En blick 2½ år tillbaka

Det här inlägget, som jag klistrar in här nedan, skrev jag den 23 januari 2011 - 4 dagar innan min äldsta son fyllde tio år. Det handlar om hur ofta jag ifrågasatt mig själv i egenskap som mamma. Inlägget slutar med att jag inte vet om jag kommer våga skaffa ett barn till. Den 29 januari, alltså sex dagar senare, bestämde vi oss för att göra just det. Den 18 mars kissade jag på en sticka som visade två röda streck. Den 30 november 2011 föddes Edster. Och sedan kissade jag på en sticka igen den 29 december 2012, som visade två streck. Nu det är bara en dryg månad kvar till Bebishen är beräknad att titta ut och säga hej. Den första personen jag berättade för, att vi skulle försöka skaffa det barn som blev Edster, var Mirijam - och hon fick också veta först av alla när han var ett sesamfrö i min mage. Samma sak med Bebishen. Därför känns det lite extra fint att vi har bloggat här på Preggo Preggo tillsammans de senaste 8 månaderna. 

Tänk så mycket som kan hända på så himla kort tid ändå. För 2½ år sedan var jag helt övertygad om att jag skulle vara enbarnsmamma för att jag inte vågade skaffa ett barn till. Nu är jag snart trebarnsmamma. Ganska galet.

23 januari 2011

I veckan fyller sonen 10 år. Vet ni? Min son är den ljuvligaste, smartaste och mest empatiska personen jag någonsin har haft den stora förmånen att lära känna. Ni tycker nog säkert att jag inte är helt opartisk nu, men det är faktiskt sant. Han är en helt makalös liten människa och jag önskar så att jag kände att jag hade varit en lika fantastisk mamma och kunde ta mer kredd.

Mitt mödraskap, det har långt från alltid känts självklart. Det är klart att jag har älskat honom precis hela tiden, men det innebär inte att jag konstant, från dag 1, inte har ifrågasatt min egna förmåga att vara en mamma, och då i synnerhet en bra mamma.

Det är känsligt det här. Det finns inget som kan få mig att bryta ihop så mycket som när jag börjar grotta ned mig i mitt mödraskap och hur dålig jag tycker att jag har varit som mamma. För egoistisk. Inte tillräckligt självuppoffrande. Alldeles i särklass sämst på att hitta på spännande saker. Stundtals oengagerad och full av mmm-hmm när han pratar, och pratar det gör han, det vet alla som känner min son. Han är alldeles fantastiskt pratglad, precis som jag. Med oss två i samma rum är det svårt för andra att få en syl i vädret.

Jag har som sagt alltid, sedan jag lade ögonen på honom för första gången, varit upp över öronen kär i min unge. Han är utan tvekan den som är viktigast i mitt liv. Jag önskar att jag kunde säga att dessa tio år har varit lätta och en dans på rosor, men det har de inte. Ibland har det varit skitsvårt.
Jag var ensam då jag fick honom. Inte helt ensam så klart, för min mamma hjälpte till alldeles rysligt mycket och jag bodde ju hos henne. Men ändå, ensam. Hans biologiska var inte kvar med mig. Inte på ett stöttande plan i alla fall, utan enbart på ett stressande sätt. Först ett par besök efter förlossningen, men sedan hotfulla mail, sedan sporadisk kontakt och många ouppfyllda löften. Jag var gravid själv, jag var nybliven mamma själv. För även om min familj fanns med mig och hjälpte mig så kände jag mig väldigt ofta alldeles fruktansvärt ensam. När jag låg på soffan med ett nattvaket spädbarn på mitt bröst och tittade på Jay Leno kände jag mig kanske ensammast i världen, trots att min mamma fanns i rummet bredvid.

Spädbarnsperioden var turbulent. Sällan sov sonen mer än 45 minuter åt gången. Både jag och mamma gick på knäna, fick lösa av varandra för att få sova i alla fall någon timme, men även då så låg jag vaken och hörde att han var vaken och redan då tror jag att jag lade grunden för detta dåliga självförtroende jag har när det kommer till mitt föräldraskap. Att jag inte klarade av det själv. Att allt jag ville var att sova. Att allt bara kändes så jävla jobbigt när jag inte fick sova. Jag kunde känna ett så stort självförakt gentemot mig själv att det inte riktigt går att sätta ord på. Varför verkade det så himla lätt för alla andra spädbarnsföräldrar, när det var så himla svårt för mig? Att det skulle vara så där jobbigt – jag var liksom inte alls förberedd på det. Inte jobbigt att knyta an till sonen, inte alls, men jobbigt att knyta an till mig själv i min nya roll.

Jag har sedan dess bestämt hävdat att jag inte ska ha några fler barn. Inte för att jag inte tycker om att ha barn, det gör jag. Jag är långt ifrån en barnhatare som vissa skämtsamt brukar kalla mig för. Tvärtom – barn är coola. De är kloka, ärliga och ser världen på ett så där självklart sätt som man bara gör innan man hunnit färgas av omvärldens värderingar och krav. Barn är alldeles fantastiska. Men jag vet inte om jag i egenskap av mamma är det. Eller, jo, idag vet jag att jag i alla fall är en helt OK mamma. Jag älskar ju mitt barn, jag tar hand om honom, jag slår honom inte, jag ger honom mat, värme och kärlek. Jag är stolt över honom och skryter hemskt gärna om hur oerhört smart han är. Men det har tagit mig nästan tio år att inse att jag inte är helt värdelös som förälder, dock inte utan en hel del hjälp av sambon.

Och det är där vi är nu. Bebisar är ljuvliga, men jag vet inte om jag skulle våga skaffa ett barn till. Tanken på att hamna i det där träsket av ångest och självförakt över att inte uppfylla de krav som folk överallt tycks ställa – lyckokrav, mammakrav, amningskrav, krav krav krav (ge er in på familjeliv.se så förstår ni snart vad jag menar) – det gör mig så jävla rädd. För rädd. Men samtidigt så är det ju så fint. Sonen är ju det finaste jag har och det bästa jag har varit med om. Förstår ni vilken fantastisk person jag har satt till världen och att jag, trots allt, fortfarande har mitt förstånd i behåll? Mer eller mindre. Man bara, varsågod världen, ni kan skicka era tackkort när som helst nu.

Låt oss tala lite om smärta hörrni

Kan vi prata lite om värkar? Gärna alla olika sorters värkar, för här verkar (hihi) åsikterna bland kvinnor gå isär lite grann. När jag till exempel var inne för den första mätningen av livmodertappen i vecka 30 så frågade läkaren om jag haft några sammandragningar. "Ja, sådär som man brukar ha", sa jag som bestämt vet att jag läst i någon av alla mina appar att livmodern kan börja träna på att dra ihop sig lite någon gång efter halva graviditeten. Läkaren höll dock inte med utan tyckte att det var för tidigt för sammandragningar.

När jag någon vecka senare, av en annan läkare) fick frågan om jag haft förvärkar, så så jag nej, men att jag haft sammandragningar. Då sa hen att det är samma sak vilket gjorde mig lite konfunderad, för jag hade fattat det som att:

1. Sammandragningar är när magen blir som en hård boll och det känns som att det trycker lite på blåsan, de påverkar inte livmodertappen.
2. Förvärkar är samma sak, fast att det då också gör ont, inte bara känns obehagligt, plus att tappen kan bli påverkad.
3. "Riktiga" värkar känns som förvärkar fast gör mer ont plus går inte över med vila/alvedon/värme och när dom har startat så påverkas ju både tappen plus att man öppnar sig på riktigt.

