Var på inskrivning hos barnmorskan i går och alltså – jag älskar henne! Så jävla vettig och bra, ljusår bort från alla skräckexempel man hör talas om. Hon ba "okej, nästa gång du ska hit är efter rutinultraljudet, så jag sätter en tid i vecka 22. Då brukar jag börja prata lite om amning eftersom det ofta kommer i skymundan när det börjar närma sig förlossning, har du några tankar om amning redan nu?"
Ja, sa jag. Jag tycker att det verkar skitäckligt.
Exakt de orden sa jag.
Och hon sa inte att jag var dum i hövve, utan ba "Ja, vissa tycker att det känns väldigt främmande att amma" och så bestämde vi att vi skulle snacka lite mer om det än vad kanske en "vanlig" förstföderska skulle göra. Bästa barnmorskan. För jag TYCKER verkligen att det verkar skitäckligt. Absolut inte när andra gör det, men det känns helt stört att det liksom ska komma... MAT?! ur brösten. Utgår från att det kommer ge sig lite i takt med att graviditeten fortskrider, annars får väl ungen äta pizza och hamburgare som alla andra. Närå, men ni fattar vad jag menar hoppas jag?
Jag har bara träffat en tjej som känner samma avsmak inför att amma, hon ba "Mina bröst är så förknippade med sex att det känns lika konstigt att amma som att bäbisen skulle få mat ut Peters snopp". Jag känner kanske inte exakt så, men nästan.
MEN, herregud, rubriken handlade ju inte det, jag skulle ju skriva om att det är kub imorgon. Är kanske 85 procent peppad och 15 procent nervös. Borde vara 95/5 om man ska tänka på att det bara är fem procent som får dålig besked, men jag sejfar litegrann. Och barnmorskan var jättebra när vi pratade om det också, avfärdade inte alls min oro utan tog mig på väldigt stort allvar när jag berättade om vad som hänt nära vänner i deras graviditeter och att det är svårt att slappna av helt. Och så får man en kram när man går!
Åh, jag önskar att Kattas nya BM blir lika bra som vår, nu när hennes har hunnit sluta sen hon var där med Batman i magen. Man kunde ju tror att folk inte skulle hinna sluta när man bara har ett kvartal mellan befruktningarna, men tydligen... Hehe.
tisdag 29 januari 2013
Dagen före dagen K
Jag heter Mirijam och bor i Kristianstad med min sambo och en halv kamphund. Och i augusti blev vi en till i familjen när ongen som heter Sigge – men gick under arbetsnamnet Kenneth – äntligen kom, två veckor efter utsatt datum. Jag är journalist, jobbar med radio och gillar adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Du kan även följa mig på instagram: @mirijam_geyerhofer samt på min andra blogg: mirijam.blogspot.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där med amning, jag kände väldigt mycket samma och var HELT inställd på att flaskmata. Alltså verkligen HELT inställd. Sedan när han väl kom och amningen funkade, så liksom försvann den där känslan. Men, försvinner inte känslan och tycker man inte att det känns bra, så går det ju alldeles utmärkt att flaskmata också. Det gjorde jag med Robin.
SvaraRaderaAmning är skitbra liksom, MEN, att sitta och tvinga sig till det ifall det inte känns ok sen när bebisen kommit heller, näe, ingen bra idé, en ska inte behöva känna sig stressad över det också. Min bästa polare fick höra att då borde hon kanske gå i terapi, (tack, ehm, ja pedagogiskt) och visst det vore kanske inte fel men alltså va fan. I ett I-land där rent vatten och pengar till ersättning är ett non-issue så funkar flaskmatning också. Så lova att inte stressa dig för mycket. Alla blir inte per automatik de där urmödrarna av att bli på smällen, men blir toppenmorsor ändå.
SvaraRaderaTack hörrni! Och det VET jag ju egentligen, men jag har aldrig träffat någon som känner som jag, att det verkligen verkar sjukt obehagligt att göra det. Men som sagt, det ger säkert med sig och gör det inte det så är det ett problem jag tar då.
SvaraRadera