En blick 2½ år tillbaka

Det här inlägget, som jag klistrar in här nedan, skrev jag den 23 januari 2011 - 4 dagar innan min äldsta son fyllde tio år. Det handlar om hur ofta jag ifrågasatt mig själv i egenskap som mamma. Inlägget slutar med att jag inte vet om jag kommer våga skaffa ett barn till. Den 29 januari, alltså sex dagar senare, bestämde vi oss för att göra just det. Den 18 mars kissade jag på en sticka som visade två röda streck. Den 30 november 2011 föddes Edster. Och sedan kissade jag på en sticka igen den 29 december 2012, som visade två streck. Nu det är bara en dryg månad kvar till Bebishen är beräknad att titta ut och säga hej. Den första personen jag berättade för, att vi skulle försöka skaffa det barn som blev Edster, var Mirijam - och hon fick också veta först av alla när han var ett sesamfrö i min mage. Samma sak med Bebishen. Därför känns det lite extra fint att vi har bloggat här på Preggo Preggo tillsammans de senaste 8 månaderna. 

Tänk så mycket som kan hända på så himla kort tid ändå. För 2½ år sedan var jag helt övertygad om att jag skulle vara enbarnsmamma för att jag inte vågade skaffa ett barn till. Nu är jag snart trebarnsmamma. Ganska galet.

23 januari 2011

I veckan fyller sonen 10 år. Vet ni? Min son är den ljuvligaste, smartaste och mest empatiska personen jag någonsin har haft den stora förmånen att lära känna. Ni tycker nog säkert att jag inte är helt opartisk nu, men det är faktiskt sant. Han är en helt makalös liten människa och jag önskar så att jag kände att jag hade varit en lika fantastisk mamma och kunde ta mer kredd.

Mitt mödraskap, det har långt från alltid känts självklart. Det är klart att jag har älskat honom precis hela tiden, men det innebär inte att jag konstant, från dag 1, inte har ifrågasatt min egna förmåga att vara en mamma, och då i synnerhet en bra mamma.

Det är känsligt det här. Det finns inget som kan få mig att bryta ihop så mycket som när jag börjar grotta ned mig i mitt mödraskap och hur dålig jag tycker att jag har varit som mamma. För egoistisk. Inte tillräckligt självuppoffrande. Alldeles i särklass sämst på att hitta på spännande saker. Stundtals oengagerad och full av mmm-hmm när han pratar, och pratar det gör han, det vet alla som känner min son. Han är alldeles fantastiskt pratglad, precis som jag. Med oss två i samma rum är det svårt för andra att få en syl i vädret.

Jag har som sagt alltid, sedan jag lade ögonen på honom för första gången, varit upp över öronen kär i min unge. Han är utan tvekan den som är viktigast i mitt liv. Jag önskar att jag kunde säga att dessa tio år har varit lätta och en dans på rosor, men det har de inte. Ibland har det varit skitsvårt.
Jag var ensam då jag fick honom. Inte helt ensam så klart, för min mamma hjälpte till alldeles rysligt mycket och jag bodde ju hos henne. Men ändå, ensam. Hans biologiska var inte kvar med mig. Inte på ett stöttande plan i alla fall, utan enbart på ett stressande sätt. Först ett par besök efter förlossningen, men sedan hotfulla mail, sedan sporadisk kontakt och många ouppfyllda löften. Jag var gravid själv, jag var nybliven mamma själv. För även om min familj fanns med mig och hjälpte mig så kände jag mig väldigt ofta alldeles fruktansvärt ensam. När jag låg på soffan med ett nattvaket spädbarn på mitt bröst och tittade på Jay Leno kände jag mig kanske ensammast i världen, trots att min mamma fanns i rummet bredvid.

Spädbarnsperioden var turbulent. Sällan sov sonen mer än 45 minuter åt gången. Både jag och mamma gick på knäna, fick lösa av varandra för att få sova i alla fall någon timme, men även då så låg jag vaken och hörde att han var vaken och redan då tror jag att jag lade grunden för detta dåliga självförtroende jag har när det kommer till mitt föräldraskap. Att jag inte klarade av det själv. Att allt jag ville var att sova. Att allt bara kändes så jävla jobbigt när jag inte fick sova. Jag kunde känna ett så stort självförakt gentemot mig själv att det inte riktigt går att sätta ord på. Varför verkade det så himla lätt för alla andra spädbarnsföräldrar, när det var så himla svårt för mig? Att det skulle vara så där jobbigt – jag var liksom inte alls förberedd på det. Inte jobbigt att knyta an till sonen, inte alls, men jobbigt att knyta an till mig själv i min nya roll.

Jag har sedan dess bestämt hävdat att jag inte ska ha några fler barn. Inte för att jag inte tycker om att ha barn, det gör jag. Jag är långt ifrån en barnhatare som vissa skämtsamt brukar kalla mig för. Tvärtom – barn är coola. De är kloka, ärliga och ser världen på ett så där självklart sätt som man bara gör innan man hunnit färgas av omvärldens värderingar och krav. Barn är alldeles fantastiska. Men jag vet inte om jag i egenskap av mamma är det. Eller, jo, idag vet jag att jag i alla fall är en helt OK mamma. Jag älskar ju mitt barn, jag tar hand om honom, jag slår honom inte, jag ger honom mat, värme och kärlek. Jag är stolt över honom och skryter hemskt gärna om hur oerhört smart han är. Men det har tagit mig nästan tio år att inse att jag inte är helt värdelös som förälder, dock inte utan en hel del hjälp av sambon.

Och det är där vi är nu. Bebisar är ljuvliga, men jag vet inte om jag skulle våga skaffa ett barn till. Tanken på att hamna i det där träsket av ångest och självförakt över att inte uppfylla de krav som folk överallt tycks ställa – lyckokrav, mammakrav, amningskrav, krav krav krav (ge er in på familjeliv.se så förstår ni snart vad jag menar) – det gör mig så jävla rädd. För rädd. Men samtidigt så är det ju så fint. Sonen är ju det finaste jag har och det bästa jag har varit med om. Förstår ni vilken fantastisk person jag har satt till världen och att jag, trots allt, fortfarande har mitt förstånd i behåll? Mer eller mindre. Man bara, varsågod världen, ni kan skicka era tackkort när som helst nu.