Läkaren höll med till viss del, men förklarade också att jag kanske tillhör den lilla skara blivande mammor vars Sammandragningar/förvärkar inte gör ont men ändå påverkar tappen, och att det är därför min cervix är så kort. Och det här var ju för ganska många veckor sedan när jag dels inte fick jättemycket sammandragningar plus var på koll konstant för att se hur det såg ut. Nu går jag ju inte på kontroller eftersom det är okej att han föds och jag har ju sammadragningar/förvärkar KONSTANT nu. När jag ligger/går/står/reser mig/sätter mig/går på toa/diskar osv. Alltså verkligen hela tiden. Och så tänker jag ibland att jag kanske inte ens kommer märka om det sätter igång på riktigt eftersom jag blivit så van vid detta tillstånd nu.

Så nu har jag googlat lite och väldigt många svarar – med en jobbigt självgod ton – att "Oj oj oj, du kommer märka när det är på riktigt". De här människorna verkar dock inte ha googlat särskilt mycket själva, för väldigt många säger också att de INTE märkte att det satte igång på riktigt, de hade hört så ånga skräckhistorier om den här fasansfulla smärtan som skulle komma att de gick hemma och andades och gungade lite på höfterna och tänkte att "Njaaee, blir det värre än så här så kanske vi får åka in" och plötsligt födde dom i hallen eller i bilen eller 20 minuter efter inskrivning på förlossningen.

För många skriver ju om hur sjukt jävla ont det gör, att "värkarna känns som att man ska slitas av på mitten" eller "som att någon kör in knivar i ljumskarna på en" och det här tycker jag låter väldigt spännande. Slitas av på mitten, alltså det är ju en smärta som jag verkligen ser fram emot att känna. På riktigt alltså. Jag blir helt peppad av tanken på att jag ska ha så ont utan att det är något fel på mig.

Men – hur fan GÖR man för att tänka bort en sån smärta? Hade man blivit biten i magen av en grizzlybjörn så hade man ju tänkt AHHHH HELVETE VAD ONT DET GÖR, JAG KOMMER JU FAN DÖÖÖÖ!!!", men nu ska man 1) inte dö 2) snart få sitt efterlängtade lilla barn i famnen.

Att ha ont men inte vara skadad eller sjuk, det måste ju vara jättekonstigt. Det enda jag kan jämföra med är att tatuera sig. Det gör ju också sjukt ont, och så får man en belöning på slutet. Och dessutom håller det på och vätskar sig och gör ont ett tag efteråt precis som vid en förlossning). 

Och jag har ju tatuerat mig på alla de där jobbiga ställena som folk snackar om – revbenen, insidan av överarmen, vristen, foten, armvecket, armbågen, nyckelbenet – you name it. Och jag har andats. Oj vad jag har andats. Och tänkt positivt. Gått till mitt happy place. Visualiserat lättnaden efteråt. Och inte en enda gång har jag svimmat eller gråtit eller dramaqueenat mig. Jag inbillar mig nu lite naivt att detta ihop med min höga smärttröskel kommer göra att jag faktiskt inte kommer ligga dubbelvikt och skrika som en björnbiten neandertalare och tro att jag ska dö, men jag kanske har fel? 

I alla fall – frågan jag egentligen ville ställa var – hur känns en värk? Eller, för att undvika svar i stil med "det kommer du märka", så formulerar jag om frågan till hur kändes en värk för dig? 

Vecka 36: REGN!

 

Hej vecka 36. Hej fem veckor kvar till BF. Hej regn! Åh, som jag älskar dig regnet. Jag vill sjunga, dansa och ha regnfest. Men jag nöjer mig med att ta bilder på uteplatsen med en betongskiva som klipper av mina fötter. Och för all del, mina fötter är just inte mycket att se, så jag gör er en tjänst. 

Med fem veckor kvar till BF (2 september) kan jag rimligtvis föda om tre veckor den 19 augusti (panik - har fortfarande förberett cirka nada), och med Mirijams BF satt till den 10 augusti så skulle hon rimligtvis kunna föda så sent som den 24 augusti. Med andra ord skulle vi kunna föda cirka samtidigt. Kenneth och Bebishen skulle kunna bli TVILLINGAR! Okej, det kanske inte är särskilt troligt med tanke på att Majsans kropp funderat på att föda i två månader redan, och jag med mina tidigare två graviditeter gått över 2-4 dagar. Men ändå. DET ÄR INTE OMÖJLIGT.

Tre veckor. Herre min je. Måste gå och boa eller något. Jag putsade fönster i förra veckan, men de såg Edster till att kladda ned inom cirka tolv timmar. Men de där säckarna med Edsters gamla bebiskläder kanske jag i alla fall ska ta och gå igenom. Och se om jag kan hitta ett badkarsskötbord till ett rimligt pris second hand. Och kanske höra mig för om man kan köpa en ny sufflett till den gamla Crescent-vagnen (från 2008). Och kanske... ja men ni hör ju. Kan roa mig med hur mycket som helst egentligen. 

Om ni vill veta senaste nytt om magen som fortlöper de där förvärkarna/sammandragningarna/vad tusan det nu är för skillnad. De är korta, men de är långt från sköna. Helt plötsligt minns jag så mycket mer från förra förlossningen. SÅ mycket mer. 

Som om det inte vore nog att svettas som en gris

Inte nog med att det är trettio grader ute, jag har börjat få sådana där lite osköna förvärkar också.

Ville bara säga det.

Puh. Ganska färdig med graviditeten nu...

Så här ett par dagar före inträdet i vecka 39 (TRETTIONIO, HALLÅ!?!) så känner jag att det verkligen är HELT OKEJ om Kenneth kommer nu. Tobbes kollega som är före detta barnmorska tipsade om att fönsterputsning är ett välbeprövat knep för att få igång förlossningen när kroppen väl är redo, men jag vet inte... Någon som testat? Själv har jag inte vågat eftersom jag misstänker att jag kommer kissa på mig av skräck ifall det sätter igång och plötsligt inte alls känna mig redo för en förlossning. Å andra sidan är jag rätt trött på mina svullna fötter och att inte kunna gå en promenad utan att det känns som att det ska ramla ut ett barn ur snippan. Samt längtar sjukt mycket efter vårt barn.

Edit: Jag har nu mjukstartat och putsat fyra speglar. Antal bäbisar det genererade: noll. Kanske ska ge mig på fönsterrutorna som ligger i skugga nu, och se om det hjälper. För om jag säger så här, det är inte jätteofta som fönster INTE behöver putsas. Och jag misstänker att jag kommer vara ganska osugen på att göra det sen när Baby Kenneth väl är ute.

Annars då? Har ni satt igång någon förlossning med hjälp av gamla husmorsknep. Eller har ni något annat roligt att berätta så här i sommarhettan?

mvh/uttråkad

This just in

Stoppa pressarna: neggopreggot har badat. Kände mig liksom uppfriskad och glad. Sedan promenerade vi hem (tar tio minuter i tillståndet som höggravid), nu svettas jag. Men eftersom det är fredag kom sambon hem för en timme sedan och tog sig an lunchsovet med mat- och sovvägraren, så nu ligger jag i skuggan på den stekheta uteplatsen och låter bikinin torka. Så ja, det gömmer sig en bikiniunderdel där bortom magens höjd.

