte om klädfärg (vi har ju som bekant köpt klart typ ALLT som Kenneth behöver redan) eller om vi blir gladare eller ledsnare om det blir en tjej eller kille. Men man vill ju bara VETA. Men det är det ju inte alla som vill tydligen.

Den vanligaste åsikten för att inte kolla: "Vi vill få en överraskning".
Jaha, men det blir ju en lika stor överraskning nu som sen? Bara för att man drar ut på tiden blir väl inte överraskningen mindre?  Det är lite som att skaffa valp och inte veta om man får hem en chihuahua eller en grand danois. Det är skitsvårt som det är att fatta att det ligger en liten onge i magen, kanske blir det lättare att fatta det om man vet vad det blir?

Den NÄST vanligaste åsikten för att inte kolla: "Vi bryr oss inte om vad det blir".
Klart ni inte gör, men det kommer ändå vara den första frågan du ställer när bäbisen är ute så skippa snacket om att du inte är nyfiken tack.

Den näst näst vanligaste åsikten för att inte kolla: "Huvudsaken är att hen är frisk".
Ja, men SÅKLART att det är. Men betyder det att man inte vill veta kön, ögonfärg, hårfärg, temperament och favoritmat redan nu? Jag förgås av nyfikenhet på vårt barn, låt mig i alla fall få veta litegrann om det? Som detta med namn. Hälften av alla briljanta idéer kan man ju släppa när man vet könet (samt hälften av alla "Va, men nej, är du GALEN?!?") och även om Kenneth är ett skitbra namn så funkar det ju väldigt dåligt på en tjej.

Tog ni reda på vad som fanns i magen? Varför/varför inte?

Hej vecka 16

 

Det finns en mage, det gör det ju. Huruvida det är bebis eller mest annat darr som gör att det putar låter vi vara osagt. Men om vi säger så här; normaltillståndet på min mage är ju inte direkt vare sig platt, väldeffat eller utan häng. Tänker mer en mjuk och lite hängig sak som 1-åringen älskar att kasta ned ansiktet i och prutta med läpparna mot så att varenda liten millimeter på kroppen skakar.

 

Men ändå, jag tycker nog att putet tagit sig en annan form senaste veckorna, det tycker jag nog.

 

(Risken finns att ni redan sett det här inlägget i era rss-läsare eftersom jag försökte blogga upp det från mobilappen. Men då försvann bilden, och sedan försökte jag lägga till den och då blev allt felformaterat, så jag tog bort skiten.)

Gölli gölli göll!

Kolla! Regnbågstaxar, cirkusapor och karusellhästar! Det enda som hindrade mig från att slänga ner några paket nappar i korgen när vi var och handlade var att det faktiskt skulle vara först i februari 2014 som Kenneth skulle kunna få använda dom.

Eller, nej, sanningen var att Tobbe tyckte att det "var överdrivet tidigt" och att det "säkert kommer finnas andra fina nappar till Kenneth när hen blivit sex månader".

Herregud, har ni hört något så dumt? Jag får handla ensam i fortsättningen.

Welcome to the dark preggoside

Jag tyckte att det kändes ovärdigt att starta en label med namnet "viktuppgång", en kvart senare startade Kvacken "hemorrojder".
Känner nu spontant att:
1) att det kommer nog bli en del ovärdigheter överlag här vare sig jag vill eller inte, samt
2) jag kommer göra ALLT som står i min makt för att aldrig befatta mig med den senaste etiketten. Punk slut.

*häller ett kilo linfrö över frullegröten*

Fler saker som skiljer sig

Fler saker som skiljer sig mellan graviditeter (och tiden efter graviditeter): hemorrojder.

Med första graviditeten: nema problemas. Inga blödande knölar i rumpan.

Med andra graviditeten: say hello to my friends hemor och rojd.

För att inte tala om tiden efter förlossningen.

Inte för att jag vill skrämmas eller så, men det är ALDRIG fel att ha följande på lager hemma i samband med en graviditet: linfrön, katrinplommon och en härligt sval tub med xyloproct. Är man hardcore (eller bara tycker det är gott, vilket jag tycker) kan man även klunka katrinplommonjuice och massor av vatten.

Kom ihåg följande: förstoppning är din fiende. DIN FIENDE!!!

