På torsdag är det dags för RUL. Nu har vi ju redan varit på två ultraljud och vet lite hur det ser ut där inne i magen, så det mest spännande med torsdagen (vi utgår självklart från att allt är bra osv) är att få se vad det blir för något. Och nej, det spelar ingen roll. Inte egentligen. Men ändåååå.
Det handlar inte om klädfärg (vi har ju som bekant köpt klart typ ALLT som Kenneth behöver redan) eller om vi blir gladare eller ledsnare om det blir en tjej eller kille. Men man vill ju bara VETA. Men det är det ju inte alla som vill tydligen.
Den vanligaste åsikten för att inte kolla: "Vi vill få en överraskning".
Jaha, men det blir ju en lika stor överraskning nu som sen? Bara för att man drar ut på tiden blir väl inte överraskningen mindre? Det är lite som att skaffa valp och inte veta om man får hem en chihuahua eller en grand danois. Det är skitsvårt som det är att fatta att det ligger en liten onge i magen, kanske blir det lättare att fatta det om man vet vad det blir?
Den NÄST vanligaste åsikten för att inte kolla: "Vi bryr oss inte om vad det blir".
Klart ni inte gör, men det kommer ändå vara den första frågan du ställer när bäbisen är ute så skippa snacket om att du inte är nyfiken tack.
Den näst näst vanligaste åsikten för att inte kolla: "Huvudsaken är att hen är frisk".
Ja, men SÅKLART att det är. Men betyder det att man inte vill veta kön, ögonfärg, hårfärg, temperament och favoritmat redan nu? Jag förgås av nyfikenhet på vårt barn, låt mig i alla fall få veta litegrann om det? Som detta med namn. Hälften av alla briljanta idéer kan man ju släppa när man vet könet (samt hälften av alla "Va, men nej, är du GALEN?!?") och även om Kenneth är ett skitbra namn så funkar det ju väldigt dåligt på en tjej.
Tog ni reda på vad som fanns i magen? Varför/varför inte?
måndag 11 mars 2013
Ta reda på könet - hiss eller diss?
Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, vi tog reda på könet. På något sätt kändes det mer verkligt för J att det var ett riktigt barn därinne när vi kunde försöka bestämma namn och så. Själv så går man ju med bebisen i magen och känner sparkar och så, men det kändes mer inkluderande, på nåt (inte logiskt) sätt.
SvaraRaderaDet är ju faktiskt också en bra anledning, om än inte jättelogisk :)
RaderaJag har tagit reda på det med både Eddie och Robin. Anledningen? tja, vet inte, ingen särskild direkt. Jag tänker att det spelar ju ingen roll, och bara för att jag tar reda på det så innebär det ju inte att det spelar någon roll. Kul grej att veta, spännande att kunna fundera på namn, bra för att veta vilken färg man ska måla rummet med (HA HA HA, skoja bara med det sista).
SvaraRaderaHmm, jag får nog skriva ett inlägg om detta, för all skit jag fått ta för att jag tagit reda på könet = ofattbart mycket och helt oförtjänt, för att det har liksom ingen annan att göra med.
Inlägg coming up!
Mycket bra inlägg!
RaderaJa, klart man vill veta, snopp eller snippa?! Sen är det ju inte alltid som man kan se det (min första ville inte ligga stilla för fem öre vid första RUL men andra gången gick det bättre). Nu för andra barnet var vi givetvis lika nyfikna. Och ja, det är lättare att föreställa sig det lilla livet när man vet könet, även om UL inte ger 100% definitivt svar.
SvaraRaderaÅh nej, gör mig inte nervös nu, klart vi ska få veta på torsdag! Hehe. *håller tummarna*
RaderaVi har inte tagit reda på av den enkla anledningen att vi inte har fått göra det här. Åtminstone inte de gånger jag har varit gravid. Så valet gjordes åt oss. Jag hade dock hur gärna som helst velat veta könet. Precis som du säger - inte för att det spelar roll, utan bara för kul skull. Sedan fattar jag ju att det är en individ, så det enda jag skulle få veta var vilket könsorgan barnet har mellan benen. Av någon anledning kändes det spännande att veta. Om inte annat för namnets skull. Såvida man inte har en hög könsneutrala namn på lager. Och det hade inte vi, kan jag säga.
SvaraRaderaJaha, vad konstigt? Här sa hon på kuben att vi kunde få veta om det syntes, men att det inte "ingick" i kollen, så om vi glömmer att fråga så kommer hon inte säga något.
