Kenta-kaggen – vecka 21-30

Inte konstigt att man blir trött ibland, det är ju lite att släpa på nu. Och inte konstigt att det trycker på en del neråt, här händer det minsann grejer! Rätt komiskt ändå att jag tyckte att jag var helt enormt stor när jag tog den där bilden i vecka 21. Pffft. Ser ju på sin höjd ut som att jag ätit lite mycket pasta.

Woohoo, jag fick minsann åka hem!

Utsikt från min egen säng!

Oförändrat läge med tappen däremot, så jag är sjukskriven juni ut med tabletter som ska hålla cervix i chack och beordrad att vila vila vila. Men jag måste inte ligga ner hela tiden, vilket dom trodde först, så det är ju asgött.

Nu ska jag bryta ihop över det faktum att jag alltså jobbat min sista dag på jobbet, samt gråta en skvätt över hur synd det är om Tobbe som måste styra upp ALLT med flytten själv, men sen ska jag bara njuta av att Baby Kenneth håller sig på plats och att jag fick byta ut de ljusgula sjukhusväggarna mot den här sängutsikten.

Tacksamheten nu alltså. Obeskrivlig.

Det gäller ju att ha jämvikt så en inte trillar framlänges liksom

Jag har ju varit på resa med jobbet. Och idag fick jag se lite bilder som en av mina kollegor tog under resans gång. Ett par av dessa bilder innehåller vyer på mig bakifrån. Grejen är att jag vet ju att jag vuxit framtill, men att röva hållt samma takt baktill, det var jag inte helt beredd på.

Näe, jag vet, en ska inte hålla på att viktnojja under en preggotet, men då kanske man inte heller bör bli fotad bakifrån. Just sayin'.

*sparar alla träningsvideos online jag hittar i en separat mapp och planerar boot camp så fort snippy etc läkt efter förlossning*

När saker inte blir som man tänkt...

Baby Kenneth skötte sig exemplariskt där inne.

Jaha ja, från att ha gått runt och skrutit om min exemplariska graviditet ligger jag nu inlagd och riskerar att föda en yttepytteliten bäbis om saker och ting inte styr upp sig.

Det började med att jag kände en stickande känsla runt naveln i förrgår och eftersom min moderkaka ligger i framvägg ringde jag förlossningen i går, mest för att bli lugnad med att det var normal, men dom tyckte att vi skulle komma in och kolla det. Baby Kenneth visade sig må bra och ett ultraljud visade inga konstigheter med moderkakan. Läkaren tyckte att vi skulle göra ett vaginalt ultraljud också, något jag tyckte vi kunde strunta i eftersom den där andra känslan var uppe i magen. Men Tobbe tyckte vi kunde göra det när vi ändå var där och det hade han ju rätt i. Det visade sig att livmodertappen bara är 22 mm lång (ska vara typ det dubbla) och medan jag balanserade på ett ben och försökte dra på mig strumpbyxorna förklarade läkaren snabbt att jag skulle bli inlagd direkt, att det kunde bli aktuellt med att sätta in åtgärder för att graviditeten skulle fortsätta, och kanske ge något för att snabbutveckla Baby Kenneths lungor om det är så att han vill komma ut lite tidigt.


Snacka om snopet, vi ville bara ha en klapp på axeln och lugnande ord om att det inte var någon fara - och nu ligger jag här med en liten heads up på att jag kan bli sjukskriven och ordinerad sängläge resten av graviditeten.

Medusin som ska hjälpa cervix på traven. 

Trodde jag skulle få lämna sjukhuset idag, men icke. Har fått pregosteron och får kanske åka hem imorgon om det inte blivit sämre. Det knäppa är att både jag och Kenty mår hur bra som helst, vilket gör att det känns helt menlöst att ligga här istället för hemma. Har lite småsammandragningar, vilket ju är helt normalt så här i vecka 30 (29+2) så vi blev minst sagt ganska chockade att jag riskerar att föda för tidigt...

Läkaren vill att Kenneth håller sig på plats till i alla fall vecka 31, helst 33. Men jag har efter lite googlande förstått att man mycket väl kan gå tiden ut - och till och med över - även om ursprungsläget ser ut så här, och eftersom Kenta mår bra är jag inte jätteorolig, även om det så klart känns läskigt att ens behöva stanna kvar på sjukhuset.

Summan av kardemumman är alltså att jag ligger här på BB och suckar och pustar och dör stora uttråkningsdöden medan Tobbe får styra upp allt med hem och hund och flytt och lägenhetsförsäljning och skit och mög.

Åtminstone en som var glad..!

Sååååå... Någon som har något kul att del med sig av? Kanske någon solskenshistoria om hur en livmodertapp växt till sig? Eller en videosnutt på ett gulligt djur? Eller tips på något trevligt att läsa? Allt mottages tacksamt!

/Världens mest uttråkade preggo

Färg och djur, här var det färg och djur!

Fick en fråga i kommentarerna om var man kan köpa färgglada bäbiskläder med djur på nätet och mitt första svar var Tradera, men OMG – har ni sett dessa från Lindex sommarkollektion "Summer fiesta"? Och varför har ni i så fall inte sagt något till mig?