Och just det, det ska tydligen vara bra att motionera också. Men vad vet jag om den saken?

*tuggar vidare på gårdagens chipsrester*

Och här står det (typ) stilla

På tal om vikten!

Fan vad det kan variera. Inte bara mellan olika personer (för det är ju klart att det gör), men även mellan olika graviditeter. När jag väntade Robin gick jag sammanlagt upp typ 30 kilo. TRETTIO kilo!!! Jag gick från en petit 58 kilos flickspoling till ett betydligt mindre petit 88 kilos preggo. Det var tungt! Värt att nämna är att jag ändå trippade omkring på stilettklackar i mitten av januari på isgator med bara ett par veckor kvar till nedsläpp. HUR sjukt?

Med Eddie så hade jag ganska svårt att dölja graviditeten så länge som jag ville. I väntan på fostervattenprovet funderade jag på att köpa en kaftan för att det inte skulle bli allt för uppenbart att jag hade en bakpotatis i ugnen. Mycket av vikten gick jag upp i början, och även om jag växte ENORMT mycket under senare delen av graviditeten rent magmässigt, så planade viktökningen ut och sammanlagt gick jag upp typ 15 kilo.Mindre tungt, men nog fan hade jag mer ont än vad jag hade av att bära på trettio kilo extra (säger någon att det kanske beror på ålderskillnaden kommer jag eventuellt börja slåss).

Nu verkar inte mycket alls hända. Jag har visserligen gått upp 3 kilo sedan plusset i december, vilket nog berott på att jag tryckt i mig en hel del för att hålla blodsockret jämnt så att jag inte ska må illa. Men annars händer det fan ingenting på den där förbannade vågen. Eller, det har ju hänt något, men inte de senaste fyra veckorna. Samtliga tre kilo infann sig typ under januari, och sedan: nada. Och det är ju också lite frustrerande, i synnerhet när man har en läggning mot katastrofromantikens håll (tack mamma) och ba: är det fel på mig är det fel på bebis rasar jag egentligen i vikt på grund av oupptäckt dödlig sjukdom vilket maskeras av gravidvikt är det fel på universum är det fel på vågen...

Puh.

Så jävla jobbigt att potentiella katastrofer hela tiden tycks nafsa en i hälarna. SÅ. HIMLA. JOBBIGT.

*motar undan paniken*

Saxat från blimamma.se om vecka 19:

Det är inte ovanligt att vid det här laget ha gått upp 5-6 kg. Av detta svarar bebisen för cirka 200 gram, moderkakan 170 gram och fostervattnet ungefär 310 gram. Vidare har dina bröst ökat i vikt med 170 gram vardera och livmodern med ytterligare 300 gram! Det är viktigt att komma ihåg att viktökningen skiljer sig mellan olika kvinnor och det finns ingen anledning till panik om du gått upp lite mer eller mindre än genomsnittet.

Ooookej, men exakt NÄR ska man börja få panik då? MÅSTE man få panik? Om man inte får panik, är man onormal då? Mvh, Majsan som gått upp exakt 10 kilo i dag från plusset i november och inte har panik alls eftersom kroppen känns ganska stark och pigg ändå.

Ps: det är alltså nu ni ska säga att ni också gick upp nästan allt i början och inte alls fick extrema ryggbesvär av ni gick upp ytterligare 20 kilo den sista halvan av graviditeten, okej? 

Naken-/magchock på Owl street

Ny vecka i dag och vi säger grattis till Kenneth på 19-veckorsdagen. Gick runt här hemma i går och provade kläder för att göra en ordentlig utrensning av allt som inte passar längre – och plötsligt såg jag min gravida spegelbild i tv:n. Chocken! Det är alltid lite konstigt att se sig själv utan att vara beredd och jag har inte sett mig i helfigur sedan jag blev preggo eftersom vi inte har någon helfigursspegel (och det hade minst sagt känts konstigt att spegla sig naken hemma hos andra). I vårt badrum ser jag mig själv från höften och uppåt och det är helt klart lite annorlunda att se hela sig själv på det här viset. 

