Allt gick jättebra på kub-testet i går, fick toppensiffror och hade en allmänt välskapt liten unge i magen. Alltså, overklighetskänslan när man ligger där och kollar på en skärm FAST BÄBISEN ÄR I ENS EGEN MAGE. När kommer man fatta att det är på riktigt?
Och hur mycket har inte hänt sedan sist? Då var Kenneth en liten kidneyböna, nu har hen pussmun, en liten näsa och kickar loss med världens gulligaste fot (obs, hen har alltså två fötter, bad henne kolla detta mycket noggrant). Blev framflyttad också eftersom lillbäbisen var en storbäbis och hela 65 mm lång och inte runt 50 som hen borde vara. Ny vecka på måndagar nu (ordning och reda - det är vår bäbis det!) och redan vecka 14 på måndag alltså.
Och - jag ÄR gravid! Att jag inte mår som sju svåra år beror inte på att halten av hcg har sjunkit pga onämnbara anledningar, utan på att min graviditet är en piece of cake! Nu ska jag fanimig njuta!
Så himla konstig grej, att vänta barn. En annan människa som VÄXER I ENS MAGE!!! Har någon berättat detta för Fox och Scully, för det känns som sci-fi på högsta nivå.
SvaraRaderaJag tänker att man inte SKA fatta att det är sant, för då skulle man få panik :)
SvaraRadera