Grädde, torsdagar och vecka 10

Jag ser skitfet ut just nu. Värsta kaggen. Om inte magen skärper till sig och börjar bete sig som väluppfostrade magar ska bete sig så kommer folk börja snacka bakom ryggen på mig i fikarummet - för jag ser verkligen gravid ut just nu. Misstänker dock att det beror på min nyfunna vänliga inställning till grädde. Vill ha vispad grädde minst en gång om dagen, känner jag spontant. I form av semlor, i form av topping på varmchoklad, i form av vispad direkt ur byttan... jag är inte så nogräknad. Jag vet inte om jag vill kalla det för en crejving, men nära nog.

Varför kan inte jag crejva citron och tavelkritor som andra normala preggos gör? Nej nej, istället vill jag alltså äta vispad grädde med sked. Konstigt att jag ser ut som att jag är i sjätte månaden redan i vecka tio. För idag säger vi hej till vecka 10. Även om Majsan och Kenta har svikit torsdagarna och nu längtar efter måndagar, så håller jag och körsbäret oss fast vid torsdagar. I alla fall än så länge.

Proudly presents: världens gulligaste pussmun

Allt gick jättebra på kub-testet i går, fick toppensiffror och hade en allmänt välskapt liten unge i magen. Alltså, overklighetskänslan när man ligger där och kollar på en skärm FAST BÄBISEN ÄR I ENS EGEN MAGE. När kommer man fatta att det är på riktigt?

Och hur mycket har inte hänt sedan sist? Då var Kenneth en liten kidneyböna, nu har hen pussmun, en liten näsa och kickar loss med världens gulligaste fot (obs, hen har alltså två fötter, bad henne kolla detta mycket noggrant). Blev framflyttad också eftersom lillbäbisen var en storbäbis och hela 65 mm lång och inte runt 50 som hen borde vara. Ny vecka på måndagar nu (ordning och reda - det är vår bäbis det!) och redan vecka 14 på måndag alltså.

Och - jag ÄR gravid! Att jag inte mår som sju svåra år beror inte på att halten av hcg har sjunkit pga onämnbara anledningar, utan på att min graviditet är en piece of cake! Nu ska jag fanimig njuta!

Att dela med sig

Om folk står och spyr ut sin cigarettrök på mig, är det okej om jag spyr riktiga kräkor på dem då? Jag menar, om det så gärna delar med sig, kanske jag borde vara schysst och göra detsamma?

Mvh, tål_inte_ciggrök_76

Dagen före dagen K

Var på inskrivning hos barnmorskan i går och alltså – jag älskar henne! Så jävla vettig och bra, ljusår bort från alla skräckexempel man hör talas om. Hon ba "okej, nästa gång du ska hit är efter rutinultraljudet, så jag sätter en tid i vecka 22. Då brukar jag börja prata lite om amning eftersom det ofta kommer i skymundan när det börjar närma sig förlossning, har du några tankar om amning redan nu?"
Ja, sa jag. Jag tycker att det verkar skitäckligt.

Exakt de orden sa jag.

Och hon sa inte att jag var dum i hövve, utan ba "Ja, vissa tycker att det känns väldigt främmande att amma" och så bestämde vi att vi skulle snacka lite mer om det än vad kanske en "vanlig" förstföderska skulle göra. Bästa barnmorskan. För jag TYCKER verkligen att det verkar skitäckligt. Absolut inte när andra gör det, men det känns helt stört att det liksom ska komma... MAT?! ur brösten. Utgår från att det kommer ge sig lite i takt med att graviditeten fortskrider, annars får väl ungen äta pizza och hamburgare som alla andra. Närå, men ni fattar vad jag menar hoppas jag?

Jag har bara träffat en tjej som känner samma avsmak inför att amma, hon ba "Mina bröst är så förknippade med sex att det känns lika konstigt att amma som att bäbisen skulle få mat ut Peters snopp". Jag känner kanske inte exakt så, men nästan.

MEN, herregud, rubriken handlade ju inte det, jag skulle ju skriva om att det är kub imorgon. Är kanske 85 procent peppad och 15 procent nervös. Borde vara 95/5 om man ska tänka på att det bara är fem procent som får dålig besked, men jag sejfar litegrann. Och barnmorskan var jättebra när vi pratade om det också, avfärdade inte alls min oro utan tog mig på väldigt stort allvar när jag berättade om vad som hänt nära vänner i deras graviditeter och att det är svårt att slappna av helt. Och så får man en kram när man går!

Åh, jag önskar att Kattas nya BM blir lika bra som vår, nu när hennes har hunnit sluta sen hon var där med Batman i magen. Man kunde ju tror att folk inte skulle hinna sluta när man bara har ett kvartal mellan befruktningarna, men tydligen... Hehe.

Gonatt då

Om jag är väldigt trött och helst vill sova på jobbet, borde jag då i rimlighetens namn inte få göra just det? Lägga ned kinden på tangentbordet och snarka bort större delen av dagen och vakna förvirrat med avtryck från tangenterna lagom tills att det är dags att gå hem? I rimlighetens namn tycker jag nog faktiskt det!