Det är lite konstigt också, jag har alltid trott att jag skulle vilja dela med mig utav bara helvete när jag blev gravid. Och det gör jag ju, egentligen, eftersom jag till och med skriver en halv blogg om det. Men det handlar ju mer om min hjärna – hur jag tänker angående graviditeten och framtiden – inte så mycket om det fysiska. Jag trodde nog att jag skulle bli en sådan som arrangerade snyggbilder varje vecka, med samma underkläder, lite mysigt motljus och kanske ett inklippt hjärta där det stod vilken vecka jag var i. 

HAHAHA.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med min kropp, och jag är ingen sån som springer runt naken hemma hos tjejkompisar efter att jag har duschat, eller sitter spritt språngande näck i bastun utan handduk om mig. Och nu känns kroppen plötsligt ännu mer privat, jag är ju liksom Kenneths lilla hus. Jag fattar inte varför jag trodde att det plötslig skulle kännas helt normal att visa upp mig halvnaken här när jag aldrig gör det annars.

Ni får bara acceptera att det blir ganska påklätt här på bloggen. Och att det blir lite mindre av motljus, snygga undies och piffiga veckonummer. En suddig Kenneth-mage i en dammig tv-ruta är väl ungefär var ribban ligger för mig. Sedan får vi se vad Katta hittar på.

Följ bloggen etc

Blö. Hatar att man måste posta ett inlägg för att få ta kontroll över bloggen på bloggen, men okejrå!

Följ min blogg med Bloglovin

For realz?

Jag vet inte vad det är med mig, men den här graviditeten känns liksom inte på riktigt. Den känns som något jag typ fabricerat ihop och intalat folk runt om mig att jag är preggers, medan de i hemlighet sitter och snurrar med pekfingret mot sina tinningar och kallar mig loco.

Kanske är det för att det hände så snabbt efter vi hade bestämt oss för en tredje. Eller så är det för att jag liksom inte låtsades om något till kuben var över. Eller så är det för att jag varje dag drabbas av typ dödsångest och slås av min egna dödlighet och tänk om jag blir sjuk och dör och inte får se mina barn växa upp och allt är så sorgligt och det är bäst att dra täcket över huvudet lite till. Eller så är det bara rena rama tanken på att jag ska bli trebarnsmamma som är så svindlande att jag inte riktigt kan greppa det.

Petar mig själv lite i degiga magen och hoppas på... tja, vad hoppas jag på... det bästa kanske?

Alltså, SOMLIGA!!!

När man än berättar att man är gravid för SOMLIGA, hur sent eller hur tidigt man än berättar det, så är det tydligen ändå aldrig tidigt nog. SOMLIGA känner sig ändå utanför och bortglömda och tycker att de skulle fått veta tidigare, först, innan resten av världen för ALLT KRETSAR FAKTISKT KRING DEM OCH VET HUT ÅT MIG FÖR ATT JAG INTE BEAKTAR DETTA. Och jag tänker att med denna person går det liksom inte att vinna. För hen behöver inte dela med sig av saker till mig. Hen behöver bara höra av sig randomiserat. Hen behöver bara vissa intresse för mina andra barn när det passar. Men när det gäller mitt mest intima, du ställs det tydligen helt andra krav på mig än på henom. Funderar på om det hade varit försent att ringa hen direkt efter jag och sambon hade sex och ba: nu har vi sexat utan skydd och jag har nog ägglossning, så nu får vi se om den satt där den skulle. Eller kanske hade det passat bättre om jag ringt och flämtat i telefon: vi ska sexa nu, och vi skippar skyddet.

ELLER, så kanske denna person kan ta till sig the radical notion att jag berättar för vem jag vill i den takt jag vill och att hen av olika anledningar inte står högst upp på denna lista.

Och jag ba, och Kenta ba, och jag ba så här va

Hm. Jag läser ju en del preggobloggar och slås av uttryck i form "jag stryker mig ofta över magen och pratar med den lill* där inne". Två saker gnager i mig gällande den meningen.

Ett: "Lill*"? Herregud, säg lilla eller lille, DET SPELAR VÄL INGEN ROLL? Och då ser det ändå hyfsat okej ut i text, men hur låter det i folks hjärnor när de ska uttala det? Lill? Lill-höh?