Jag måste ju verkligen vara nätbutikernas våta dröm, jag skulle bara titta lite för att se om jag hittade något att tipsa om, och vips hade jag klickat hem både flamingon, ananasen och papegojan till Kenta. Men dom är faktiskt 3 för 2-märkta vilket gjorde att de kostade totalt 159 spänn och det hade inte spelat någon roll om de kostade en miljon kronor styck för KOLLA VAD FINA DOM ÄR!

Ni ba: Hmmm, är det här kanske ett sponsrat inlägg?
Jag ba: Mmmm. I wish.

Stånk och stön och brist på luft.

Om jag har svårt att andas? Eh, JA! Och så är jag yr och magen är tung, och just ja, nämnde jag att jag har svårt att andas? Ser verkligen fram emot att åka på tjänsteresa imorgon. Verkligen.

Men det där med att andas, det är säkert ändå ganska överskattat.

Vecka 1 till 39 – en preggosammanfattning

Eftersom jag och magen sladdar in i vecka 30 (!) lagom till mors dag tänkte jag att det skulle vara läge att summera de första tre fjärdedelarna av den här preggoteten. Känns som att det inte hänt jättemycket för min del från vecka till vecka, så vi delar upp det lite lagom på 5-veckorspass tycker jag.

Raskaana. Ett ord som man inte visste att man ville kunna. 

En fredagskväll fyra dagar före mens köpte vi två graviditetstest, ett med klassiskt plus, och ett digitalt. Och jorå, jag var minsann gravid – eller raskaana som våra blåvita grannar säger. Efter denna lilla lektion i finska dansade vi en "Wohooo, vi ska ha en bäbis!"-dans i hallen. En ganska tillbakahållen dans kan tilläggas, det blir ju lätt så att man inte dansar glädjedanser hur som helst med ett missfall i bagaget. Och sen stack jag ut och sprang, jag var mitt inne i min 20/min om dagen fram till jul-utmaning och hela den här rundan så bara ekade det i huvudet: Jagärgravidjagärgravidjagärgravid.

Dagen efter var det ny månad. Jag minns att graviditetstestet låg kvar på handfatet när jag gick upp och kissade på morgonen. Jag satt där på toan med testet i handen och tänkte: "Det är december. Om allt går bra kommer bäbisen i augusti." Augusti kändes väldigt långt borta.

Veckorna som följde berättade vi för lite utvalda människor, främst dom som kände till missfallet och hade varit bra stöd då. Tobbes familj fick veta före min eftersom vi ville berätta IRL när vi åkte dit under julen. Jag ville VERKLIGEN känna massa symptom eftersom jag inte gjorde det förra gången och det gick som det gick, men icke. Jag var lite småtrött, men det var ju liksom december och kolsvart ute 20 timmar om dygnet så vem var inte det liksom? Varje morgon när jag klev upp så kände ja efter om jag kanske inte mådde åtminstone liiiite illa, men om jag någon gång tyckte att jag gjorde det så var det nog bara inbillning.

Räknade timmar och dagar och längtade ihjäl mig efter att veckorna skulle gå. Fokuserade mycket på vad de sa på sjukhuset efter missfallet, "Det är jättevanligt att få missfall, tyvärr. Men det är INTE jättevanligt att få flera missfall i rad, så nästa gång är chansen mycket större att det går vägen".

December lunkade på, jag fortsatte springa i min 20/min om dagen-utmaning och tänkte att det nog var bra för bäbisen att få i sig lite träningsendorfiner. Var lite trött och brösten ömmade, men det räckte inte för att jag skulle våga tror att allt var som det skulle - och internet är ju så fyllt av skräckhistorier att det inte gick att söka efter andra i samma situation utan att tappa hoppa alldeles på vägen.

Och det är ju så logiskt egentligen. Folk som det gått dåligt för, som har flera missfall bakom sig, som kaskadkräks och somnar ståendes till höger och vänster – de vill ju dela med sig. Söka tröst och hitta andra som de kan dela det här jobbiga med. De som aldrig har haft missfall och som mått finemang genom sjuttielva gravididteter, de sitter ju inte och hänger på diverse forum och berättar om hur bra allt går. Men det tänker man inte på när man är mitt inne i det, då är det inte mycket ljus att hämta i den där familjelivstunneln vill jag lova.

Dagens bloggtips för nygravida: Par som är inne i ivf-svängen och bloggar är en guldgruva här! Ingen annan skriver ju om symptom redan från typ vecka fyra. Jag gick in här och valde de i högerkanten under "Föräldrar", och scrollade mig sedan igenom deras graviditeter. Och det var så GÖTT!
De spydde/de spydde inte, de var så trötta att de inte kunde jobba/de var piggare än någonsin, de hade ömma bröst/de kände ingenting i boobsen what so ever, de hade hormonsvängningar från helvetet/de var precis som vanligt, de började plötsligt blöda/de klarade sig genom varje toabesök utan rött på pappret OCH ALLA FICK EN BÄBIS PÅ SLUTET. Jag tror att de var de här bloggarna som hjälpte mig att fatta att varje graviditet är exakt lika unik som kvinnan som har den. Det finns inga rätt eller fel, kroppen gör exakt som den vill och inget av det som sker gör att man kan förutspå hur det ska bli framöver. Det kanske låter tröstlöst på ett sätt, men samtidigt så betyder det också att man faktiskt bara kan vänta och se vad som händer och det tyckte jag var jätteskönt.