Ibland ljuger jag tydligen för barn

Ljög idag när brorsdottern (7 år) undrade om jag var gravid, på tal om att jag väldigt sällan dricker alkohol. Bara så där liksom. Nope, inte jag inte. No sir'ee!

Bland apelsiner och högrev

Eftersom mitt illamående varit en freakin' dans på rosor om man jämför med tidigare graviditeter hittills, blir jag ganska snopen de gånger då illamåendet sköljer över mig. Som idag bland frukten på Ica Maxi, och sedan vidare genom brödet, köttet, mejeri och ända fram till chipsen där jag slet åt mig en sådan där portionspåse som engelska barn har med sig i sin lunchlåda till skolan, slet upp och tryckte i mig så smulorna flög runt omkring mig och E blev skitsur för att han inte fick smaka på gottigheterna som han var övertygad om gömde sig i den prasslande påse hans ömma moder utan större framgång försökte dölja bakom inköpslistan.

För när illamåendet vräker in som en jävla tsunami brukar det gå att mota bort genom att trycka i mig något. Snabbt ska det gå. Inte helt praktiskt. Funkar ju i affären där man kan äta först och betala sedan (vi självskannar, så det var helt lagligt faktiskt, inget snatteri eller så - VAD TROR NI OM MIG EGENTLIGEN???). På tåget - inte lika. Upptäckte nämligen i måndags när jag fick lov att åka en omväg hem via t-banan (eftersom SL inte funkar på grund av att det är en årstid med väderlek nu igen - har ni hört på maken) att jag inte kan åka baklänges samtidigt som jag surfar på mobilen. Då mår jag  tydligen O-ER-HÖRT illa och övervägde ett tag att kasta mig av i Sandsborg för att få andas lite frisk luft.

Så att... det där om att jag ville må lite illa, jag tar som sagt tillbaka det! Är visserligen mkt tacksam så länge det håller sig till att vara just lite illamående. Men vi kan väl säga att det i alla fall kan hålla sig så?

Majsan - ingen härlig urmoder, tyvärr

Alltså, det här här med graviditet. Jag har redan insett och accepterat att jag förmodligen inte är en av alla dessa... urmödrar (?) som tycker att det välsignade tillståndet är särskilt välsignat. Det är ju fan skitdrygt att vara preggo.

Varför? Därför:

Men TRÖTTHETEN. Ända sedan vi kissade på den stickan i slutet av november har jag velat sova. Eller sova och sova, inte så att jag somnar stående om jag inte passar mig, mer att jag varit så oerhört slutkörd. Har sedan jul tränat sammanlagt en (1) gång och det var när jag gjorde första plankan i plankutmaningen, och det tog tre (3) dagar att få det gjort. TRE DAGAR för att orka lägga sig ner på golvet, kan ni fatta? Bara tanken på att behöva gå ut till bilen, köra till affären, handla och sedan köra hem igen har känts ungefär som att behöva göra en ensamsegling över Atlanten i optimistjolle. Vet dock inte om det är enbart är preggotröttma eller om det är någon kombinerad d-vitaminbrist/midvintermörkerdepression, men det suger.

Men HUMÖRET. Blödig och arg, det är jag det. Min stubin är ju inte i det längsta laget i vanliga fall, men nu? Kan bli helt orimligt irriterad över småsaker och känna att folk är helt jävla överdumma i huvet och typ borde döden dö för att de går för sakta/nyser för högt/röker utanför affären. Och så lägger vi till det där med att man är lite känsligare. Lite? Exempel på händelse som fått mig att gråta på sista tiden: När Tobbe tyckte att jag borde köpt hem mjölk ("Buuuhhuu du SKÄLLDE på mig!"). Eller i går när de skulle slakta lammet på Farmen. Eller häromkvällen för att Alfie var så söt när han sov att jag fick tårar i ögonen. *pSyKo*

Men KROPPEN. Visst, det blir säkert jättebra om några veckor med andra trimestern och en fin liten kalaskula som man stolt kan visa upp för omvärlden. Nu ba: hej jag är en spolformad säl med Dolly parton-tuttar. Gött att det är januari så man kan rota rätt på sin fladdrigaste viskos och dölja det värsta. Hela garderoben känns stram, illasittande och konstig. Övrigt: min hy är förjävlig och mitt hår är plattare än någonsin. And don't get me started på fortsättningen, att pressa ut en bäbis från ett ställe som inte direkt storleksanpassat sig i takt med resten av evolutionen känns föga lockande. PLUS att man ska få ännu större tuttar, vara en matmaskin dygnet runt, få bristningar över hela kroppen, aldrig mer komma i form och inte få en ostörd natt förrän barnen flyttat hemifrån (källa: en miljard martyrmammor på internet).

Men MATEN. Jag får inte äta och dricka vad jag vill. Frågor på detta?