*tar en slurk avslagen cola och värmedäckar*

Världens sämsta preggo

Är världens sämsta preggobloggare at the moment. Men är å andra sidan troligtvis även världens sämsta preggo också, som bara bölar bakom mina solglasögon och tycker allmänt synd om mig själv för att min kropp hatar all form av ansträngning. 6 veckor innan min förra förlossning blev jag sjukskriven på halvtid - nu minns jag varför. Nu är jag ju hemma redan, på grund av semester, men vad fan gör väl det när det är pissväder (mao det är över 22 grader ute) varenda jävla dag och vi har massor av trappor hemma och de två börnen jag redan krystat ur mitt sköte stundtals tycks gör sitt bästa för att driva mig till vansinnets brant (som om jag inte redan balanserade precis just där exakt hela tiden liksom).

Men äsch, man ska väl inte klaga (eller jo, det ska man, för det är ETT FRITT LAND etc etc)! Imorgon är det fredag och då jobbar sambomannenmaken halvdag och sedan är det helg och då ska jag äta kräftor. Om det finns kräftor att köpa redan vill säga. Är SJUKT sugen på kräftor, så finns det inte att köpa lär jag få ge mig ut och smygfiska (men jag lider ju av mild vattenfobi, så helst inte). Och så ska vi väl börja fixa maten inför vår lilla försenade bröllopsmottagning nästa lördag.

På den ljusa sidan så tycker jag att jag och Mirijam tillsammans står för en ganska mångfacetterad preggoblogg - både peppo preggo och neggo preggo. Vem som står för det sistnämnda är ju inte så där överdrivet svårt att lista ut.

Kolla på mig, kolla på mig!

Ser ni någon skillnad på mig nu och för några dagar sedan? Inte? Jag är nämligen mammaledig nu! Eftersom jag varit sjukskriven på grund av risk för förtidsbörd så kan ju inte vara sjukskriven längre - eftersom jag räknas som fullgången (klart logiskt) - så nu har jag alltså anmält att jag vill ha föräldrapenning.

Mammaledig, ett bra mycket trevligare ord än sjukskriven. Nu fattas bara ett barn att vara mamma åt, känns lite som att jag lurar systemet genom att bara glida runt och bada och äta jordgubbar...

Era förlossningsberättelser!

Gud vad roligt att vi fick in så många historier! Och vad galet många olika sätt en förlossning kan gå till på, det är nog det jag ska ha med mig mest, att man faktiskt inte kan planera någonting egentligen, utan måste vara öppen för allt och inte börja spjärna emot för att försöka följa sin förlossningsplan eller vad man ska kalla det. Och – smärta eller ej – herregud vad jag längtar dit själv nu!

Listan uppdateras efter hand, plocka fram näsdukarna och läs vettja!

Katta Kvack
Favorit i repris – om förlossningen!

..........

Emma Kristina Håkansdotter
Oh, jag är också en förlossningsberättelsejunkie...så himla spännande! Här är min.

..........

Motvalls, Om vården vid ett annat tillfälle"Jag har ett enda tips utifrån min erfarenhet: stå på dig å kör ditt race. Din partner är förhoppningsvis en superbra teammedlem men det är bara DU som känner din kropp. Jag blev själv överrumplad över hur jag kände å visste. Hade väntat mig mycket mer av att tänka "personalen som varit med om tusen förlossningar har väl bättre koll än jag". Det hade de inte."

..........

Anna Panna
Jag har fött barn tre gånger. Ja, jag skulle göra det igen om jag fick chansen. Att vara gravid? Skulle inte tro det va. Fi fan vad kasst jag mår när jag är gravid.

Första unge tog nästan 2 dagar på sig innan han behagade titta ut. Jekla unge.
Jag fick epidural första förlossningen, blev klippt i mellangården och hade en uska som låg på min mage och hjälpte till med att trycka när jag skulle krysta.Hade pinvärkar hela första dygnet, alltså värkar som gör lika ont som de ska, men som inte resulterar i att livmodertappen öppnas. Krystvärkar i 18 minuter exakt, värkar som jag inte kände ett skvatt av.

Andra förlossningen tog lite drygt ett dygn från första värken.
Vattenavgång hemma när jag satt och glodde på första Twiligt filmen. Lite lätt så där sipprande så jag först trodde jag pinkat på mig.
Två timmar efter satte värkarna igång så in i helvete. Tog endast emot petidin och lustgas. Rör inte min lustgas är allt jag säger.
Krystvärkar i 10 minuter, känder inte heller här av dem, blev förvånad när barnmorskan sade att jag kunde krysta när jag kände för det. Men jag kände ju inte för det? Helmysko att krysta under "vanliga" värkar.

Tredje gången tog det ca 14 timmar från första värken, även här satte det igång pangbom, inte några jävla smygvärkar som accelererar.
Inne på förlossning gjorde barnmorskan någonting , hinnsvepning?, petade bak livmodertappen? fan vet men herreminje vad ont det gjorde.
De petade hål på hinnorna och då, för första gången fick jag känna på en riktig krystvärk.
Herregud.
Jag trodde jag skulle dö alternativ spricka från rövva till näsan när jag krystade, och det är fan ta mig omöjligt att stå emot en krystvärk.
Tog petidin och lustgas. Nämnde jag rör inte min lustgas?
Krystvärkar i typ 2 minuter sen for ungen ut som skjuten ur en kanon, jefla tur att barnmorskan stod redo, till och med hon tjoade till av överraskning.
Summa summarum..lustgasen hade jag nog inte klarat mig utan. För mig så är den värsta förlossningen lätt den första och det skyller jag faktiskt på epiduralen. Visserligen fick jag sova men allting stannade av så länge.
Gå in med ett öppet sinne, och som någon sade, stå på dig om det är något speciellt du vill/inte vill. Att duscha varmt/bada under värkarbetet är skönt.
och jag hade lätt kunnat ordbajsa mer om detta men då blir jag väl utkastad.
Jag är avis på er båda, vilken underbara resa.

..........

Kerstin, Den trettonde maj
Fick mitt första barn 2010 (i Kristianstad där vi bodde då) och nu väntar jag mitt andra i november. Min berättelse är ett exempel på hur en förlossning väldigt snabbt kan ta oväntade vändningar och det var en väldigt jobbig upplevelse som slutade i ur-akut snitt.

..........

Åsa (ros)

Första gången tog det sammanlagt kanske 30 timmar. Började med värkar mitt i natten, åkte in vid lunch och hade då öppnat mig kanske 4 cm. När det började göra jävelont och jag bara öppnat mig 1/2 cm bad jag om epidural vilket jag fick. Den satt fint! Efter det lyssnade jag på ljudbok, fick värkstimulerande dropp på lägsta dosen vilket satte fart på allt men det gjorde inte ont pga epiduralen (HEHE!). När jag var helt öppen var hon inte tillräckligt långt ner så jag stod och gungade ett tag men tillslut tog de hål på hinnorna och FLOFF kom allt fostervatten ut som ett vattenfall. Efter det tog det ca 5 min och krystvärkarna kom som en ångvält - jag blev lite som en vild babianhona som gjorde konstiga ljud och drog min sambo i brösthåret varje värk. Efter 20 min arbeit kom hon! *cue beutiful music*

Min andra förlossning började med värkar tidigt på morgonen som kom med 5-10 minuters mellanrum, men inte speciellt smärtsamma. Vid lunch stannade allt av och jag som gått 1 v över tiden blev smått pissed off så vi gick en långpromenad - inget hände. Sen låg jag och kollade på film och masserade bröstvårtorna (jo, det frisätter oxytocin = mer regelbundna värkar), efter ca 4 timmars uppehåll kom värkarna igång igen med full kraft. Hade övat på och läst om dykmetoden under graviditeten och andades och slappnade av under värkarna. När de gjorde rätt jävla ont åkte vi till förlossningen och då var jag öppen ca 6 cm. Badade badkar i 2 timmar (mkt gött, rekommenderar), 9 cm. Min sambo tryckte mkt hårt i korsryggen och jag slappnade av som en strandad val under värkarna. Lustgasen skippade jag pga att den mest gjorde mig yr och då förlorade jag fokus och då gjorde det mer ont. När jag var öppen 10 cm tog de hål på hinnorna och då kom krystvärkarna efter ca 3 minuter. (Infoga vind babianhona igen), efter 10 minuter kom hon <3 Mina förlossningar var ungefär likadana bortsett från epiduralen och att andra förlossningen tog ungefär hälften så lång tid. Första förlossningen fick jag sy 3 stygn och andra inga alls. Jag är rätt nervöst lagd och föreställde mig världens hemskaste förlossningar men det har inte varit i närheten av min morbida fantasi någon av gångerna. För min del har graviditeterna varit det värsta, inte förlossningarna. Lycka till!