Vi var hos min familj i Norrland över jul, och det var helt galet att tänka på att det kanske var den sista julen vi firade utan barn. Jag minns att jag hade klåda också, hade kläderna suttit åt det minsta lilla så kliade det så jag höll på att bli tokig efteråt. Vaknade på nätterna av att jag låg och rev mig på låren och magen. Smörjde upp typ varenda kräm som jag kunde hitta hos mina föräldrar och efter ett tag avtog det av sig själv.

En pytteliten livlig Baby Kenneth!

Någonstans runt vecka sju/åtta var jag på hälsosamtal på mvc och älskade min barnmorska redan från början. Hon bokade in en tid för tidigt ultraljud i vecka tio och vi var sjukt nervösa när det var dags att se om det faktiskt fanns något i magen den här gången. Läkaren var jättetrevlig och alltså, LÄTTNADEN när vi fick se hjärtat slå på den lilla klumpen där i livmodern. "Det är en väldig livlig liten barn", sa hon och vi tittade förundrat på den där njurformade lilla grejen på skärmen som låg och sträckte sig och drog ihop sig om vartannat. Rätt längd, alltså 20 stolta millimetrar, för sin vecka och vi fick veta att risken för missfall minskar drastiskt om man sett hjärtslag och fosterrörelser så tidigt. Jag började våga tro att det skulle gå vägen den här gången.

I slutet av de här veckorna började brösten plötsligt växa helt sjukt mycket. Och även om magen var lite svullen och spänd så var det boobsen som hotade avslöja mitt välsignade tillstånd. Och ont gjorde det, bara att sitta blick stilla i soffan kändes i hela bröstvårtorna. Helt sjukt! Lite mer om de första veckorna finns dokumenterat här men det jag minns mest från de veckorna var att jag var så sjukt trött - de andra grejerna har jag glömt, så det var nog inte så farligt ändå. Hehe. /symptomletar'n

Här hände det grejer, vi avslöjade både Baby Kenneths existens för världen och gjorde KUB-testet.
Det Stora Internetavslöjandet™ kom i vecka elva, vi kunde inte hålla oss i mer än en vecka efter att vi gjort det tidiga ultraljudet. Lite kände vi också att "Äh vaffan, går det åt helvete så gör det, nu ska vi vara glada och tänka att det går vägen. Gör det inte det så får vi väl ta det då".

Skärmdump från mirijam.blogspot.com.

Tobbe var mest ivrig över att få visa upp Kenta för världen, så han la upp bilden på Facebook med texten "Vi ska bli mamma och pappa!". Jag var lite mer nervös och mjukstartade med Instagram. När Baby Kenneth blivit lajkad ett par hundra gången tänkte jag att jag skulle presentera honom även för bloggvärlden. Så här såg det ut när jag lla ut bilden på min vanliga blogg. Jag var livrädd när jag tryckte på publicera och tänkte att "Nej fan. nu har jag jinxat hela skiten, det är bara en tidsfråga innan jag får slänga ut en dementi också", men så här 19 veckor senare har det ju visat sig att det var lugna puckar.

En liten pussmun. En liten fot. Världens gulligaste unge.

I vecka 13 gjorde vi KUB-testet och det var verkligen blandade känslor inför det. Innan vi åkte dit skrev jag så här och efteråt skrev jag så här. Många frågade varför vi gjorde testet och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, egentligen ville jag nog mest veta hur han mådde. Att han växte som han skulle och att allt var bra. Man ser ju fler saker än bara kromosomförändringar, det är ju en hel undersökning där de kollar igenom så att allt ser bra ut och det var nog först efter KUB:en som jag verkligen vågade känna att Baby Kenneth faktiskt skulle bli en unge på riktigt. Nu var han ju inte bara en liten böna, nu hade han näsa och pussmun och fötter och typ en... kropp. 

I mitten av den här perioden började jag noja över att jag skulle bli en sån som var megatrött rätt igenom hela graviditeten. Vecka tolv kom och gick. Och det gjorde vecka 13, 14 och 15 också. Alla appar hintade om att man skulle må bättre, att "den första jobbiga tiden" nog var över för de flesta och speciellt en formulering minns jag, att jag äntligen borde vara "peppier and more human". 

HAHAHA! 

Var det något jag INTE var så var det pepp och mänsklig, det kändes snarare som att jag genomled en tre månader lång bakfylla. För jag var liksom inte direkt sovtrött (eller jo, det också, OJ vad jag sov), utan mest bara så oerhört... sliten, liksom. Det kändes som att kroppen vägde ett ton och alla vardagsgrejer kändes så oerhört jobbiga. Köra till Ica och handla? Oh my god, man kunde lika gärna bett mig cykla till Nepal och bestiga Mount Everest utan syrgas.
Jag tänkte "JAG VET, jag äter något som får upp blodsockret så blir jag pigg" eller "JAG VET, jag tar en promenad i friska luften så blir jag pigg" men inget funkade. Det enda som hände var att jag ganska snabbt gick upp massor i vikt av allt småätande medan jag i sengångartakt släpade mig runt kvarteret och gäspade käkarna ur led på kvällarna. Fy fan.

