Så hur flyter allt på för Katta då? Jo vars, mår lite illa, kräkts lite (men bara en gång, i torsdags), ganska trött faktiskt. Och så har mitt tandkött börjat blöda igen. Under tiden som jag väntade Edster blödde mitt tandkött konstant, behövde egentligen bara tänka på att borsta tänderna så började blodet forsta i käften på mig. Så nu, när vi har fått en fancy eltandborste, förväntar jag mig en mindre version av Stockholms blodbad hemma i handfatet varje morgon och kväll - det är bara en tidsfråga.
Men annars så är jag något av ett neggo preggo just nu, det ska erkännas. Jag nojjar inför kuben. SOM FAN. Kubben, som jag inte ens visst existerade för ett par år sedan, men som jag efter förra gångens alldeles urusla reslutat (1/26) är fullkomligt livrädd för. Började googla igår, för att se om jag kunde hitta några svar på huruvida dåliga värden i en graviditet (för det var mina värden som sög, inte Edsters) per automatik kommer innebära dåliga värden i nästa graviditet. Jag menar, åldern har jag inte blivit lägre, det har den ju inte, och bara det drar ju ned. Och herregud, ska vi orka med det igen: veckor av ovisshet vid ett (eventuellt) dåligt reslutat, väntan på fostervattenprov, väntan på resultatet... Det kryper i hela mig när jag tänker på det och jag börjar gråta när jag läser andras blogginlägg om dåliga resultat på kubben. Jag visste att jag skulle vara nervös, det var ju en av anledningarna till att jag tvekade inför en till graviditet över huvud taget (för det gjorde jag, innan vi bestämde oss) - men att jag skulle ha nerverna utanpå huden redan från vecka (*kollar på appen*) sju... orkar inte.
En dag i taget, är mitt mantra just nu: en dag i taget.
tisdag 15 januari 2013
Neggo preggo
Jag heter Katarina och bor i en söderförort till Stockholm tillsammans med min sambo och våra två barn (12 år och 1 år). I början av september ska jag tydligen bli trebarnsmamma. SJUKT! Jag jobbar statligt, är ganska lat, gillar färgglada tatueringar, ost och öl. Du kan även följa mig på instagram: @kattakvack samt på min andra blogg: kattakvack.se
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kan väldigt lite om kub, så där känner jag att jag inte alls är orolig. Faktiskt. Däremot för att något annat ska var fel på ultraljudet så att man helt snopet ba "nähä, vi är inte gravida längre?".
SvaraRaderaVarför skulle dina värden vara dåliga IGEN, det var ju (uppenbarligen) inget knas på Batman, så testerna kan väl (uppenbarligen) visa fel?
Dels mäter de nackspalten på bebisen, och Eddies värden var bra. Förut var det bara nackspalten man mätte, men nu så gör man även en biokemisk analys på mamman för att kunna göra en bättre bedömning, och då mäter de väl vissa proteinhalter och hormonvärden, vilket också påverkar risken för kromosomförändringar. Nackspalten var som sagt bra på Eddie, men mina värden och min ålder drog ned reslutaten rejält och placerade oss i högriskfacket och vi slussades vidare till fostervattenprov.
SvaraRaderaDet är ju ingen exakt bedömning, kuben, utan bara en riskbedömning med massor av olika faktorer som påverkar. Vår risk var 1/26 att Eddie skulle födas med en kromosomförändring, allt under 1/200 räknas som högrisk.
När vi gick på kuben så hade jag nog inte alls reflekterat över att vi ens skulle få dåliga siffror och jag blev superchockad. Helt plötsligt ställdes vi inför ett eventuellt beslut efter fostervattenprovet (om det hade visat på kromosomförändringar) huruvida vi skulle fortsätta med graviditeten eller inte och veckorna mellan kuben och fostervattenprovet (tror det var typ 4 veckor mellan) och sedan veckan tills vi fick resultatet på fpv, var fruktansvärda.
Jag tycker inte man ska hänga upp sig för mycket på kuben, eller oroa sig i onödan, men efter förra gångens totala misär och ångest så vågar jag inte hoppas på att det kommer vara smididgare den här gången. Eller hoppas gör jag ju så klart, men du vet... BLÄ liksom.