Men LIVET. Jag får inte hoppa fallskärm, jag får inte köra motorcykel (iof delade meningar på internet, ska forska vidare på detta), jag kommer inte kunna löpträna. VAD SKA JAG GÖRA I SOMMAR EGENTLIGEN?

Missförstå mig inte, det är såklart helt jävla fantastiskt att vi ska bli en familj och att kroppen verkar funka som den ska och vi är svinlyckliga och yadayada, men om jag hade haft valet att få hem en bäbis i en låda istället för att baka den själv så hade jag gladeligen kryssat i det alternativet.

(Publicerat på min vanliga blogg 25 januari 2013)

Egentligen en kommentar på Kattas kub-inlägg

Själv är jag inte det minsta nervös, och mycket av det beror faktiskt på just Kattas förra upplevelse, att få dåliga siffror men att det var fel och bäbisen som kom ut var frisk som en fisk. Vi fick låna hem den väldigt osexiga filmen "Fosterdiagnostik" från mvc i veckan och efter 26 minuters fakta kändes det... ingenting. Alltså, om risken för att få missfall i tidig graviditet är typ enorm så är ju risken att vara en av de fem procent som får dåligt svar på kuben minimal. Typ. Det är 95 procents chans att besöket på onsdag kommer gå jättebra och nu har jag fan nojat så det räcker i tolv veckor, onsdag kommer bli fett.

Och om det INTE blir det, så får vi ta det då. Det finns ju i bakhuvudet att det kan bli skit av alltihop, men det har jag accepterat att så kommer det kännas för evigt nu – först hela graviditeten och sen oron över plötslig spädbarnsdöd och sen kommer de andra barnen på föris säkert bitas och slåss och sen kommer han nog bli mobbad i skolan, börja knarka, prostituera sig och bli mördad på väg hem från krogen.

Varsågod för upplyftande och optimistisk framtidstro.

Närå, men det här "slappna av, du kan ändå inte göra något åt det", har verkligen börjat funka de senaste veckorna efter ultraljudet. Allt var bra då och symptomen är kvar, magen har ökat i omfång och yadayada, klart Baby Kenneth är ett styck perfekt liten bebis?! Jag måste tänka så.

Jag ska sluta tjata nu, jag lovar. Kanske

Vaknade svettig 5:30 imorse efter en mardröm om kuben. Och alltså, jag vet att jag tjatar mycket om kuben, och min mening är absolut inte att skrämma vare sig Majsan eller andra för det är så himla onödigt att vara rädd och det tycker jag inte att man ska vara. Men fan, JAG är uppenbarligen livrädd och har högljudda issues vad gäller kuben efter förra gången. Jag gråter när jag läser informationsblad om kuben, hulkar när jag läser blogginlägg som andra skrivit om liknande erfarenheter och drömmer mardrömmar oftare än vad jag törs erkänna.

Mycket av mina issues handlar nog om att jag inte fick något stöd alls från mödravården under kub-perioden. Det var ingen som förklarade något, ingen som lyssnade och torkade mina tårar - jo, sambon, givetvis, men jag tror att jag kanske hade behövt stöd från just mödravården. Istället fick vi resultatet berättat, frågan om vi ville gå vidare och göra fostervattenprov och information om att ultraljudssköterskan på Mama Mia City skulle maila och meddela min BM på Mama Mia Söder. Sedan var det tack och hej och jag grät hela vägen tillbaka till jobbet. Jag minns faktiskt inte ens hur vi tog oss tillbaka till jobbet. Gick vi? Tog vi bussen eller tunnelbanan? Jag har ingen aning. Men jag vet att jag var ensam på jobbet och var tvungen att gå tillbaka och avsluta dagens ärenden. Min chef kom in och jag mumlade rödgråtet något om dåliga provresultat. Och sedan väntade jag på att min BM skulle höra av sig. Och väntade och väntade. För jag utgick från att det var därför de skulle maila henne, så att hon kunde ringa och säga hej, hur går det, har du några frågor. Men inte ett ord. Jag pratade med henne först efter FPV, och visst, jag hade kunnat kontakta henne på egen hand, men under dessa veckor levde jag i ett vakum. Jag gjorde ingenting utöver det som verkligen behövdes. Gick upp, jobbade, åt mat, tittade på TV, sov.

Jag böt både BM och MVC kort därefter. Kub-historien var en anledning (samt att hon, trots att vi senare fick reda på via FPV att E inte hade några kromosomförändringar, vid varje möte läste högt ur min journal och återkom till kuben och ba: JUST DET, ni fick DÅÅLIGT på kuuuuuuben! - och jag ba: jaaaa, men sedan gjorde vi ju fpv och allt var bra) - det och att hon alltid insisterade på att kalla mig för Emma. Jag rättade henne, och hon svarade: ja ja, det är ju så svårt det där med namn. Då gjorde jag slut, bad Mama Mia suga min tå, bytte till min lokala MVC i Skogås och kunde inte har varit mer nöjd.