..........

Elin

När Majken föddes på beräknad dag, juldagen 2012
När Harry föddes genom igångsättning 16 dagar över tiden, 28 mars 2010

..........

Ida/Iekw

Åh, älskar förlossningsberättelser. Här finns min.

..........

Kajsa
Jag födde min första för 7 veckor sedan. 17 timmar från vattenavgång till att han kom. Skulle göra om det imorn, så koolt! Och smärtan, jag var inställd på det värsta men klarade det fint med lustgas och profylaxandning trots krystvärkar i 3,5 timmar, 4 stygn blev det. Slutord från förlossningen: Så farligt var det inte - med andra ord, det kommer gå galant!!

..........

Maddä
Min andra förlossning kommer jag skriva om så snart pojke nummer två behagar att komma ut (beräknad i slutet av oktober), den första har jag skrivit om här.

..........

Janina

Här är mina två förlossningsberättelser! :-D
Förlossningsberattelse, Kian

Förlossningsberattelse, Minelle

..........

Alexandra

Det mest användbara tipset jag lärde mig inför min tredje förlossning var att andas lungt och ljudlöst och aldrig rynka pannan. Så fort jag hörde min egen andning skulle jag andas långsammare. Det fungerade för mig! Här har jag skrivit om min tredje förlossning. 

..........

Colombialiv

Här är min: Han är här – den lite längre versionen.

..........

Kattdagis 

Här är min uppdelad i två delar:

Förlossningen del 1

Förlossningen del 2

Lycka till och hoppas allt går bra!

..........

MissParker
Här kommer en av mina! 

..........

Ewonne
Första barnet: Förlossningen, den långa och ocensurerade versionen.
Andra barnet: När Astrid kom till världen. 

..........

barbafjant
Mitt andra barn föddes med katastrofsnitt. Knappt två veckor efter den förlossningen skrev jag en förlossningsberättelse. Något halvår senare skvalpade en "är det verkligen okej att instagramma under förlossningen-debatt" runt på nätet, och jag skrev då det här blogginlägget.

..........

petchie
Här skulle min förlossningsberättelse varit men den var visst för lång (högst 4096 tecken är tillåtet) så det blev ett inlägg på min egen blogg istället.

..........

Jessica
Min första förlossning var hemsk. Jag vaknade en lördagmorgon, 5 dagar före bf, med mensvärk. Kände lite värkar under dagen, de gjorde inte särskilt ont, men kl 16 åkte vi in till förlossningen för att bara kolla. Trodde inte jag skulle få stanna kvar, men var öppen 4 cm och blev erbjuden epidural. Tackade nej, är rädd för sprutor, och kände att va fan jag behöver inte den, öppen 4cm och knappt kännt nåt, de här kommer ju gå undan. Jag är kung på det här. Vid 19, började det göra jävligt ont och jag hade bara öppnat mig en cm till och ångrade mig. Jag ville ha epidural. Väntade på narkosläkaren i en evighet och när hen kom var det försent. Började krysta vid 22. Det gick inte, ingen lyssna, jag skrek, grät. Tillslut upptäckte de att bebisen inte snurrat runt och låg lite fel. Jag fick byta ställning. Vattnet gick. Var genomsvetttig, trött, arg, skrek och var livrädd. Panik och dödsångest. Barnmorskan hjälpte tillslut till genom att trycka på min mage (och förstöra ett par av mina revben) och strax efter kl 1 var han ute. Jag var mörbultad, vägrade krysta moderkaka och bli sydd utan lustgas. När jag ställde mig upp rann blod ur mig i en stor pöl. Jag skickades upp på bb, mörbultad, snurrig och kunde inte resa mig på två dagar. Personalen brydde sig inte, kändes det som iallafall, för min förlossning räknades som "normal". Det tog två veckor innan jag kunde röra mig ordentligt igen. Babianröv och brutna revben. Och världens finaste bebis förstås.

Inför andra förlossningen var jag livrädd. Vaknade kl 3, 4 dagar innan bf, av ett plopp och kastade mig ur sängen. Vattnet gick. Hade inga värkar, ringde förlossningen och fick tid för kontroll kl 10. Vid 6 hade jag värkar och bedömde att jag hade minst lika ont som när vi åkte in första förlossningen. Jag undersöktes strax före 7, öppen 1 cm, åk hem. Jag var förtvivlade och livrädd. Ville inte åka nånstans? Men vi åkte runt i bilen en timma. Vid 8 var jag tillbaka, blev undersökt, men hade för ont. Kom in på ett förlossningsrum, fick lustgas och panik när jag kände krystvärkarna. Mindes det mer än 3 timmar långa helveteskrystandet från förra gången. Upptäckte snabbt att jag hade en kraft, som inte fanns första gången och på några värkar var det klart. Strax innan 10 var 5 kilo bebis ute. Lätt som en plätt, en drömforlossning och jag hade fått världens finaste bebis igen! Jag åkte hem 12 timmar senare, pigg och glad och chockad över hur lätt det kan vara att föda barn.

..........

nelins
Åh, jag älskar förlossningsberättelser!
Här är min förlossningsberättelse.
Och här är min förlossning i twitterform.

..........

Brattbergskans förlossningsberättelse.

..........

Ohemuls förlossningsberättelse – på kejserligt vis.

..........

Sopnedkast

När Miranda kom till världen.

..........

Bagarebebis

Del 1 - del 2 - del 3

..........

AlabamaSthlm

Del 1 - the beginning

Del 2 - sesam öppna dig

Del 3 – the end

..........

Helena
Så kom vår älskade dotter till världen. Lösen: aeN

Och jag ba: S N A R K

Okej, alla sömnlösa preggon kan sluta läsa här, för nu ska jag skriva om hur otroligt gott jag sover på nätterna. Alltså, oj oj oj vad jag sover. Somnar runt halv 23:30 och vaknar vid 7:30 när Tobbe kommer hem från sitt nattjobb. Vissa dagar sover jag vidare till halv nio. Eller som i dag, till halv tio. Hehe.

"MEN HERREGUD KVINNA, KISSAR DU INTE PÅ NÄTTERNA!?!?" skriker folk upprört när jag berättar detta, och jo, det gör jag så klart. En gång mellan klockan 05 och 06 är jag uppe, men jag somnar lika snabbt igen. Och alla appar/böcker/hemsidor säger att man börjar sova dåligt de sista veckorna "för att förbereda sig för kommande vaknätter".

Ooookej. I så fall har min kropp:

a) inte fattat att den snart ska bli mamma (hoppas inte), eller
b) så vet den att Kenta är ett litet underbarn som älskar att sova på nätterna (hoppas!), eller
c) kommer Kenneth få ligga och gråta och gråta och gråta efter sin mamma som ba *SNAAARK*

Är det här något jag behöver oroa mig för? Kommer jag bli galen av sömnbrist sen när han föds eller ska jag börja väcka mig själv nätterna igenom för att öva? Vad tror ni?