Två: Måste man prata med magen? För jag gör det då inte. Tobbe gör det ibland men då pratar han ju liksom med munnen mot magen så det känns ju mer naturligt. Jag är ingen sån som pratar för mig själv alls, och att plötsligt börja snacka rätt ut i luften känns sjukt konstigt. Men nu för tiden så hör ju bäbisen verkligen röster med sina pyttesmå öron så det kanske är läge att börja?
En gång har jag försökt, det var typ i vecka tolv kanske, när jag stod och stekte pannkakor och väntade på att Tobbe skulle komma hem från jobbet. Jag funderade på bäbisen och hur den kommer vara när den kommer ut – och så sa jag rätt in i fläkten: Tycker du om pannkakor Kenneth?

Tycker du om pannkakor Kenneth? 

Alltså, jag har väl sällan känt mig mer korkad. Efter det har jag inte sagt ett knyst som riktar sig direkt till magen, jag vet liksom inte vad jag ska säga. Vi har inget att prata om, Kenta och jag. Hoppas hen inte får några men av detta och blir sent utvecklad i talet eller nåt.
Och alla barn gillar väl pannkakor?

Pratar/pratade ni med era gravidmagar? Vad pratade ni om? Och handen på hjärtat, kändes det verkligen helt naturligt?

"Livet börjar nu"? Nej, inte hemma hos oss.

Vi fick följande fråga i en kommentar från Sara:

En annan sak är kommentarerna på facebook osv, när någon outar. Har sett flera "nu börjar livet på riktigt!". Jag tycker den är ganska klantigt formulerad när man inte vet vilka som läser. Jag tänker väl främst på att det förminskar livet folk utan barn lever. Skulle vara lite intressant att höra hur ni ser på sånt här!

Åh herregud, jag förstår dig Sara! Det var länge sedan jag tröttnade på den inställningen hos folk, långt före jag själv blev gravid. Men mitt svar är i alla fall nej - jag tror verkligen inte att livet börjar i augusti när vi får barn. Jag är 33 år gammal och har hunnit gjort massor av saker som jag inte hade haft en chans att göra (på samma spontana vis) om jag hade haft barn.

Jag har skaffat en utbildning, jag har tagit fallskärmscert och mc-kort, jag har rest runt halva jorden, jag har festat på charteröar, säsongat i Kanada och ö-luffat i Malaysia - och jag har gjort allt det där på ett väldigt otvunget sätt. Jag har inte behövt ha någon form av koll på blöjor, barnmat och läskiga sjukdomar som bäbisar slash barn kan drabbas av.

"Var Kenneth är? Han fick visst någon form av exotisk magsjuka och bajsade ihjäl sig..." 

Och - framför allt - jag har gjort alla de där sakerna som jag drömde om i min ungdom (haha, ungdom?). Även om jag är en sån som tror att det visst går att leva – åtminstone en variant av – sitt vanliga liv post bäbis så kommer jag aldrig behöva känna en stresskänsla i form av "HERREGUD JAG HAR INTE GJORT ALLT JAG VILLE OCH NU ÄR MITT LIV SLUUUUUT!".

Snorkla i en gammal vulkan på Hawaii? Check. Rumla runt på strippen i Las Vegas till klockan halv sju på morgonen? Check. Bli nersänkt i en bur bland vithajar och hoppa världens högsta bungyjump i Sydafrika? Check och check. Bilda familj? Snart check. Och även om jag verkligen förstår att inget av det jag nämnde är säker som alla "måste" göra innan de skaffar barn så är det saker som jag har velat göra och som hade blivit svårfixade med en bäbis.

"Var Kenneth är? Jo, han blev uppäten av en haj, det är himla glest galler i de där hajburarna..." 

Jag är helt övertygad om att bäbisskaffandet kommer bli typ den ballaste grejen hittills i mitt liv, men jag vägrar tro att livet på något sätt bara har stått på paus de senaste 33 åren och att det startar i augusti när Kenneth kommer. Alla är vi olika, att skaffa barn passar vissa när de är 16. Eller 22 eller 41. Eller aldrig för den delen. Och det är fan inget annat än oförskämt att hävda att jag skulle ha levt ett ofullständigt liv eftersom jag väntat fram tills nu.