Annars mådde jag bra. FÖR bra tyckte jag själv och ringde till och med till barnmorskan i vecka 15 och ba "Hej, jag mår verkligen jättebra, kan jag få komma och lyssna på bäbisens hjärta för jag tror att något är fel". Fan för alla som gapar och skriker om hur sjukt jobbigt det är att vara gravid, jag trodde verkligen att det nog var något slags fel på min kropp som inte protesterade mer. Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde tyckt att nästan-medvetslösheten hade räckt som symptom på att det var något som skedde inne i kröppa, men icke.

Typiskt mms till Tobbe under den här tiden: "Hej, vi myser". Jag låg fan nerbäddad jämt. 

Under vecka 16 började jag få lite smått panik över tröttheten och försökte göra upp en plan för hur jag skulle överleva ytterligare 24 veckor i halvkoma. Men i slutet av den veckan började den där tyngdkänslan i kroppen ge med sig och sen blev det lite lättare för varje dag. Jag tror att jag kände mig som vanligt ungefär från slutet av vecka 17 och framåt. Nu var ju den här första preggotiden dåligt synkad med december, januari och februari, och det gör ju inte underverk för själen att det blir mörkt klockan 16 och att man – preggers eller ej – bara vill ligga inne under en filt och äta choklad hela dagarna. Så ja, kanske hade den där förlamande tröttheten varit lite skonsammare om det varit försommar, kvällssol och blommande syrener runt mig på mina långsamma hundpromenader.

Favvoserien!

Kollade väldigt mycket på En unge i minuten under den här perioden. Jag med mitt supertidiga morgonjobb kommer ju hem redan klockan 13 varje dag, så det blev ritual att slå på tv:n klockan 14 och kolla in hur olika par tog sig igenom sina förlossningar. Mina tankar inför förlossningen finns att läsa här, och jag kan inte påstå att de ändrats nämnvärt från vecka 17 till vecka 30.

Annars var de här veckorna ganska softa. Jag kände inte av graviditeten alls, men var inte heller det minsta nervös över att Kenneth skulle må dåligt. Började känna sparkar runt vecka 18-19, fast mer som en slags swooschande. Eller tänk er att ljudet flu-blupp är en rörelse, SÅ kändes det. Om ni fattar. Ganska snabbt kunde Tobbe känna det utifrån och det blev kvällsritual att han nattade mig genom att ligga med örat mot magen och snacka lite med Kenta och få några flu-blupp tillbaks.

Gjorde RUL i vecka 19 och allt var fortfarande prima. Vi valde att ta reda på om Baby Kenneth var en flicka eller pojke, men bad läkaren att skriva det på en lapp istället för att säga det. Vi köpte bakelser på vägen hem och när vi hade gjort kaffe och dukat upp till "Hurra, rutinultraljudet såg perfekt ut"-fika så vecklade vi upp lappen.

Lille Kenneth är en kille. 

Vi hade känt det på oss ända från början, men nu blev det liksom mer verkligt. Herregud liksom, vi ska få en son. En riktig liten Kenneth!

I slutet av de här veckorna tog jag tåget till Stockholm och gick på Blogger Boot Camp. Tror att jag var i vecka 20 då. Och från att ha tränat jättebra hela sommaren/hösten, till att övergå till att ligga i horisontalläge i 19 veckor, chockade jag kroppen med att köra tre pass på en dag – och vara vaken från morgon till kväll utan att sova middag. Hehe. Det syns inte, men ni anar inte hur sliten jag är i kroppen på den här bilden från tågresan hem.

Om vecka 16-20 var ett slags ickeveckor, så var de här veckorna ännu mer ointressanta ur preggosynpunkt. Den här första OH MY GOD, VI SKA BLI FÖRÄLDRAR!-känslan hade man lyckats smälta, och det kändes fortfarande sjukt långt till förlossningen. Kroppen kändes normal, jag var normaltrött och normalglad och normal på alla sätt och vis. Magen låg mitt på kurvan och allt såg fint ut när vi var på mvc. Bloggade ganska lite här på PreggoPreggo under den här perioden, det kändes liksom inte som att det fanns så jättemycket att skriva om.

Vecka 23. Så länga jag inte typ böjde mig ner och knöt skorna så kändes magen inte det minsta konstigt nog.

MEN! Jag hängde ganska mycket mer på andra sidor på nätet, speciellt Blocket och Tradera. Blocket i jakt på barnvagn och Tradera för att hitta kläder som passar en liten Baby Kenneth. Vi hittade en jättefin två år gammal Brio Happy för 2500 spänn, och fnittrade oss ner i hissen. Sen körde jag nästan i hundbajs det första jag gjorde när vi kom ut på gatan, och Tobbe slog sig själv i huvudet när han skulle fälla ihop vagnen lägga in den i bilen. Superföräldrarna liksom. Och postlådan fylldes snabbt av paket med färgglada kläder. Baby Kenneth verkar vara extra förtjust i djur. Och färg. Och andra mönster.

Löjligt nöjd över både barnvagn och outfits!

I vecka 22 åkte vi till Barcelona och med facit i hand så var det en PERFEKT vecka att resa i. Speciellt när man inte åker så långt bort, att sitta på flyget i drygt tre timmar var nemas problemas och jag var lagom stor för att gå runt och turista utan att det blev för tungt. Det kändes bara lite i fogarna på kvällarna, men så gick vi sjukt mycket på dagarna också.

