Majsan - ingen härlig urmoder, tyvärr

Alltså, det här här med graviditet. Jag har redan insett och accepterat att jag förmodligen inte är en av alla dessa... urmödrar (?) som tycker att det välsignade tillståndet är särskilt välsignat. Det är ju fan skitdrygt att vara preggo.

Varför? Därför:

Men TRÖTTHETEN. Ända sedan vi kissade på den stickan i slutet av november har jag velat sova. Eller sova och sova, inte så att jag somnar stående om jag inte passar mig, mer att jag varit så oerhört slutkörd. Har sedan jul tränat sammanlagt en (1) gång och det var när jag gjorde första plankan i plankutmaningen, och det tog tre (3) dagar att få det gjort. TRE DAGAR för att orka lägga sig ner på golvet, kan ni fatta? Bara tanken på att behöva gå ut till bilen, köra till affären, handla och sedan köra hem igen har känts ungefär som att behöva göra en ensamsegling över Atlanten i optimistjolle. Vet dock inte om det är enbart är preggotröttma eller om det är någon kombinerad d-vitaminbrist/midvintermörkerdepression, men det suger.

Men HUMÖRET. Blödig och arg, det är jag det. Min stubin är ju inte i det längsta laget i vanliga fall, men nu? Kan bli helt orimligt irriterad över småsaker och känna att folk är helt jävla överdumma i huvet och typ borde döden dö för att de går för sakta/nyser för högt/röker utanför affären. Och så lägger vi till det där med att man är lite känsligare. Lite? Exempel på händelse som fått mig att gråta på sista tiden: När Tobbe tyckte att jag borde köpt hem mjölk ("Buuuhhuu du SKÄLLDE på mig!"). Eller i går när de skulle slakta lammet på Farmen. Eller häromkvällen för att Alfie var så söt när han sov att jag fick tårar i ögonen. *pSyKo*

Men KROPPEN. Visst, det blir säkert jättebra om några veckor med andra trimestern och en fin liten kalaskula som man stolt kan visa upp för omvärlden. Nu ba: hej jag är en spolformad säl med Dolly parton-tuttar. Gött att det är januari så man kan rota rätt på sin fladdrigaste viskos och dölja det värsta. Hela garderoben känns stram, illasittande och konstig. Övrigt: min hy är förjävlig och mitt hår är plattare än någonsin. And don't get me started på fortsättningen, att pressa ut en bäbis från ett ställe som inte direkt storleksanpassat sig i takt med resten av evolutionen känns föga lockande. PLUS att man ska få ännu större tuttar, vara en matmaskin dygnet runt, få bristningar över hela kroppen, aldrig mer komma i form och inte få en ostörd natt förrän barnen flyttat hemifrån (källa: en miljard martyrmammor på internet).

Men MATEN. Jag får inte äta och dricka vad jag vill. Frågor på detta?

Men LIVET. Jag får inte hoppa fallskärm, jag får inte köra motorcykel (iof delade meningar på internet, ska forska vidare på detta), jag kommer inte kunna löpträna. VAD SKA JAG GÖRA I SOMMAR EGENTLIGEN?

Missförstå mig inte, det är såklart helt jävla fantastiskt att vi ska bli en familj och att kroppen verkar funka som den ska och vi är svinlyckliga och yadayada, men om jag hade haft valet att få hem en bäbis i en låda istället för att baka den själv så hade jag gladeligen kryssat i det alternativet.

(Publicerat på min vanliga blogg 25 januari 2013)