*ger mig själv Traderaförbud*

Ooookej... Det där med "vi vill inte handla så mycket eftersom vi inte vet vad det blir än" stämmer ju inte i den här familjen, Kenneth äger nu 15 par byxor, 9 pyjamasar, 20 (!) långärmade bodys, 7 kortärmade bodys, 2 långärmade tröjor, 2 t-shirts, en one piece-aktig overall och en tjock leo-overall.
Samt en låda med lite blandat smått och gott för små fötter och ett litet huvud. Plus en liten leksaksbil som är en present från Warjas, som för övrigt sett bäbisen på iPad-appen och hävdat att den är "stor som en monstertruck".

90 procent är nog begagnat, så det är ju rätt bra shoppat för typ 700 spänn va? Får hoppas att Kenta inte är en monstertruck på riktigt och går rätt in på storlek 68, då får hen gå naken efter två dagar.

Snippa mig hit, snippa mig dit

Ok, så jag har varit ute i preggogarderoben i tre dagar. Och antalet gånger jag redan fått höra någon variant på följande: Men ÅÅÅHH, då kanske det äntligen blir en flicka.

Oh jeez wheez mister! Låt mig säga detta en gång för alla:

Jag bryr mig inte huruvida Bebishen har en snopp eller snippa. Ett könsorgan är så klart önskvärt, men om det är baserat på xy- eller xx-kromosomer; jag kan verkligen inte bry mig mindre.

Alla dessa hurrarop om en eventuell snippa i min mage, de liksom insinuerar att jag inte skulle vara riktigt tillfreds med mitt liv för att mina två barn som jag redan när vid min barm (typ) inte har snippor.

Så himla befängt.

Ett skuttande vårpreggo comin' up

11 plus och strålande sol i dag, man blir ju nästan religiös (obs skämt). Kakan fångade mig mitt i det här glädjehoppet, och bilden beskriver känslan inom mig just nu ganska bra. Är löjligt lycklig.

Angående föregående inlägg

Men när känner man bäbisen då? Att förstföderskor känner rörelser senare än omföderskor är bara bullshit, det är ju inte så att bäbisen börjar veva rundor tidigare bara för att den ligger i en begagnad livmoder, det handlar ju om att man som omföderska vet HUR det ska kännas. Problemet är att allt som känns, känns så kort stund. Ett litet bubbel eller ryck eller bara något som gör att man tänkte VAD VAR DET?!? men sen känns det inget mer, så då vet man ju inte.

När började ni fatta att det låg någon och körde avancerade gymparörelser i er mage?

Så kan det vara

Jag ba: Hmm, nu kände jag nog Bebishen i magen.

Sedan ba: när, det var visst en prutt.

Så kan det vara.

Dagens app-tips, Kenneth i verklig storlek

Den i särklass bästa preggoappen är ju Pampers Hello baby, i alla fall om du har en iPad eftersom den är anpassad efter den storleken. Man får massa info varje vecka PLUS SE BÄBISEN I VERKLIG STORLEK. Helt sjukt att se förvandlingen från liten mikroskopisk cellklump till en bäbis så stor att skärmen inte räcker till.
Man kan också spela in ljud och lyssna på hur det låter för Kenneth inne i magen. Galet roligt, galet galet.

Jag kommer ut, om och om och om igen!

Idag: kom ut på jobbet, kom ut på bloggen, kom ut på facebook, kom ut på ig, kom ut till pappa och mina systrar.

Förra veckan: kom ut till Robin, kom ut till mamma, kom ut till lillebror.

Jag tror att vi är redo att outa även denna blogg nu va?

Också: vecka 15 idag. Woop!

Varsågod - en Kenneth-kula i vecka 18!

Vecka arton idag, det är ju typ halvvägs snart! OMG!

Tycker magen är sjukt stor nu, men lär ju skratta åt det om ytterligare några veckor. Men även om den ser stor ut så känns den inte, det är ju lite konstigt. Jag har alltid trott att man liksom ska... märka att magen är där, men det är först om jag böjer mig ner och typ knyter skorna som det känns konstigt, annars känner jag den knappt.

OCH, jag har alltid trott att en gravidmage är hård och spänd - och visst, det blir den ju säkert sen - men det enda livmodern gör nu är att trycka fettet längre ut, så det är ju helt mjukt allting och blir typ två valkar när man sitter ner. Vilket antiklimax alltså.