Men hur som helst: varje gång jag nojjar ihjäl mig och gräver ned mig i ångestträsket över kuben, så tänker jag på bilden ovan, ja, på E alltså. Hur allt gick bra och att han är här hos oss. Och hur kuben faktiskt bara är en riskbedömning, inte en dom uthuggen i sten. Det brukar hjälpa för att ta udden av det värsta. Samt att jag till viss del lever i förnekelse över att jag är gravid. Jag måste liksom påminna mig själv om det. Men gud, varför mår jag så illa? Ja just ja, jag är ju preggo! Men fan vad trött jag är, har jag sovit så himla dåligt? Nej just det, jag är ju preggo. Jag tror att det är i väntan på kuben - sedan kanske det sjunker in på riktigt. Och då jag jag ägna mig åt panik över svindyra syskonvagnar och hur fan vi ska få plats i bilen egentligen och vem tusan ska ta hand om E när vi åker in på förlossningen och jösses, hur kommer E ta det när vi kommer hem med en till bebis?

Gah. Jag tror jag lever kvar i förnekelse ett tag till faktiskt.

Torsdag: vecka 9 (8+0)

Nu är det torsdag. Och som Mirijam skriver innebär torsdag ny vecka. Vecka 9. Blir oerhört provocerad av de amerikanska apparna som vill kalla min 9:oende graviditetsvecka för vecka åtta. Töntappar. Men jag använder dem ändå på grund av vill jämföra bebis med frön, bär och frukter. Från sesamfrö till vattenmelon liksom, man måste ju älska när appar är så grafiska.

När jag väntade R fanns typ inte mobiltelefoner. Eller jo, det gjorde de förstås för jag slog ju till och köpte en Nokia 3210 sista veckorna för att kunna nå mamma om förlossningen skulle sätta igång. Men appar fanns fan inte. När jag väntade E fanns så klart appar (det var ju typ i förrgår som han låg i magen), men då fanns det ingen fruktapp för android, och jag blev alldeles bedrövad när det släpptes någon ett par veckor efter förlossningen. Men nu, NU, kan jag också sitta på pendeln på morgonen och ba: hej hej lilla hallonet! Fast en får ju gömma widgeten lite grann när man är hemligt preggo som jag är, inte minst för att storungen har en tendens att sitta och läsa över min axel.

Ett hallon känns fortfarande som en himla liten grej att ha i magen. Visserligen större än förra veckans blåbär, och onekligen större än vecka 4:as vallmofrö, men ändå - fattar ni hur många hallon man får plats med i magen när man äter hallon? Typ oändligt många faktiskt. Personligen längtar jag lite efter vecka 12:s fikon.

Grattis på fikondagen, Majsan!

PS. Appen på bilden är I'm Expecting. Sedan har jag typ fyra andra installerade också: Pregly, Tema Gravid och Baby Bump Pro (som jag köpte under graviditeten med E).

Det är tooooorsdag!

Grattis baby Kenneth 12 veckor och baby Kvacko 9 veckor!
Älskar torsdagar!

mvh, noll_tålamod_79

Om jag efter ett gäng samtal till CSK och vår barnmorska i går lyckades flytta kubben redan till nästa onsdag? Johorå! Barnmorskan slängde ut en blodprovsremiss i receptionen som vi kunde hämta, och sen körde vi till provtagningen på CSK och lämnade ett litet rör med blod så att vi kan få svar direkt på onsdag och slipper vänta. GÖTT.

Kan det bli torsdag snart eller?

I morgon är det vecka 12. VECKA TOLV. Det känns verkligen helt sjukt. Nu är det bara den förbannade kubben kvar den 4 februari och sen kan man väl andas ut? Typ? Lite? Pretty please? Fick låna en dvd från mvc som beskrev hur det funkade med fosterdiagnostik så nu vet vi lite mer om hur allt går till.

Vet inte om jag blev eller mindre nervös, endast 1-2 procent av alla foster har någon form av "avvikelse" och det är ju goda odds. Vi snackar mycket om det hemma, hur man kommer reagera om man får reda på att något är fel. Uuuuh, hemska tanke!

Alltså, här har man gått under typ hela sin sexuellt aktiva tid i livet och varit freakin' livrädd för att bli på smällen, eftersom graviditet är lika med ett barn. HA! Om man bara hade vetat vilket jävla jobb det är att få till en liten frisk bäbis, en hel vetenskap känns det som. Själva liggandet är väl inga konstigheter, men resten liksom? Det är kanske bara att inse att man i och med det där ligget skapat sig en livslång oro för sin lilla Baby Kenneth.