Svar till "Har man inget att oroa sig för så skaffar man sig det"

Vecka 35!

Alltså, vecka 35 nu. Sjukt. SJUKT. För samtidigt som jag tycker jag varit gravid i femton evigheter, minst, blir jag också förvånad över att jag är gravid med jämna mellanrum. Det är ju inte så att jag inte märker av det - det vet ni ju att jag gör med tanke på alla mina självömkande inlägg om yrsel och ont i röva och mutti (eller nej, mutti har jag nog inte skrivit om än - det får bli en cliffhangar... varegoda).

Men vecka trettiofem. Det innebär att Bebishen kan komma typ... om tre veckor. FATTAR NI hur mycket saker vi inte har fixat än.

Men ni haaar ju en liten redan, tänker ni nu, hur mycket kan egentligen behöva fixas? Jo det ska jag berätta för er:

• Bebiskläderna som just nu ligger i stora sopsäckar (tror jag) måste inte bara hittas, utan även sorteras och tvättas. I enlighet om lagen om alltings djävulskap kommer det naturligtvis visa sig att samtliga bebiskläder utsatts för ett malangrepp utan dess like och helt nya kläder måste inhandlas. 
• Sovplats till bebis ska ordnas. Jo, vi har ju en spjälsäng. Den sover Edster i (en viss del av natten). Han ska få en växasäng i stället, så kan spjälisen användas till spädisen. För att detta ska fungera rent möblemangsmässigt måste vi ta tag i några av de där flyttkartongerna som står travade i sovrummet (Edster sover i vårt rum) - vilket innebär att de måste upp på vinden innan renoveringen är klar och det känns värt att börja plocka upp saker som böcker i bokhyllor etc etc. Så ni förstår ju hur något så simpelt som "ordna sovplats" blir något mycket mycket större. Vi har dock ett Babynest - så jag krisar inte över detta faktum. Inte än.
• Vagnen ska hämtas. Vi fick köpa en syskonvagn av min svåger och hans tjej - en billigare variant till ett schyrre kompispris. De bor asnära, men nära skjuter ingen hare när det kommer till att hämta saker. 
• Babyskydd måste köpas - för visst, bussen går utanför sjukhuset nästan hem till vår dörr, men med tanke på förlossningskrisen så kan vi ju inte vara säkra på att föda där vi tänkt föda. Och hamnar vi i Uppsala/Västerås/Södertälje/Umeå med ambulansflyg  - så kommer vi verkligen behöva det där babyskyddet inför hemfärd. Detta innebär att vi måste bestämma oss för om vi ska köpa nytt eller hyra ett. 
• Amningskudde måste köpas (bra tips även om ni inte tänkt att amma, har jag förstått) och en vettig skötbordslösning måste funderas ut. Innan vi flyttade hade vi skötdynan ovanpå tvättmaskinen. Det funkar inte här i huset, då vi har haft dynan på golvet. Det är inte helt optimalt när man är 1,90 lång (obs - INTE jag), men vart tusan ska vi ha plats för ett skötbord? Helst vill man ju ha skötbordet i badrummet pga mycket praktiskt med rinnande vatten i närheten (använder bara våtservetter på "resande" fot - med andra ord när jag tar pendeln till stan typ), men i badrummet får det fasiken inte plats. 
• Babysitter måste köpas. Duovagnen måste tvättas. Mina tånaglar måste målas.... 

Ja men NI HÖR JU! Svimmar av utmattning bara jag tänker på allt som måste fixas. SVIMMAR I tell you! 

Medan jag ägnar mig åt att svimma lite, så kan ni läsa #blogghens lista med tips till nyförlösta. Jag skriver under på den. Jag älskar #blogghen. Vill typ bli bästis med #blogghen. Måste återkomma till ett par av punkterna i framtida inlägg. Om jag inte är för upptagen med att svimma, vill säga.

 

Inte idag, men i lördags.

Gissningarna på Baby Kenneths ankomst!

AnSo
Rasmus var också beräknad till den 10 Augusti men föddes den 15 Juli (i dag). Jag gissar att Kenta kommer den 17 Juli!!! Snart alltså :) Stor kram/AnsoSvara

Colombialiv
Jag tror också på tre veckor tidigt. Colombias nationaldag, 20 juli!

Petra
Oj, hehe,, riktigt så taskig att jag tror att du efter din tuffa graviditet dessutom ska behöva gå ÖVER tiden, är jag ju inte.. 21 JULI menade jag, inte 21 augusti.. =)

Elin
Jag säger den 25 juli och att jag kan bli din nya kompis när/om du behöver en. Du hittar mig på typisktelins.blogspot.com och jag gillar dig. Heja baby K!

Zahra
28 juli!

Linda-Marie
Jag tror att han dyker upp den 30 juli

Sofie
Jag tror på 31 juli :)

schmut
Jag tror Kenneth känner att den 31 juli är en eminent födelsedag som annars lätt glöms bort när augusti väntar runt hörnet.

Hannah
2 Augusti bettar jag på!

Mela
3! Min födelsedag!

Pattsy
Vill gissa på den 1/8 men något gnager i mig och säger den 3/8! Men jag säger nog ändå 1/8.... Fast nej, 3/8 glider han ut snabbt och lätt! :)

Åsa
6 augusti gissar jag på då :)

Linnéa
7 augusti!

prinsesskonster
8 augusti tror jag.

motvalls
10 augusti. Bara för att. :-)

Nova
Jag säger 10 augusti, mest för att det vore coolt om Kenty lyckas pricka in sin beräknade dag! (HÖR DU MIG KENTYBOY, LIGG STILL TILL DEN 10:E)!!!

Ninni
11 augusti, 52 cm lång, 3950 g och helt underbar!

Anonym
Jag fyller år 13 augusti! Ett mycket bra datum. Ibland får man fylla år fredagen den 13, det är kul. Det brukar vara de bästa födelsedagarna. Säger 13 aug också då!

Katarina
Jag tror den 15 augusti! Först vill han ut ut ut, sedan ba: Neh, jag väntar lite.

Suzan
Måndagen den 19:e aug tittar/hittar han ut!

Kan vi prata lite om det här vårdkaoset tack?

Spontan känsla: "Gaaaah!"

Jag blev inskriven på mvc i vecka 12. Det betyder att det rimligtvis borde ha funnits en liten notering i stil med "Wiihoo, Baby Kenneth kommer runt den 10 augusti" någonstans i Region Skånes datasystem i 26 veckor. TJUGOSEX. HUR kan det inte finnas personal till att ta hand om mig och Kenta nu då? 

Som tur är (för mig då) så är CSK i Kristianstad det enda sjukhus som hittills inte skickat vidare fullgångna mammor, så det bådar ju gott. Men det där ändras ju snabbt. 

Det här klassas som en riskgravididet och både läkarna och min barnmorska säger att det förmodligen kommer gå snabbt när det väl sätter igång, så det sista jag vill göra när vattnet går är att sitta hemma och vänta på att få en ledig plats någonstans när vi har tre (3!) minuter i bil till vårt eget sjukhus. Visst, måste jag föda i Småland/Danmark så måste jag, men jag VILL inte. Och just nu känns det som att jag har följande att välja på när Dagen D kommer. 

Scenario 1

Jag: Älskling, vatnnet har gått!

Tobbe: *hämtar bb-väskan, bär ner grejerna i bilen, hjälper mig ner för trappan*

Scenario 2 

Jag: Älskling, vattnet har gått!