RaderaHär har man fått blankt nej om man har frågat. Jag testade med båda minstingarna, men icke. De har haft som princip att inte berätta. Nu tror jag inte ens man får veta om man gör fostervattensprov här (det har man fått tidigare), eftersom de tror att folk ska göra abort om det är fel kön.
Raderacamelliss> Men alltså, har jag missat något? VART bor du?
RaderaKan inte svara för var Cameliss bor men Göteborgs landsting får ej lämna ut uppgifter om kön. Varjefall under min graviditet 2010.
RaderaI Stockholm så måste de berätta om man frågar, samma i Skåne tror jag. Sundsvall får man inte veta t.ex., så det är helt enkelt olika runt om i landet...
RaderaHär i Danmark tar alla reda på könet. Det är nästan lite märkvärdigt om man inte gör det.
SvaraRaderaVi har bokat en scanning på en privatklinik som är specialister på att se kön redan i nästa vecka. Då är jag i v. 14+3!
Jag är så sjukt nyfiken och nej! Överraskningen blir väl inte bättre för att man väntar!!
Förresten! Jag har ju en gravidblogg. http://sandydeluxe.devote.se
Oj, vilken skillnad, men danskarna är ju lite speciella :) Skönt att vi är fler som är nyfikna, ska kolla in din blogg! Kram
RaderaHahaha ja knäppa danskar! Kram
RaderaVi ville gärna veta, men det gick inte att se på ultraljudet eftersom min navel på nåt sätt skuggade skrevet på vad som sen visade sig vara vår dotter Vally. Min man blev sjukt besviken att vi inte fick se och jag var bombsäker på att det var en kille. När man väntar barnet vill man ju gärna få alla ledtrådar om vem det är som ska komma oavsett om kön är viktigt eller inte.
SvaraRaderaVi är också säkra på att det är en kille, hur man nu kan vara det. Ska bli spännande att se om man har rätt eller inte!
RaderaVi körde pendeltestet massor av gånger, alla visade kille. Jag tycker verkligen att kön är tämligen oviktigt men jag var så otroooooligt nyfiken på VEM personen var, skulle det bli en lik mig eller pappan? Klurigt att könet känns så centralt i det sammanhanget. Jag tror iallfall för
Raderamin del att det handlat om att få påbörja den mentala anknytningsprocessen. Vi fick också MA i vecka 12 innan detta och det bidrog till att jag ville få hitta faktorer att hålla fast i med att vi skulle få ett barn den här gången.
Såhär var det för oss: Vi sade aktivt ifrån att vi inte ville veta könet på bebisen i magen (på samtliga barn) på ultraljuden, för vi ville verkligen inte veta. Vi ville vänta så länge det bara gick, för att dra ut på tiden innan omgivningen och samhällets förväntningar kickade in och började forma våra barn utifrån de två begränsade kategorierna "tjej" och "kille".
SvaraRaderaDet var inte heller det första vi ville veta när bebisarna kom ut, men nog fan var det ändå det första vi _fick_ höra ändå. För att inte tala om att det var den första frågan vi fick när vi kom in till förlossningen. Det var faktiskt det första i princip alla frågade så fort de fick reda på att vi väntade barn. "Vad blir det?" , tätt följt av "Nähe, ni vill att det ska vara en överraskning!!"
Men nej, vi tyckte inte att det var en kul överraskning vad barnen hade mellan benen, det var helt enkelt inte relevant för oss. Däremot var det relevant att veta att barnen mådde bra, och det räckte så. Så nr 3 kan jag hålla med om.
Just det när det gäller graviditet och barnuppfostran finns det så mkt åsikter och människor som tar sig rätten att bestämma vad de tycker att andra ska göra eller vad de gör för fel. Önskar att det istället fanns lite större utrymme för förståelse och för att föräldrar och barn är olika och löser saker på olika sätt.
Så om det blir ett tredje barn kommer svaret på den eviga frågan helt enkelt bli "skit du i det!" :)
Åh ja, jag önskar också det, att folk kunde förstå och acceptera ens beslut när det kommer till föräldraskap och graviditet. Men man stöter så väldigt ofta på oförståelse, fördomar och okunskap, oavsett vilka beslut man själv tar. Galet.
RaderaJag håller med Kvacken här, att så länge man inte gör något liksom heldumt så kan väl folk hålla sina åsikter för sig själva?
RaderaFörsta graviditeten så berättade läkaren (i vecka 19)att jag väntade två pojkar. Det var två flickor.
SvaraRaderaAndra gången så gjorde vi ett könsultraljud i vecka 26. Fast samma morgon vaknade jag och bara Visste jag att det var en tjej.
Nu sista gången tog vi inte reda på't, hon gömde snippa på RUL, och helt ärligt så hade jag inte litat på vad dom sagt.