I övrigt alltså väldigt intetsägande veckor, jag var själv helt förvånad. Folk ba: "Börjar det bli tungt nu eller?" och jag ba: "Nä. Inte alls, inte det minsta, nada, jag känner verkligen INGENTING". Kan i efterhand känt att jag verkligen borde tagit folks råd på allvar och verkligen njutit av den delen av preggotiden, för det ändrades ju från en dag till en annan kan jag säga.

Oooookej, nu snackar vi. Det var som att jag fick en helt ny kropp så snart vecka 25 var slut. Tyvärr inte ny som i "ny och fräsch" utan mer ny som i "gammal och saggig". Visst, bäbisarna hamnar ju i någon slags sinnessjuk växtperiod när själva insidan är klar och dom ska börja lägga på sig vikt. Typ 1.5 hekto i veckan går han upp och det kan jag säga er mina vänner, att det 1) Tar energi från mamman och 2) Gör att mamman också växer.

Magen känns plötsligt enorm, den är i vägen överallt. Ni vet när man ska igenom en smal passage och vänder sig på sidan för att man som regel är smalare åt det hållet? HAHA! Not anymore kan jag säga. Plötsligt blev jag tvungen att köpa mina första gravidkläder (förutom strumpbyxor), ett vanligt långt trikålinne som funkat utmärkt tidigare kändes nu som en tvångströja och det gick inte att stänga en enda hoodie längre.

Beach 2013: Alkoholfri öl och bäbis byggde denna vackra kropp.

Annars så har jag fått börja chilla en del. Råkade ha högt blodtryck på ett mvc-besök och försöker fatta att det inte funkar att vara som vanligt längre. Som det här med fogarna, vad är grejen med dom egentligen? Bäckenbottenuppluckring, smaka på det ordet – man fattar ju att det inte är gött direkt. Långpromenader med Alfie funkar inte längre, det blir många turer ner så han får kuta lös på stranden. Ryggen är okej, men jag får sjukt ont i den där blygdbensfogen, det ilar hela vägen upp i vayayay när jag går. Eller står. Eller sitter. Som tur är så är det olika från dag till dag, i går kändes det knappt alls till exempel. Men jag försöker ta det chill, Tobbe får bli lite av en butler här hemma medan jag sitter i soffan och ger order. Med undantag för några hormonella utbrott under de tidiga veckorna så har han faktiskt klarat sig extremt lindrigt undan.

Morgonkaffe på trappan. 

Övriga krämpor som jag klarat mig undan so far den här graviditeten men som kommit nu: Halsbränna (känner mig som Katla), andfåddhet (flåsar av att koka kaffe), restless legs (eller snarare restless body, det kryper i HELA kroppen när jag blir trött), mardrömmar (många fall ner för klippor senaste veckorna kan jag säga), andra sömnproblem (vaknar och kan inte somna om mitt i natten), blir akut kissnödig jätteofta (alltså, AKUT!) plus att jag börjar bli rätt trött på igen. Sov till exempel elva (!) timmar i natt. Lägg till att jag får sammandragningar hela tiden och att jag nästan kräks när jag böjer mig ner så fattar ni kanske läget.

Och - baby Kenneth sparkar som en riktig maniac där inne. Hon den där första läkaren visste inte hur rätt hon hade med sitt "Det är en väldig livlig liten barn". Och även om han hellre får sparka för mycket än för lite så gör det att typ alla sitt- och liggställningar börjar bli obekväma. Vet ni vad vena cava är? Det är den stora venen som går på högersidan i kroppen och leder tillbaks blodet till hjärtat. Ligger jag på rygg eller på höger sida nu så blir jag illamående och får svårt att andas. Kan alltså bara sova på vänster sida = kommer få liggsår innan graviditeten är slut.

Glad pappa, glad mamma, god öl. Ej med på bild: kickboxar'n i magen och Bruce Springsteen på scenen. 

Men herregud, vad är väl dessa löjliga fysiska besvär om man ser till vad man får för det? Ett barn. En son, vi ska bli Baby Kenneths mamma och pappa och från att ha räknat varje timme och dag för att komma till en säker vecka så kan vi nu plötsligt räkna ner åt andra hållet. Minns ni det jag skrev om att jag varit på Blogger Boot Camp? Det kändes som alldeles nyss jag var i Stockholm på BBC-helg, men det är ännu kortare tid tills graviditeten är över och vi blir en familj. En familj. Shit vad vi längtar!

Mhhhmmm. I vecka 29+3 ställdes plötsligt allt på ända. Efter att vi åkt in till förlossningen för en koll av något helt annat så visade det sig att min livmodertapp var  kraftigt förkortad och jag blev pang bom sjukskriven resten av graviditeten. Bara sådär. En sketen trött måndag hade jag plötsligt jobbat min sista dag på jobbet och skulle nu ta det lugnt och hoppas på det bästa, vilket var att Baby K stannade inne a) 32 fulla veckor eller b) 34 fulla veckor. Eller ja, det bästa vore ju om han stannade inne tiden ut, men det var det ingen som trodde. Efter två dygn på sjukhuset fick jag åka hem.