Beware of the zombie

Jag sover ganska oroligt på nätterna, som man gärna gör när man delar säng med en 1-årig väderkvarn. Men på pendeltåget på väg till jobbet om mornarna sover jag som en jädra prinsessa. 20 minuter ostörd, ljuvlig, underbar sömn. Detta innebär tyvärr att jag vandrar genom Stockholm C nyvaken i någon form av zombiedvala: dräggel på kinden, tom i blicken, nacken på sned på grund av stelhet. När jag väl korsat Vasagatan och Tegelbacken och tagit mig förbi vakten på jobbet, brukar jag vara vaken nog för att mumla ett gluuuaaarrrgghhh, som ett god morgon, kul att se dig till min kollega när jag kommer in på kontoret också. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att hjärnans synapser ska klicka igång... det brukar ta ett tag, kan man väl säga. Ett ganska bra tag faktiskt.

Jag tar tillbaka allt!

I förrgår: önskan om att få må lite illa
Igår: mådde illa hela dagen.
Idag: ångrar mig. Behöver inte alls få kräkas lite. Jag är nöjd nu. Okej?

Om jag bara fick kräkas lite, då...

Jag har ju nojjat lite över att jag inte mått särskilt illa. I alla mina tidigare graviditeter har jag mått JÄTTEilla JÄTTEtidigt. Både med R och E och med ett par avslutade graviditeter. Jag menar, verkligen ILLA. Så illa att jag med E i magen låg hemma en vecka och sedan fick knapra postafen som om de vore jordnötter resten av graviditeten - vilket visade sig vara asbra när jag var på kryssning med sjögång. Då var jag den enda som inte mådde illa, bara låg där och guppade runt på min säng i stormen och skrek VI KOMMER DÖÖÖÖÖ på grund av min fobi för färjor överlag och min fobi för färjor i storm i synnerhet, medan andra låg och hulkade upp sina inälvor i varsitt toalettbås.

Med R i magen bodde jag fortfarande i London och jobbade på Selfridges, skiften som började vid lunch var okej, men till skiften på morgonen fick jag ta en eller två bussar tidigare än vad jag behövde för att jag alltid var tvungen att kasta mig av minst en gång för att kräkas på vägen till jobbet, och vad som var ännu värre: jag jobbade på bottenvåningen (pappersavdelningen ya'll), närmsta toalett var typ högst upp i varuhuset. HÖGST UPP. Jag ba: hmm, mår illa och måste kräkas, vänta lite, ska bara åka upp med tre rulltrappor först och stå i kö i dryga tio minuter, för jo, vi hade ingen personaltoalett utan var tvungna att använda samma toalett som mycket starkt parfymerade turister och socitetsdamer. En gång fick jag låna papperskorgen som apoteket mitt emot min butik hade, och hulkade bakom deras disk. Inte alls awkward, inte alls.

Men nu: typ inte alls. Eller jo, lite molande så där. Medan jag annars varit akut illamående och kräkts så fort jag känt lukten av mat, sallad, prutt, kaffe... är det nu mer ett diffust illamående som ligger någonstans i magen och pyr lite hotfullt så där, men inte något konkret. Tills i eftermiddags, när jag bytte en synnerligen pikant doftande bajsblöja på E - då gick det liksom inte att tänka bort längre. Men å andra sidan, en sådan bajsblöja kan göra det med de mest härdade näsor.

Så vad gör man då, när man inte mår illa? Jo man sitter och oroar sig för att man inte mår illa. Så jävla otacksam man är ändå, när man tänker efter.

Dagens poesi: Från svullen till platt på en natt

Min mage har ju verkligen svullnat upp till helt orimliga proportioner sedan ungefär vecka 6-7 och det har känts obekvämt med cirka ALLT som finns i garderoben. Jag är ju medveten om att det bara är magen som jobbar långsammare osv men eftersom de gör det på grund av preggohormoner så är det ju en slags gravidmage. Typ.

Och så i går morse, dagen efter det stora internetoutandet, ba: *platt*
Okej, "platt" kanske är en sanning med modifikation, men hela den här svullenheten som jag känt i över en månad är liksom borta. Och samma sak i dag.

Jag trotsade mitt googleförbud och ser att det är ganska vanligt att det blir så när kroppen runt vecka 10-11 har fattat galoppen och börjar jobba enligt de nya förutsättningarna – "spökveckor" kallas det tydligen – men ändå. En känsla av "JAG HAR BARA INBILLAT MIG ALLTING! OCH VI SOM HAR BERÄTTAT FÖR ALLA! VE OCH FASA!" kommer ju över mig med jämna mellanrum.

Ja herregud. Man är ju lite dum i hövve. Det är man ju.

OMG! Reaktionerna!

I skrivande stund är det,
183 likes och 91 kommentarer på min Instagram
164 likes och 72 kommentarer på Tobbes Facebook (jag la inte ut något där)
69 likes och 45 kommentarer på bloggen

En sak är säker, den som säger att det är roligare att fylla år sedan Facebook kom har aldrig outat en graviditet på Instagram.

Det där med att berätta för folk, del 2

Beviset!

Okej, jag gjorde det, JAG KOM UT PÅ BLOGGEN!
Så nu är det på riktigt, inte bara en ul-bild på väggen ovanför sängen, gölliga "vi ska bli en familj"-sms och en liten jobbkrets som ger välmenande blickar när mina ögon går i kors vid 11-snåret.