Fast jag fick förvånansvärt få kommentarer som 'Nu hoppas du väl ändå på en pöjk!'.
Precis sådana kommentarer som jag får nu, fast: "åhh, NU kanske det blir en flicka"?
RaderaHaha, snopet med tvillingarna och att se fel x 2! Och Katta, visst hoppas du på en tjej EGENTLIGEN blinkblink?
RaderaFast tror ni inte att det är de blivande papporna som får "nu hoppas du väl på en pojk" om man har flickor sedan tidigare och de blivande mammorna som får höra "nu hoppas du väl på en flicka" om man har pojkar sedan tidigare? Man förutsätts vilja ha ett barn av det egna könet liksom.
RaderaCamellis> Det är säkert så att pappor får höra samma sak, men det är ju störigt oavsett, att man inte förutsätts vara nöjd om man inte fått ett barn av samma kön som en själv.
RaderaVi tog inte reda på det. På första ultraljudet sa vi nej, sen på andra ville vi kanske veta men då låg hon med röva till så det gick ändå inte. Det som störde mig mest var att folk i min omgivning hela tiden påpekade när de köpt nåt plagg eller liknande att de hoppades att det skulle passa både en flicka & en pojke, det var minsann inte lätt att hitta kläder som skulle passa vilket som. Så tröttsamt. Till nästa unge, om det blir nån, så vill i alla fall jag ta reda på det så namnvalet blir lättare. Onödigt att fundera ut massa fina pojknamn om det blir en flicka eller tvärtom. Fast det var skönt att inte veta heller, så behöver man inte bry sig om omgivningens förväntningar på bebisen. Skulle smälla av om jag väntade en pojke & alla skulle köpa blåa eller mörka kläder till honom.
SvaraRaderaTrotsig en, ba: Ville ni inte veta sist så SKYLL ER SJÄLVA! Jag tror inte att vi har några i vår krets som skulle vara inne på den blå/rosa-vägen så just den biten struntar jag i.
RaderaJag känner verkligen igen mig! Vilket gnäll det var från omgivningen om hur svårt det är att hitta neutrala kläder! När vi sedan sa att de inte behövde köpa just kläder om det var så svårt (eller ngt alls, det finns ju många andra sätt att hjälpa till på) så blev folk istället sura..
RaderaSjälva kör vi fortfarande på neutrala kläder (barnen är 4 år och 1,5år) och det har aldrig varit ett problem att hitta.
Vi körde med könsneutrala namn också, så det var aldrig ngt problem att behöva välja bort namn pga könet. Det märks stor skillnad på hur barnen blir behandlade, när folk inte känner dem. Eftersom namnen är könsneutrala så går alla direkt på kläderna (och frisyrerna) och tolkar deras kön därifrån, vilket blir olika från gång till gång.
Vi ville veta för vi trodde det skulle bli lättare det här med namn men det blev hur som inte lätt. Sämst med att kolla kön och sen berätta det för andra: presenterna. Det började dugga väldigt ljusblått ett tag och jag antar att det kommer eskalera när han väl är på utsidan...
SvaraRaderaSom jag skrev här ovanför: Jag tror inte att vi har några i vår krets som skulle vara inne på den blå/rosa-vägen, men man vet ju aldrig, kanske blir det mer än vad man tror.
RaderaVi sa till att vi inte ville veta, av politiska/princip- skäl. Berättade inte heller när Fimpen kommit ut, de första veckorna. I min blogg, tex nämner jag det inte och i det första smset vi smsade ut skrev vi bara att allt gått bra efter komplikationer.
SvaraRaderaNästa barn kommer vi att göra likadant med. Tycker dock att alla får göra precis som de vill!
Ja, det är ju det som är den viktigaste inställningen tycker jag, att alla får göra som dom vill så länge det inte blir helt bananas. <3
RaderaOm hälften av alla era bra idéer blir ratade beroende på barnets kön kanske ni inte är riktigt så jämställda och supermoderna som jag trodde ;-)
SvaraRaderaSkulle jag bli gravid tror jag att det skulle vara första frågan för att börja välja namn och försöka inkludera då många som möjligt som jag tycker om. Däremot är det viktigt att varje förälder får välja själv om man vill veta eller inte. Och att man som anhörig eller nära vän håller lite mer distans direkt i samband med förlossning för att låta de nyblivna föräldrarna hitta sina nya roller :-) <3
/Reinemar
Fast att vara supermodern och jämställd betyder väl inte per automatik att ha könsneutrala namn?