Inte världens roligaste medicin direkt.

Min cervix var då 22 mm (ska vara cirka 40-50 mm, under 35 mm är dåligt, under 25 mm är riktigt dåligt) och hade börjat öppna mig inifrån, så kallad funneling. Ingen visste varför. Jag hade inga sammandragningar alls, ingen utinvägsinfektion, ingen GBS, ingenting. Det var bara något som var fel. Kenneth låg med huvudet ganska långt ner också, och det märktes på kontrollerna (gjorde cervixmätning med vaginalt ultraljud 1-2 ggr/vecka) om jag varit uppe och rört på mig eller legat mycket stilla. Som mest var jag nere på 15 mm och då blev jag beordrad sängläge i ett par dagar innan det gjordes en ny mätning, då var den plötsligt 20 mm igen. Och så där höll det på.

Jag vilade såklart mycket jag kunde – doktorns ordination löd "du får gå till postlådan och till bilen" – och gick även på progesteronbehandling med Lutinus (skitjobbiga vaginatorer som... ehhh... "störde balansen", kan vi kanske kalla det utan att gå in för mycket på detaljer om mitt underliv) till jag var i 35 fulla veckor. Från vecka 34 började jag få ganska jobbiga sammandragningar när jag rörde mig, och på midsommardagen fick vi åka in igen, då stoppade de sammandragningarna med en fet spruta i skinkan. AAAAAJ. Efter vecka 36 slutade man boka in mig på fler mätningar eftersom graviditeten då gått så långt att det var okej att han föddes.

Alltså – den lättnaden!

HURRA! Delmål två, vecka 34! Bäbisens lungor är typ klara!

Jag tror att jag hann läsa allt som gick att läsa om prematurbäbisar under den tiden, jag plöjde igenom vartenda blogginlägg och läste milslånga trådar på Familjeliv. Jag svär att jag vet ALLT om i vilken vecka en bäbis behöver CPAP och sondmatas, eller när den klarar sig med värmemadrass och extra syrgas eller bara lite solning och extrakoll på blodsockret. Vi höll hoppet uppe och pratade mycket om hur vi skulle lägga upp livet ifall förlossningen satte igång, men vi insåg nog inte vilka skitveckor de sex veckorna var förrän de var över och det var (någorlunda) fritt fram för förlossning. Fy fan.

Sammandragningarna har blivit värre och värre från vecka 35. De gör inte direkt ont, men hela magen blir som en stenhård boll och det känns som att Baby K ska tryckas ut genom vayayay om jag går snabbare än i snigelfart. Jag har varit hos min BM varje vecka (istället för varannan) för att kolla så att allt står rätt till och alla värden är bra. Och både Baby Kenneth och jag har ju mått finemang hela tiden, vilket har gjort att oron kunnat dämpas lite grann i alla fall, det hade ju varit värre om han riskerade att födas för tidigt för att något var fel på riktigt, typ att jag fått havandeskapsförgiftning eller att det är fel på moderkakan eller flödet från navelsträngen. Det har vi dock klarat oss ifrån, han ligger hela tio procent över kurvan, så han växer som han ska och lite till.

Hur en höggravid kvinna överlever värmeböljan.

Så fort jag fick klartecken att röra lite mer på mig så satte vi igång och fixade det sista inför bäbisankomsten. Ingen idé att behöva stressa över det ifall allt skulle sätta igång. Min mamma var också nere en vecka och spenderade en del av semesterkassan i bäbisbutiker, masserade mina fötter och sydde grejer till spjälsängen. Sen kom juli och högsommaren och vi körde runt och badade lite överallt i närområdet, både Landön, Ivö, Åhus, Haväng, Balsby och Rigeleje fick besök av magen. Fram till vecka 38 kunde jag dessutom skryta ohämmat om att "jag blir minsann inte svullen om fötterna som alla andra preggon!" men tji fick jag, plötsligt svullnade högerfoten upp och jag blev till och med skickad till sjukhuset av barnmorskan som tyckte att det skulle kollas. Sex timmars sjukhushäng senare kunde jag gå hem med en ultraljudsscanning av benet i bagaget och lugnande klapp på axeln. Förmodligen är det sämre flöde i den sidan av kroppen eftersom jag endast kan sova på vänster sida.

Gravididet alltså, vilken otroligt osexig åkomma det är!? Och då har jag ändå klarat mig från både bristningar, illamående och hemorrojder, så det ni har läst om hittills är alltså vad som fysiskt sett klassas som en "lätt graviditet".

Sammanfattningsvis så har de senaste två månaderna varit otroligt påfrestande och både långtråkiga och sjukt stressande på samma gång. Men så här i efterhand har det ändå gått fort, nu är det redan vecka 39 och nästa helg är han beräknad. NÄSTA HELG! Inte för att vi tror att vi går tiden ut med tanke på vilken belastning det måste vara på livmodertappen nu när han är så tung och jag är uppe och rör mig mer, men man vet ju aldrig. Vore ju snopet att oroa ihjäl sig från vecka 30 och sedan sitta och rulla tummarna och vänta långt in i vecka 42. Men hellre det än att han skulle kommit i vecka 30. Lilla killen.

Herregud, hur ska det gå med sömnen?