På internet.
På riktigt.
Gud vad läskigt!

Har en miljon tankar angående den här vecka 12-hetsen, men känner att jag får sortera lite hur jag tänker innan jag skriver ner allt. Nu ska jag försöka smälta det här, jag börjar med att gå och djupandas i en en papperspåse och läsa alla sms-twitter-instagram-blogg-kommentarer, har bara varit ute ur preggogarderoben i 20 minuter och är redan helt överväldigad över alla gratulationer. Shitpåmfritt. Det blir roligt det här.

Det där med att berätta för folk

Förutom att jag vet att jag är preggo, och sambon så klart (annars ba: INTE OKEJ!!!), så är det bara Majsan och min allra närmaste kollega som vet om det. Jag kände att jag liksom var tvungen att berätta för henne eftersom hon var så pepp på att jag var tillbaka från min ledighet (vi jobbar väldigt nära varandra, delar till och med rum)... och så går jag och blir på smällen igen liksom. Kände mig cirka väldigt skyldig när jag lufsade in på kontoret efter nyår, gömde mig bakom datorskärmen och sa "Du... döda mig inte, men asså...". Hon dödade mig inte. Blev inte ens sur faktiskt. Utan är mycket peppig och bra. Tur.

Men när ska vi berätta då, undrar du? Vet inte riktigt faktiskt. Planen är väl att vänta till efter kuben, och eftersom jag vid det här laget är bergbomb på att vi kommer få ett dåligt resultat igen och få vänta in fostervattenprov också, så känns det typ som att vi kommer berätta om 300 hundra år - i lite runda slängar.

... eller så skiter vi i det, och berättar efter kuben, oavsett resultat, så får folk ställa upp och peppa vid dåligt reslutat eller jubla vid bra resultat.

... ELLER så berättar vi inte alls, och ba: plopp, oj, hoppsan, här kom det visst en bebis, och vi som bara trodde Katta blivit astjock.

Det sista känns faktiskt ganska lockande, men å andra sidan så känns det redan nu lite halv-weird att inte säga något när min bror pratar om deras graviditet (som de nu fått BF preliminärt beräknat till 25 augusti via ett tidigt UL - vilket innebär att de ligger en vecka före oss - EN! Vi kanske får ligga i salarna bredvid varandra och vråla fram barn ur våra sköten - who knows...).

Vi får se, helt enkelt.

Torsdagar is the shit!

I dag gratulerar vi Kenneth på 11-veckorsdagen och Kvackbäbisen (som måste få ett bloggnamn snart tycker jag?) på 8-veckorsdagen!


Hipp hipp hurra!

Neggo preggo

Så hur flyter allt på för Katta då? Jo vars, mår lite illa, kräkts lite (men bara en gång, i torsdags), ganska trött faktiskt. Och så har mitt tandkött börjat blöda igen. Under tiden som jag väntade Edster blödde mitt tandkött konstant, behövde egentligen bara tänka på att borsta tänderna så började blodet forsta i käften på mig. Så nu, när vi har fått en fancy eltandborste, förväntar jag mig en mindre version av Stockholms blodbad hemma i handfatet varje morgon och kväll - det är bara en tidsfråga.

Men annars så är jag något av ett neggo preggo just nu, det ska erkännas. Jag nojjar inför kuben. SOM FAN. Kubben, som jag inte ens visst existerade för ett par år sedan, men som jag efter förra gångens alldeles urusla reslutat (1/26) är fullkomligt livrädd för. Började googla igår, för att se om jag kunde hitta några svar på huruvida dåliga värden i en graviditet (för det var mina värden som sög, inte Edsters) per automatik kommer innebära dåliga värden i nästa graviditet. Jag menar, åldern har jag inte blivit lägre, det har den ju inte, och bara det drar ju ned. Och herregud, ska vi orka med det igen: veckor av ovisshet vid ett (eventuellt) dåligt reslutat, väntan på fostervattenprov, väntan på resultatet... Det kryper i hela mig när jag tänker på det och jag börjar gråta när jag läser andras blogginlägg om dåliga resultat på kubben. Jag visste att jag skulle vara nervös, det var ju en av anledningarna till att jag tvekade inför en till graviditet över huvud taget (för det gjorde jag, innan vi bestämde oss) - men att jag skulle ha nerverna utanpå huden redan från vecka (*kollar på appen*) sju... orkar inte.

En dag i taget, är mitt mantra just nu: en dag i taget.

Senaste nytt, berättade på jobbet!

Först gick jag till kanalchefen, sen snackade jag med mitt morgongäng. Fick cirka samma reaktioner vid båda mötena, typ "Åh! Jättekul för dig men jättetråkigt för oss". Inga sura miner (vilket jag iof inte trodde) och det var skönt att berätta eftersom jag faktiskt börjat må lite mer illa med jämna mellanrum. Jobbigt om man kräks och dom ba GÅ HEM MED DIN ÄCKLIGA VINTERKRÄKSJUKA! och man ba Det är inte kräksjukan, det är Kenneth!

