Det där med att berätta för folk

Förutom att jag vet att jag är preggo, och sambon så klart (annars ba: INTE OKEJ!!!), så är det bara Majsan och min allra närmaste kollega som vet om det. Jag kände att jag liksom var tvungen att berätta för henne eftersom hon var så pepp på att jag var tillbaka från min ledighet (vi jobbar väldigt nära varandra, delar till och med rum)... och så går jag och blir på smällen igen liksom. Kände mig cirka väldigt skyldig när jag lufsade in på kontoret efter nyår, gömde mig bakom datorskärmen och sa "Du... döda mig inte, men asså...". Hon dödade mig inte. Blev inte ens sur faktiskt. Utan är mycket peppig och bra. Tur.

Men när ska vi berätta då, undrar du? Vet inte riktigt faktiskt. Planen är väl att vänta till efter kuben, och eftersom jag vid det här laget är bergbomb på att vi kommer få ett dåligt resultat igen och få vänta in fostervattenprov också, så känns det typ som att vi kommer berätta om 300 hundra år - i lite runda slängar.

... eller så skiter vi i det, och berättar efter kuben, oavsett resultat, så får folk ställa upp och peppa vid dåligt reslutat eller jubla vid bra resultat.

... ELLER så berättar vi inte alls, och ba: plopp, oj, hoppsan, här kom det visst en bebis, och vi som bara trodde Katta blivit astjock.

Det sista känns faktiskt ganska lockande, men å andra sidan så känns det redan nu lite halv-weird att inte säga något när min bror pratar om deras graviditet (som de nu fått BF preliminärt beräknat till 25 augusti via ett tidigt UL - vilket innebär att de ligger en vecka före oss - EN! Vi kanske får ligga i salarna bredvid varandra och vråla fram barn ur våra sköten - who knows...).

Vi får se, helt enkelt.