RaderaMen resten håller jag absolut med om! :)
Nej det håller jag med om :-) För mig är namnen ett sätt att hedra släkt och vänner på ett eller annat sätt. Sen kan kanske namn som Jan-Berit skapa mer problem än man vill och i vårt globala samhälle vinner vi nog en del på att komma på namn som kan uttalas på andra språk utan för mycket tungvrickning :-) Sen finns det en del andra aspekter att hantera också... Heter man Ahl i efternamn kanske Ann inte är det bästa förnamnet... Mycket att tänka på men det där löser ni garanterat jättebra :-)
RaderaJust ja, en hälsning från en av mina ogifta väninnor. Det finns en risk att ni måste skriva under på vem som är pappa om ni inte är gifta vid förlossningen.
Vi tog reda på det. Tänkte som dig, överraskning som överraskning. Kan bero på att jag är så sjukt otålig också. För att vänta nio månader, OMG det är ju en evighet.
SvaraRaderaEller hur!? Visst, man behöver säkert lite tid på sig för att smälta hela grejen och fixa vagn och sånt, men 3-4 månader hade räckt. Eller om man är supereffektiv: som en katt, 65 dagar :)
RaderaVi gjorde ultraljud i går men hos oss så berättar de inte könet även om de kan se! Åhh, frustrationen... vi är jättenyfikna, och det handlar väl mest om att hela grejen (det är ett barn som växer inuti mig. OMG!!! typ) är så himla svårt att fatta tycker jag, så visste man vad det blir, är det i alla fall en grej som går att greppa på något vis. Och nej det handlar inte om att köpa kläder eller inreda barnkammaren i rätt färg för oss.
SvaraRaderatack för ett bra blogg, jag är i vecka 17, så himla kul att följa er! Har ingen kompis som är i samma sits nu, så läsa er blogg känns lite som att jag har två kompisar som också är preggo... lite töntigt kanske. Men, men :)
/jenny
Jag håller HELT med på alla punkter! Och gillar att vi får vara dina fellow internet-preggon!
RaderaVi ville inte veta, för att undvika att tänka kön så länge som möjligt. Det som blev tydligt för mig var att vårt beslut störde en del i min omgivning. Alla undrade "vad det skulle bli?" efter 20 såna frågor hade jag lust att skrika "ETT BARN!!!" (men det kan en ju inte för alla menar ju väl blablabla), något pucko undrade hur vi kunde fixa barnrum, kläder m.m.
SvaraRaderaJag respekterar självklart andras val att vilja veta. Det är spännande dock att fundera över varför vi vill veta. Vad tillför just vetskapen om barnets kön?
I mitt fall handlade det alltså inte om att jag ville bli överraskad eller något sådant, utan om att försöka skydda ungen från mina och andras föreställningar (baserade på kön) om henom så länge som möjligt.
Grattis till er båda, kul med preggoblogg! Jag är också gravid igen (v.15) så jag lär följa :)
Vi tog inte reda på könet i förväg, vilket verkligen sågs som JÄTTEKONSTIGT här i Colombia. Alltså precis hela tiden frågade folk helt ställda att hur skulle vi göra då? Skulle vi bara köpa vita kläder eller? Några förklarade i all välmening också att det är praktiskt att ta reda på könet i förväg så vi kan förbereda barnrummet/köpa grejer innan, för när barnet väl är fött kommer vi inte att ha så mycket tid till det...
SvaraRaderaJag hade inte heller tänkt tala om det på facebook osv till en början, men medan jag låg och återhämtade mig efter kejsarsnittet under barnets första timmar i livet publicerade barnets farbror på facebook ¡ES VARÓN! ¡SÍ SEÑORES ES VARÓN! och taggade oss och så blev det med den saken...
Men vår anledning att inte ta reda på könet var precis som Min Morsa skriver ovan. Vilket folk inte alls fattade här.
Här skrev jag om saken under graviditeten.
Vi kollade med första. Hade mycket diskussion. Jag ville inte veta. Solrosen ville veta. Mitt argument var att jag inte ville medvetet/omedvetet köna barnet å framför allt ville jag inte att omgivningen skulle göra det å börja prata om hon/han. Kompromissen blev att vi kollade men inte berättade för nån annan.
SvaraRaderaDen här gången har vi inte kollat. Jag är nog mest nyfiken egentligen å ville kolla men säga till alla andra att vi INTE hade kollat. Solrosen tyckte att jag fick bestämma men var tveksam till om han skulle kunna hålla tyst... Så vi kollade inte å jag går runt å är himla nyfiken men tycker ändå det ska bli kul med en överraskning när den väl kommer.
Dock är jag lite nervös för att jag vill å hoppas att det ska vara en flicka...men det är en annan issue :-)