Tobbe: *plockar fram rena handdukar, kokar vatten, laddar ner några avsnitt Dr Quinn/Lilla huset på prärien*

Pax för nummer 1 säger jag bara.

Favorit i repris: Om förlossningen

Mirijam undrade över våra förlossningsberättelser. Det här är min förlossningsberättelse som jag skrev tre veckor efter Eddie föddes 2011. Det var min andra förlossning. För formens skull ska jag plocka fram förlossningsberättelsen jag skrev efter förlossningen med Robin, som var min första förlossning. Det var ju på stenåldern, så då bloggade man inte direkt om dem. Man skrev dem på föregångaren till Familjeliv (som, by the way, var en sajt minst lika hemsk), men jag tror aldrig jag gjorde det. Den kommer sen, när jag rotat fram den ur valfri flyttlåda som vi ännu inte packat upp... det är ju bara ett år sedan vi flyttade, så det är helt rimligt att fortfarande ha en massa flyttkartonger (fast, det ÄR det, eftersom vi fortfarande renoverar!).

 

De där berömda förlossningsmackorna!

En förlossningsberättelse kanske? Sådana har kvinnan skrivit sedan urminnes tider för att minnas hur hon krystade fram sin avkomma i grottorna under stenåldern (aka urminnes tider). Nej, jag skoja bara. Eller alltså, vad vet jag, det kanske man gjorde – liksom ristade dem på bergen någonstans i närheten av hällristningarna av män med jättesnoppar.

När jag fick sonen den store skrev jag en förlossningsberättelse som sitter inklistrad i ett album med bilder från hans första år. Men nu, nära 11 år senare, känns det mer naturligt att blogga om det. Och när ändå alla andra gör det, så kan väl lika bra jag också göra det, och det är lika bra att skriva ned det medan minnet är fräscht – för tusan vad snabbt man glömmer bort detaljerna kring förlossningar.

Tisdagen den 29 november 2011 låg jag och tittade på en gammal repris av CSI (ett av avsnitten med Paul Millander – mkt läskigt) när jag liksom kände hur, tja, det verkade som att det blev lite kletigt (skyll inte på mig, klet och kladd ingår i ett förlossningsförlopp – ni har blivit varnade). Gick på toa och konstaterade att det nog var den där beryktade slemproppen som hade gått. Slemproppen, undrade sambon och tittade förfasat på mig. I know, tyckte jag, hade man inte kunnat döpa det till något mindre beskrivande? Googlade lite och konstaterade att slemproppen kan stötas ut allt mellan 2 veckor till timmarna innan en förlossning, om man ens märker av den vill säga. Så jag la mig på soffan igen, fortsatte att kolla på CSI. Men fem minuter senare, vid 20:40 fullkomligen flög jag ur soffan och med vatten rinnande längs med benen kunde vi konstatera att, om jag inte plötsligt blivit otroligt inkontinent (och druckit tusen liter vatten), så hade vattnet onekligen gått. På grund av att jag var förvånande snabb och smidig, lyckades jag rädda soffan helt från niagarafallet som forsade längs med mina ben. Tur det.

Kul grej, det där med vatten som går. Det hände inte när jag väntade sonen den store – då fick jag värkar på en gång. Nu gick vattnet men jag hade inga som helst tecken på värkar, förutom möjligen lite molande värk a´la mensont, om jag verkligen verkligen kände efter. Jag ringde till förlossningen och de bad mig komma in på en kontroll, men varnade för att jag troligtvis skulle få åka hem igen eftersom jag inte hade några värkar, på vilket jag svarade att jag räknade krasst med att få åka hem. Jag menar herre gud, min väska var ju fortfarande inte ens packad – fick rafsa ihop lite saker helt på måfå innan vi drog – utifall att. Hur som helst, jag hade inte varit med om vatten som går tidigare och trodde naivt nog att vattnet skulle gå, det skulle bli blött en gång och sedan skulle det hålla sig torrt och fint mellan benen på väg till förlossningen och barnvakten. Jo men tjenare.

Jag tror jag hann räkna till fyra, kanske fem syndafloder innan vi kom till förlossningen. Bjöd på mycket snygg show mitt i Huddinge C när vi skulle lämna sonen den äldre hos mormor – vattnet forsade, jag försökte knipa (lönlöst), sonen och sambon dog av skratt och jag fick låna med mig två par mjukisbyxor från mamma för att ha ombyte. Så tänk på det om ni ska bort i närheten av BF-datum – ta med er extra byxor, just do it! Eventuellt även vuxenblöjor, för en vanlig Always Ultra i trosorna gjorde fan ingen som helst skillnad.

Väl på förlossningen klämdes det en del på min mage, ett ultraljud till gjordes för att dubbelkolla att han fortfarande låg med huvudet nedåt (med andra ord – de kunde inte heller känna skillnad på Batmans huvud och rumpa), min binda kollades för att se vad det var för färg på vattnet (man ba, jaha, ni vill liksom att jag bara ska dra ned trosorna och visa bindan alltså? – och ja, det var precis det de ville). Vattnet var klart, barnmorskan gick och snackade med läkaren, jag gick på toa och kunde konstatera att vattnet blivit gult, vilket jag inte tänkte så mycket mer på förrän barnmorskan kom tillbaka och sa att vi kunde åka hem men bad mig hålla koll på färgen på vattnet, för om det blev rött, brunt eller gult skulle vi komma tillbaka. Så när jag sa att det precis hade blivit gult, så bestämde de sig ganska snabbt för att lägga in mig och sätta igång mig – gult vatten lika med bajs, bajs i vattnet lika med potentiellt icke-bra grej för bebisen. Bajs i vattnet visade sig också vara potentiellt icke-bra grej för mamman heller, då det mycket väl kan ha varit orsaken till den infektion i livmodern som jag fick en vecka senare.

En hinnsvepning senare (aj!) skrevs vi in på förlossningen 00:20 och 01:34 satte de igång mig med dropp. Sedan plockade jag och sambon fram datorn och kollade på ett avsnitt av Plus och kände oss hemskt upplysta. Att jag låg och halvled genom värkarna gjorde inte så mycket, för jag menar det där gänget på SVT är himla pedagogiska och förklarar så bra att man fattar allt trots att man är mitt uppe i en förlossning. Pluspoäng till Plus för det!

Värkarna kom igång och ökade i ganska schysst takt och även om de så klart gjorde ont tänkte jag att det blir nog värre. Strax efter 4 bad jag om epidural som sattes strax innan 5 och där emellan, eller om det var innan, sattes det CTG på Batmans huvud för att hålla koll på honom på grund av poopet i vattnet. Vid halv 6 på morgonen visade CTG:et en nedgång av hjärtfrekvensen och en läkare skulle just till att ta laktat (alltså kolla mjölksyran genom att sticka Batman i huvudet eller något – jag var inte helt med här, detta har jag läst mig till i journalen) när min barnmorska tyckte att jag nog skulle ta och krysta istället. Här hade jag säkert kunnat bli orolig, om det inte vore för att de använde en massa medicinska termer just då så att jag faktiskt inte riktigt visste varför den där unga läkare stod där bredvid redo att sticka saker i min sons huvud. Men eftersom jag är lydig så krystade jag istället, under milda protester – jag väntade ju fortfarande på de riktigt helvetiska värkarna. Klockan 05:46 började jag att krysta, står det i journalen och Eddie föddes 05:57 – plopp sa det liksom bara. Eller njae, det säger ju liksom aldrig riktigt plopp när en unge ska ut, men jämfört med min första förlossning kändes denna så sjukt snabb och smidig, bajsvatten och en dalande hjärtfrekvens till trots.