Känns som att det är lite mer verkligt nu när folk som man bara halvkänner vet om det.

Vad ska man göra nu då i 30 veckor?

Jahapp. Bäbisen lever och mår prima, jag känner mig okej, allt är fint och bra och... ja, och nu då? DET ÄR LIKSOM 30 VECKOR KVAR! NÄR får man leta barnvagn? NÄR får man köpa massa söta kläder? NÄR får man Facebooka, blogga och berätta på jöbbe?

Jo, jag tänker så här:

JOBB
Jag berättar på måndag. Iallafall för kanalchefen (som måste hitta en ersättare för mig) och för mina närmsta kollegor. Så får dom smälta allt lite och sedan får vi göra upp en plan. Bäbisen är beräknad till mitten av augusti och eftersom vi jobbar i typ terminer på radion så passar det ju ändå rätt bra. Hej och hå, välkommen tillbaks efter sommaren, nya röster i radion osv.

Ska dock inte sticka under stol med att jag är kräknervös, tror verkligen inte att det kommer vara några sura miner, men ändå. Duktig flicka-syndromet kommer direkt och ba "Hur KUNDE jag tajma det så dåligt att det jag ska gå på föräldraledighet mitt i min programanställning?". Som att det någonsin GÅR att tajma liksom? Skärp mig.

INTERNET
Efter att de viktigaste fått veta på jobbet så känns det ganska o-hemligt, även om det bara är i knappt vecka 11. Har man sett hjärtat slå + fosterrörelser på vul är risken lika liten att det ska hända något som efter vecka 12 (Källa: en miljard bloggar utan källhänvisning på internet).
Samt: OM det händer något, so what? Jag orkar inte skämmas för att få ett missfall till. Den 2 februari ska vi på nytt UL för KUB-testet, och efter det tänker vi att det är fritt fram överallt. Då är vi i vecka 14 (13+4).

Den här bloggen får Kvacken bestämma när den ska outas, hennes bäbis är ju tre veckor yngre än Kenneth. HAHA säger Kenneth till lillbäbisen: DU HAR SVANS! *fostermobbing*

BARNVAGN/ERGOSELE/KLÄDER
Ehhh. Ska bara kolla en grej på Tradera, återkommer...

Hej vecka 10! Hej Kenneth!

Åh, kolla, VÅRT LILLA BARN! Eller ja, mer 20 mm foster kanske, men det låter inte lika gulligt. Ultraljudet i dag gick sjukt bra, allt såg perfekt ut, längden stämde med tiden, den hade perfekt med fostervatten och rörde sig som en galning, låg och sparkade och viftade.

"Den er en väldig livlig liten barn" sa läkaren och skrattade. Vi fick två bilder och kan inte sluta kolla på dom. Vårt livliga lilla barn. Vårt barn! Herregud.

Frustrationen

På tal om att vara lite mer mañana mañana! På julafton outade min bror och hans tjej att de ska ha barn.

- När när när? vrålade jag.

- Jag tror jag är i typ vecka fem, sa hans tjej. Den har i alla fall fått fingrar och tår.
- Typ förmodligen i juli... kanske... sa min bror.
Alltså. FRUSTRATIONEN jag känner över detta. Inte att de ska ha barn, utan att de inte vet mer. Jag fattar att alla inte har samma benkoll på när de legat, för alla har inte en ett-åring i sängen och en 12-åring som stannar uppe himla sent. Men ÄNDÅ. Så himla oansvarigt att inte kunna berätta allt som JAG vill veta på en gång.

Förbannat långt till vecka 12

Det är ju synd att man (jag) ska vara så förbannat nyfiken och ha sådan fantastisk koll på saker och ting. För hade man (jag) bara varit lite mer virrig, lite mer relaxad och lite mer mañana mañana så hade man (jag) kanske kissat på den där stickan i vecka sju. Eller vecka åtta. Eller kanske allra helst blivit en sån där tjej som pratar ut i Aftonbladet och ba "jag trodde jag var förstoppad men jag var visst gravid i vecka 23".

Men nej.

I vecka fyra visste jag. Eller ja, VI visste, eftersom vi såg det där strecket växa fram tillsammans. Strecket som ihop med det andra lilla strecket blev ett plus och vi ba: WHAT? PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET? och när den första chocken lagt sig så kom den. Väntan på vecka 12. Det här var alltså fyra dagar före beräknad mens. Eller BIM -4 som det heter på familjelivska. FATTA hur lång tid det är från BIM -4 till vecka 12. Det är EONER av tid ska jag berätta.

På torsdag går jag in i vecka 10. Eller, 9+0 som det heter på gravidspråk. Då har vi fått tid för tidigt ultraljud (eftersom den förra graviditeten slutade i missed abortion, alltså den luriga sortens missfall där man inte FÅR missfall, utan går runt i sin preggobubbla och är full av gravidhormoner trots att graviditeten avstannat) och det ska bli extremt skönt att få veta hur allt ligger till.