Har blivit helt besatt av vaggor. Till bebishen menar jag, för Edster sover som en stock mellan oss i vår säng (på oss, mellan oss, klättrandes på oss) plus att han är en smula för stor (och med en smula menar jag: med ett år och lite till). Men en vagga liksom - HUR praktiskt? Speciellt en sån här som går att flytta runt på! Jag gillar saker som går att flytta runt på när det kommer till bebisar, speciellt saker de sover i eftersom det är sjukt praktiskt att kunna förflytta små sovande människor utan att väcka dem hela tiden. Dräglar även lystet över ett Babynest av just samma anledning.

Jo så att, jag funderar en hel del på det där med hur sömnen kommer se ut för familjen om några månader. Eddie har ju sovit mellan oss mest hela tiden sedan han var runt 4-5 månader och jag tänker spontant att det kommer vara lättare att få bebishen att sova i egen säng än att stressa över Edster i egen säng - för att vi inte kommer få plats i vår säng med en unge till, det är klart som korvspad *gnider handen över den ömma nacken och försöker ruska liv i den bortdomnade armen efter natten*

Och ja, anledningen till att jag funderar på sömnrelaterade saker inför den nya spädisperioden, är naturligtvis direkt relaterat till hur den blivande storebroderns sovvanor har sett ut till och från under de senaste 18 månaderna:

Dagens tips: 3D-ultraljud!

Alltså, hallå ja - har ni någonsin skådat ett vackrare barn än den här lilla svartvita pågen? Och Baby Kenneth är inte bara söt, han är en på alla sätt perfekt unge på ståtliga 1500 gram. Ultraljudskvinnan ba: Åh vilken tur ni har som fick så här bra bilder, det är det minsann inte alla som får!

Dagens teknik alltså, så himla sjukt att man kan få se sitt ofödda barn bara sådär! Sjukt - och helt jävla underbart. Det är liksom han! Det är Kenta!

Statistiskt säkerställd tjuck-mage

Så att, alla de där som ba: guuuud vad stor du är - visade sig att de har rätt. Idag mätte BM min mage för första gången, och vi kan väl säga så här: den låg ju inte direkt i ned undre tillväxtkanalen. Inte i den mellersta heller. Men inte pang på den översta. Faktiskt. Mitt blodtryck, däremot, sjunker för varje besök och jag tror att jag snart eventuellt inte har något blodtryck alls.

Jo, och så lyssnade vi på hjärtat för första gången. Det slog bra. Och högt eftersom hon vred upp volym på max så att det ekade på hela MVC.

Sedan, på väg tillbaka till jobbet, så har jag känt mig svagare än svagast, yr och allmänt mjäkig. Just nu, när jag hämtade en kopp kaffe tänkte jag att nej, jag får ringa sambon så får han köra hela vägen till stan och hämta mig för jag kommer typ svimma vilken sekund som helst och VEM vill ligga avsvimmad på jobbet/på Vasagatan/på pendeltåget/i ett eldhärjat Skogås centrum? Oklart om detta är riktiga känslor av yrsel, eller om det bara är psykiskt för att BM har sagt till mig att mitt blodtryck blivit lägre (men dock inte märkligt lågt, skall tilläggas). Det KAN också bero på att jag igår och idag gått på klackar för första gången sedan innan jag blev preggo med Eddo - ni vet, svindel och sånt!

*plockar fram luktsaltet och moffar i mig en lakritspuck*

Att inte vilja amma - del 2

På tal om att inte vilja amma. Jag valde att inte amma min etta - alltså den äldsta ungen. Jag försökte till en början, men det ville sig inte riktigt. Ungen ville inte suga som han skulle, jag hade inte tålamod eller smärtgräns hög nog att försöka och försöka och försöka, och faktiskt var det nog så att jag helt enkelt inte ville. Jag kände mig inte bekväm med det - inte alls. Och vet ni, det är okej! Man behöver inte amma, för det finns alternativ som fungerar alldeles utmärkt. Äldsta ungen har jag alltså närt vid min barm, fast via flaska och det gick alldeles utmärkt. Det är nära, det är mysigt, det är varmt och det är en alldeles fantastisk möjlighet att knyta an precis som vid amning, och som Mirijam skriver, det ger även pappan en fantastiskt möjlighet till just anknytningen som man får genom matandet.

Men visst, det är inte helt okomplicerat. Alltså jo, att flaskmata är faktiskt himla okomplicerat. Man hittar sina rutiner (termos med varmvatten när man ska ut på stan, eller färdiga tetror som bara är att värma på i flarran med hjälp av vänligt cafébiträde) och jag upplevde aldrig flaskmatandet som jobbigt eller klurigt - det var ju det både jag och ettan var vana vid, det som vi kände och visste och det fungerade alldeles utmärkt. Det som gör det komplicerat är ju naturligtvis att alla andra ska tycka så jävla mycket om det. När ettan föddes upp på flaska så hade folk åsikter om det. De uttycktes inte alltid direkt till mig, men ni vet ju hur det är: man får höra saker på omvägar. Och jag har fått höra det sen också, när det handlat om storebrors eksem och allergier. Mhm, SÅ kanske det inte hade varit om han hade ammats. Näe, det kanske det inte hade varit. Eller så hade det varit precis just så, speciellt om man tittar både till mina ganska allvarliga allergier och även till hans biologiska pappas allergier light. Det ligger liksom i generna.