Hade en helt fantastisk barnmorska som hette Therese och en lika underbar undersköterska. Ni vet hur man önskar att man ska klicka med folket som ska stå och stoppa in sina händer i ens sköte flera gånger och ta emot ens bebis, det gjorde vi. Vi klickade massor. Jag ville bli bästis med dem och aldrig tappa kontakten. Så sitter man här tre veckor senare och bara: hmm, vad var det undersköterskan hette nu igen. Det är tacken när man står där och torkar blod och fostervatten och eventuellt bajs… hon i sängen minns inte ens ditt namn. Förlåt!

Ja, och sedan då? Sedan låg vi kvar på förlossningen till strax innan 17, då vi äntligen fick ett rum uppe på BB och en mycket mycket ivrig och nyfiken storebror ÄNTLIGEN fick komma upp och hälsa på. Han hade ju liksom väntat sedan kvällen innan (när vi skulle åka till förlossningen tyckte han att han kunde vänta hemma, vi ba: eh, näe, du ska till mormor!). Amningen, som jag var helt säker på inte skulle funka, funkade på en gång. Eddie fick bra betyg av läkarna och den 1 december for vi hem kring lunchtid. Och sedan dess? Ja, sedan dess har vi inte sovit så mycket, men ändå haft det himla mysigt och bra och, ja ni vet, bebisbubbligt liksom.

Nyförlöst Katta Kvack

Nykläckt E

Förlossningen i siffror:

20:40 – vattnet gick
00:20 – skrevs in
01:34 – dropp sattes
3000 – antal gånger jag skrek att jag skulle skita på mig (vilket jag inte gjorde… bara så att ni vet)
3 – antal gånger jag kräktes
3 – antal personer jag kräktes framför – kändes väldigt tonårsfylleaktigt
25 – cirka antal gånger jag förtjust berättade att mina ben kändes som när man druckit öl när epiduralen började verka
1 – antal perfekt unge som jag födde
1 – antal perfekt sambo som var med och peppade och stöttade mig <3
2 - antalet barn jag har nu. Crazy!

Krig/förlossning - potejto/potato

Lite glammig helgshopping

Jag kände för att lyxa till livet lite för ett par kvällar sedan och la en beställning på Apotea. Ni vet, på sådana där glammiga saker som:

- bröstvårtesalva (om du ska amma, MISSA INTE att köpa hem en tub PureLan, på riktigt, du kommer att älska den!),

- en vit amnings-BH (för på en vit syns mjölkfläckar mindre än på en svart - tips från mjölkkosseproffset),

- Inotyol-salva (för blöjeksem - och inte nödvändigtvis enbart på bebisar och blöjbarn - det blir varmt i detta preggos böjveck när solen gassar och hon har på sig trosor som kanske egentligen är lite för små - just sayin'),

- Bio-oil för att kroppen blir torr torr torr av att amma,

Samt den mest efterlängtade produkten av dem alla:

- AC3 Comfort aka hemmis-kräm. Jo, det börjar ju bli tungt för området kring röva nu, serrni. Det börjar bli tungt.

"Längtan efter en dotter"

På min lista över saker jag inte kan relatera till: att mest av allt önska sig en dotter.

Nej, det går inte. Hur jag än försöker förstå mig på dessa känslor, att mest av allt vilja ha en dotter, så kan jag inte relatera till den. Inte ens lite. Och jag menar verkligen inte att förminska någon annans känslor genom att citera det som står i den ovan länkade artikeln, men:

"Jag tror att mammor och döttrar får helt andra band. De kan prata om allt. Jag kan längta efter att få fläta det där långa fina håret, kunna köpa de underbara söta klänningarna som glänser, få leka med dockor… Helt enkelt få göra tjejgrejer, prata tjejproblem och kunna gråta tillsammans på ett sätt som mor och son kanske inte gör."

Nu har jag visserligen inget specifikt intresse av att fläta långt fint hår (för det är ju inte ens säkert att flickebarnet man har i magen vill ha "långt fint hår") och glansiga klänningar tycker jag heller inte särskilt mycket om. Dockor går utmärkt att leka med tillsammans med sina söner och jag har helt makalösa band till båda mina barn, som av en händelse råkar vara pojkar. Men visst, jag är ju även en sådan som använder mig av ordet hen, så vad vet jag. 

Grejen är att även om jag är oförstående så är jag inte förvånad. Antalet gånger som jag fått höra "ja, nu vet man ju vad ni hoppas på..." när folk som vet att vi har två barn med snopp fått höra att vi väntar tillökning igen - så många att de inte ens går att räkna. Och reaktionerna när de fått höra vilket kön Bebishen har... Alltså, jag blir så jävla trött. På riktigt. Så himla tokigt och galet trött. Som att vi skaffar ett till barn i förhoppningen att det blir en tjej. Eller i förhoppningen att det blir en pojke. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vi hoppas på... TA-DA, en bebis. Och vi hoppas att bebisen är frisk. Och vi ser fram emot hen lika mycket nu som vi gjorde innan vi fick veta könet, varken mer eller mindre. Det ska bli grymt med ett barn till, vare sig det kommer med en snoppy eller snippy.

Måste ha missat något på sexualkunskapen...

Det börjar närma sig förlossning!

Ja alltså, inte just i dag kanske, men liksom snart. Bara 23 dagar kvar till BF och lägg på 14 ifall Baby Kenneth bestämmer sig för att stanna inne på övertid så är vi uppe i 37 dagar.

TRETTIOSJU!

Det är liksom... bara lite mer än en månad ju!? Och då räknar jag ändå på worst case scenario, alltså inklusive två veckors övertid och igångsättning. Och jag är så sjukt peppad, sitter här och googlar förlossningsberättelser på löpande band och kan inte få nog. Fan vad det verkar vara ballt att föda barn! Okej, ballt OCH helt jävla överjävligt, men ändå. Kroppen är ju inget annat än svincool!
Själv tänker jag ganska samma om förlossningen nu som jag gjorde i början av graviditeten, med den enda skillnaden att jag har läst på mer om smärtlindring och det rent medicinska, alltså vad som faktiskt händer steg för steg i kroppen när man föder barn. Surprisepartyn kan jag ha utanför förlossningssalen.

Och – dela gärna med dig av din förlossningsberättelse tack! Och om du har en egen blogg som du skrivit en i, länka gärna så kan jag samla dom i ett förlossingsberättelseinlägg sen, för alla som vill läsa!

Jag vill veta allt om hur det kan starta, när ni åkte in, hur det känns precis innan värkarna sätter igång, vad du tänkte när vattnet gick, känslan när det var över och du hade din bäbis på magen – ALLT! Och för den delen också VÄLDIGT gärna partnerns berättelse, om hur det känns att stå vid sidan av och se allting utifrån.

Hälsningar från den mest skuggiga och blåsiga platsen jag kunde hitta

- Jag tycker faktiskt inte särskilt mycket om att vara gravid, sa jag till min barnmorska i måndags.
- Det är inte så lång tid kvar nu, sa hon i ett tröstande försök.

Nej, visst, bara resten av hela sommaren, som råkar vara bajsvarm och solig och knappt molnig eller regnig alls. Jag som har problem med värme när jag INTE är gravid, ni kan ju tänka er hur kul jag tycker det är när jag är i vecka 34, inte kan andas och inte ens har någon som passar upp på mig på dagarna. Dock att Edster börjar lära sig vissa saker som: vart är mammas mobil, så får jag den i handen - men att be honom göra en islatte med lite smak av vanilj eller skära upp en vattenmelon känns ännu som överkurs. Och stora sonen har flytt huset.