En liten summering av veckorna som varit:

VECKA 4

• Plus på både clearblue och stickorna från billigatester.se den 30 november
• Lite halsbränna (vet inte ens om man kan ha preggosymptom så tidigt, men har ALDRIG halsbränna annars.

VECKA 5

• Trött, alltså sådär förlamande trött så det känns helt omöjligt att typ bre en macka
• Illamående, men bara om jag hinner bli hungrig. Fast då kändes det iof som att hela magen var ett stort kallt svidande hål
• Humörsvängningar, började böla för att Tobbe tyckte att jag kunde ha köpt hem mjölk fast jag var JETETRÖTT!

VECKA 6-7

• Men hallå, KLÅDAN! Så fort något har suttit åt minsta lilla så kliar jag ihjäl mig! Värst under brösten, på höfterna och längs med ryggraden. MY GOD! 
• Blir äcklad av mat som luktar mycket, typ mina föräldrars kylskåp med alla julmatsrester, UÄCK! Vörtbröd med ägg- och majonnäsmackor och surt godis är det godaste som finns.
• Sover dåligt, vaknar ofta på natten och mår sjukt illa.
• Blir mer och mer lik Dolly Parton.
• Sjukt känsliga bröstvårtor, trots att jag sitter blick stilla i tv-soffan känns det som att jag springer milen utan bh med världens grovaste tröja på mig. Helt galet.

VECKA 8-9

• Väldigt upp och ner olika dagar. Ena dagen känner jag ingenting (och börjar nojja), nästa dag dör jag av trötthet och magen känns som en svullen mensballong.
• Illamåendet kommer och går, fast om jag ska se till vad jag läst för skräckhistorier om hur vissa brudar typ spyr ut sina egna inälvor så är mitt lilla mes-illamående ett skämt. När jag skulle förklara det för morsan så sa jag att det var "som att åka baklänges på ett alldeles för varmt tåg när man är lite hungrig". Så känns det, som en liten åksjuka som sveper över mig med jämna mellanrum. 
• Sugen på surt och salt. Surt godis, apelsiner, mat som man kan pressa lime över, sushi och thaimat.
• Magen börjar synas? Eller märkas i alla fall, det blir tightare att böja sig ner och knyta skorna när jag har jeans och jackan börjar kännas tight (jaja, det kan även vara julmat, men ändå. Man känner skillnad på en fettmage och en mage som plötsligt bara är där och som inte går att hålla in alls.
• Trött. mest bara lite seg men ibland kommer tröttattackerna från ingenstans. I går sov jag 17:30-05:30 när klockan ringde och när jag kom hem från jobbet gick jag direkt till sängen och sov middag i en timme och TVINGADE mig själv att kliva upp för att inte riskera insomnia i natt. Uuuhhh.

Överlag alltså: Jag mår bra. Lite trött, lite illamående, lite sådär kasst allmäntillstånd överlag. Och tro mig, jag vill ju egentligen inte spy dagarna i ända och gå runt som i en komadimma av trötthet, men ju mer symptom man har, desto lättare är det ju att verkligen tro att det faktiskt är som det ska där inne. Jag önskar verkligen att jag var en sån som bara strålar och JAG ÄR SNART I VECKA 12 OCH MÅR TOPPEN, för så är det ju. Typ. Men det är verkligen inte lätt. Är himla nervös för att kroppen ska lura mig igen.

På torsdag får vi veta hur det ligger till och det sägs (skrivs) att missfallsrisken efter att man sett att allt sett bra ut på tidigt ultraljud är lika liten som efter vecka 12, så då tänker jag sluta oroa mig och bara vara glad. Typ vecka 13 på torsdag alltså, yey!

Så satt man där och kissade i en burk igen

Lite trevande så där tar jag och inviger den här bloggen. Inte för att jag inte är van att blogga om att vara preggo, utan för att det är så tidigt i graviditeten än att det känns lite läskigt att prata om det. För ni vet, man är ju hyfsat drillar att knipa käft fram till vecka 12 här i Sverige.

Men.

På sambons födelsedag (den 29/12) fann jag mig återigen kissandes i en burk inne på toaletten (en är ju för snål för att köpa lyxstickorna som går att kissa direkt på) och i det något förvånade tillstånd som följde (oj, gick det så snabbt, bebis E kommer ju inte ens vara 2 år, och bilen hur ska vi göra med bilen, och vagn... osv osv) ställde jag in burken i diskmaskinen och kunde sedan inte minnas vilken av burkarna det var jag hade pinkat i. Det gör kanske inte så mycket, men bara vetskapen att vi eventuellt serverar dipp i kissburken - ganska kul ändå.

Och om apparna räknar rätt och om allt går som det ska, så ska vi alltså få ett till barn i början av september.

Oj!

Testing testing

Testar lite bara! Jag tror blogspot blir bra faktiskt!