Först gick jag till kanalchefen, sen snackade jag med mitt morgongäng. Fick cirka samma reaktioner vid båda mötena, typ "Åh! Jättekul för dig men jättetråkigt för oss". Inga sura miner (vilket jag iof inte trodde) och det var skönt att berätta eftersom jag faktiskt börjat må lite mer illa med jämna mellanrum. Jobbigt om man kräks och dom ba GÅ HEM MED DIN ÄCKLIGA VINTERKRÄKSJUKA! och man ba Det är inte kräksjukan, det är Kenneth!
Känns som att det är lite mer verkligt nu när folk som man bara halvkänner vet om det.
Fan vad skönt att berätta - det gör verkligen det hela mer verkligt. Jag känner mest att jag typ sitter här och låtsas. Asså...
SvaraRadera