Saker jag har gjort idag: fiskat upp bajskorv ur plaskbassäng, rengjort sagda plaskbassäng, bestämt mig för att "bara gå och handla och hämta ut de där tre paketen" tillsammans med Edster i vagnen - bara för att upptäcka att paketen sammanlagt vägde 9,5 kilo och jag fick lov att tigga till mig en sopsäck för att över huvud taget ha en chans att få hem dem (denna sopsäck gled sedan konstant ur mina svettiga preggolabbar i samma takt som Edster bestämde sig för att i vagnen, där ville han minsann inte alls sitta, utan gled ur den lika effektivt som sopsäcken ur mina händer). Det är snart 12 timmar sedan och jag är fortfarande helt slut.

Men för att återgå till det jag skulle skriva om, jag tycker verkligen inte att det är särskilt festligt just detta med det gravida tillståndet. Det är tungt, det är yrt, det är som sagt asjobbigt att andas och jag svettas som en gris. Det borde finnas något som heter VAGP - vård av gravid partner. I sådant fall skulle jag kräva att sambo-maken VAGPADE skiten ur sig just nu.

Vad har ni gjort idag?

Själv har jag övertalat Tobbe om att åka till havet, grävt en grop i sanden och legat på mage och läst. Aaahhh, ligga på mage.... Det krävs inte jättemycket för att göra en kvinna i nionde månaden överlycklig.

NIghtmare i Skogan

Mardrömmar. Alltså, alla dessa mardrömmar. Jag kan inte sluta mina ögon och sväva in i John Blund-land utan att genomleva de mest bisarra/apjobbiga/skrämmande mardrömmar. Man kan ju säga att man blir så där utvilad av att vakna en gång i halvtimmen, ruska av sig mardrömmen, somna om bara för att sväva rakt in i samma eller en liknande mardröm.

I helgen var det sambo-maken som var otrogen. Hela tiden. Med allt han kom över. Jag var sur på honom halva lördagen. Helt orimligt av mig förstås, stackarn. I natt var det plan som störtade, och zeppelinare. Hela tiden. Jag stod på Haninges pendeltågsstation tillsammans med en kompis och så fort vi tittade upp så var det något som störtade ned i Rudan (sjön som ligger precis intill Haninges station, vilket också gör Haninge station till en av de vackrare i Stockholm - i alla fall om man tittar åt Rudan-hållet).Och mitt i all denna misär av störtande plan SÅ VAR PENDELTÅGEN INSTÄLLDA och de enda taxibilarna jag fick tag på var svarttaxis körda av mördare a´la Criminal Minds.

Men annars är det bra. Nu är ju även jag ledig, men till skillnad mot Majsan som göttar sig under ett parasoll med vattenmelon, springer jag och den stora magen omkring i värmen efter en 19-månaders med outtömlig energi. Saker som inte är lika osv.

Saker jag ska göra sen, en lista:

Jag i dag på en snigelpromenad i parken. Vecka 36+3.

Okej, när man inte är gravid längre så har man en bäbis i famnen och det kommer såklart bli helt fantastiskt. Men man längtar ju inte direkt mindre tills bäbisen är ute när man också vet att man (inom sinom tid) ska få göra följande saker: 

1) Äta vad jag vill (HEJ MÖGELOST!)

2) Sova hur jag vill (HEJ LIGGA PÅ MAGE!)

3) Gå snabbare än en pensionär med höftledsproblem

4) Sitta hur jag vill (HEJ LUTA SIG BAKÅT OCH ÄNDÅ KUNNA ANDAS!)

5) Träna vad jag vill

Speciellt punkt fem ser jag fram emot. Ni vet när man plötsligt blir dunderförkyld eller får influensa eller stukar foten? Plötsligt sitter man hemma och måste vila och bara "VARFÖR TRÄNADE JAG INTE VARJE DAG NÄR JAG FICK GÖRA DET?!?". Så känns det för mig nu. Bara att få gå i normal promenadtakt ska bli fantastiskt, och jag blir helt pirrig i kroppen när jag tänker på hur gött det ska bli att komma igång på riktigt när kroppen väl pallar för det. Jag ska springa snabbare, hoppa högre, lyfta tyngre och svettas ymningare än vad jag någonsin gjort förut. Och sen när jag har tränat klart ska jag sitta tillbakalutad i soffan och äta mögelost. 

Gud. Vad. Jag. Längtar.

Lite mer shoppingtips!

Blev extremt kär i denna när jag hittade den hos @dirtysue (följ!) på Instagram! 250 pix, men om man inte köper den minsta storleken så kanske bäbisen hinner använda den några gånger innan hen blir för stor. Finns i svart också, om man är lagd åt det hållet, du hittar den på Shock!

OMG så fint! Ska genast tipsa förlossningen!

När tror ni att Baby Kenneth kommer?

OMG! Snart dags ju!

I morgon går jag in i vecka 37 och i dag är det alltså bara ynka tio procent kvar till den beräknade dagen, alltså 10 augusti. Sååå, jag gör väl som en miljard gravida bloggerskor före mig, låter er gissa på när Baby Kenneth tänkte komma. 

Ni kan ju ha i åtanke att jag varit sjukskriven på grund av risk för prematurbörd sedan den 28 maj, så ni behöver ju inte fokusera för mycket på "rätt" datum. Statistiknördar kan kolla lite här. 

Själv har jag ända sedan start sagt "han kommer födas tre veckor för tidigt eller den 13 augusti", så det är mina gissningar (som att Kenta skulle bry sig om vad hans mamma tycker).

Sista dagen på jobbet börjar NU.

Sista dagen på jobbet börjar NU.

Eller okej, egentligen för snart två timmar sedan, men det är ganska lungt här för tillfället, om man så säger.

*går och tar en kopp kaffe och försöker pilla in naveln som ploppat ut*

Ett böl-preggo & ett rock'n'roll-preggo

Ej med på bild: stödstrumporna.

Såååå, Medan Kvacken har fullt upp med att svettas och böla och ge sig själv nyhetsförbud där uppe i Stockholm, så håller jag ställningarna här nere i södern. Någon ordning får det ju vara i universum. I går till exempel var jag på Iron Maiden i Malmö, drack en alkoholfri öl och stod upp i fyra timmar. YEY!

I dag när jag vaknade kändes det som att jag tillbringat gårdagen med att ha sprungit maraton och supit samtidigt, men det var lätt värt det. Ni ser ju själv hur glad jag var! Och Baby Kenneth var också glad, han hade en liten enmans-moshpit där inne under hela konserten. Crazy kid den där alltså!  

Ps: Det här med att "alla" säger att bäbisens rörelsemönster utanför magen är samma som under graviditeten, jag ber till högre makter att det bara är ett sammanträffande som"alla" råkat för ut för, och som inte kommer drabba vår familj.

Dagens gråty: Nyfödda börn

Dagens första tårar, som visserligen lät vänta på sig ända tills efter lunch, berodde på den här bilden. En alldeles ljuvlig bild på ett nyfött börn (som nu fyllt 4 år). Så små, så förvånande... fatta vilken chock att plötsligt befinna sig på utsidan. Måste vara cirka hur läskigt som helst, tänker jag (som ogillar att lämna mitt hus överlag och befinna mig bland folk jag inte träffat tidigare).

Annan sak jag nästan vill gråta (av lycka) över är eftermiddagens inplanerade after work med Nova. och vart AW:ar två preggon någonstans månne? På Stikki Nikki. Givetvis!