Men här ska ni få höra: hur man än vänder sig har man röven bakåt. För tvåan är uppvuxen på tutte, och nog FAN hade folk åsikter om det också. När tvåan föddes hade jag rustat mig till tänderna för att ta fajten med BB, BVC etc, eftersom jag tänkte att jag skulle flaskmata. Men så blev det bröstet, det funkade, det kändes okej.  Och folket jublade. Det jublades och berömdes och uppmuntrades fram tills att tvåan blev typ 3 månader. Då började de första undra om jag inte skulle sluta amma snart. När han blev 6 månader sällade sig fler till kören. Och när han blev 9 månader var jag typ… KONSTIG som fortfarande ammade. Och med ammade menar jag att han fick tutten när han skulle sova. Så när vi slutade nattamma när han var ett, då nickade folk myndigt och menade att det var ju ändå på tiden.

Mitt råd i flaska vs tutte: GÖR DET SOM NI SJÄLVA VILL OCH GE BLANKA FAN I VAD ANDRA SÄGER! Okej? Förlåt att jag skriker, men det är så himla tröttsamt att andra alltid ska tycka så jävla mycket om typ ALLT. Vad man än gör, så finns det alltid folk som som tycker tvärtom och mer än gärna vill berätta för dig hur dum du är som inte tycker som dem. Alltså, whatevz, säger jag till dem. Stoppa fingrarna i öronen, värm flaskan, plocka fram tutten - gör det som du själv vill, för ingen vet bättre än dig när det gäller dig och ditt barn.

Bra! Då säger vi så.

Och PS. var tydlig gentemot din BM på MVC att du ämmar flaskmata och be att hen skriver in det i din journal. Skriv det också i eventuellt förlossningsbrev och var tydlig med det på förlossningen / BB. Den här boken är också himla himla bra. Be din partner att stötta dig om frågorna börjar hagla på förlossningen / BB, det är alltid skönt när hen kan backa dig i ert beslut inför vårdpersonal som i ett sådant här läge kan kännas väldigt myndig och man själv känner sig ganska liten.

En annan del av debatten – att inte VILJA amma

Bildbevis: Jag KAN flaskmata! Här ger jag tex min lille polare Hugo mat.

Vet ni vad? Jag vill inte amma. Jag har i hela mitt liv känt ett enormt obehag inför tanken på att göra det, men har hela tiden tänkt att det nog kommer "rätta till sig" i takt med att graviditeten fortskrider. Men icke. Jag är inte ett dugg mer sugen på att amma nu än vad jag var i vecka sju. Jag VET att brösten är till för att mamman ska mata sitt barn och inget annat, men tanken på att baby Kenneth ska vara där och greja runt gör mig sjukt illa till mods.

OBS alltså att det handlar om enbart mig och mina känslor inför att göra det själv, jag tycker inte att det på något sätt är "äckligt" eller "onaturligt" eller "konstigt" att andra gör det. Jag vill bara inte göra det själv. 

Det här är ingen hemlighet, utan jag har hela tiden varit öppen med vad jag tycker (och även skrivit om det tidigare) men jag har hela tiden haft inställningen att "om amningen funkar så kommer jag så klart att amma".

Men i dag kände jag bara att "Nej, jag vill fan inte".

Och efter att ha haft ett smärre "Buuhuu, vilken dålig mamma jag kommer bli som inte vill amma mitt eget ba-a-arn"-breakdown så känner jag nu att det nog kan bli bra det här. Jag fattar ju att det kommer bli krångligare, men hur svårt kan det vara, det finns ju mammor som i alla tider valt/tvingats välja att flaskmata och jag har inte sett några larmrapporter om att de barnen blivit skadade för livet.

Dessutom ser jag mängder av fördelar med att inte amma, bara det faktum att Tobbe kan mata bäbisen precis lika väl som jag gör ju att vardagen måste underlättas tusen gånger mer jämfört med krånglet att jag alltid måste vara i närheten så fort Kenneth ska käka? Vi slipper dessutom krånglet med att sluta med amningen, något jag redan nu – tre månader före nedkomst – bävar inför. MY GOD vilka skräckhistorier folk delar med sig av.

Visst, det KAN fortfarande hända att jag blir helt uppslukad av det där fantastiskt underbart fina som vissa mammor hävdar att amningen är. Och ja, då lyckades väl moder natur omvända mig lagom till förlossningen, men innan dess tänker jag lära mig freakin' ALLT som finns att veta om flaskmatning, så att jag är förberedd på vad som komma skall. Glad mamma, glad bäbis, glad pappa etc.

Vecka 7, vecka 15, vecka 29

Alltså, hallå, SKILLNADEN!?!

Roligast av alla appar är ju Pampers Hello Baby. Storleksanpassad till iPad = bilder med VERKLIG storlek. Att sitta och scrolla från vecka noll till födseln ger en svindel! Fatta vad han växter alltså, bra jobbat Baby Kenneth!

Vi har förresten bokat tid för sånt där tillväxtultraljud i 3D, och är det ens hälften så ballt som jag tror så blir jag nöjd! Har någon av er varit på det och vad tyckte ni i så fall?