När saker inte blir som man tänkt...

Baby Kenneth skötte sig exemplariskt där inne.

Jaha ja, från att ha gått runt och skrutit om min exemplariska graviditet ligger jag nu inlagd och riskerar att föda en yttepytteliten bäbis om saker och ting inte styr upp sig.

Det började med att jag kände en stickande känsla runt naveln i förrgår och eftersom min moderkaka ligger i framvägg ringde jag förlossningen i går, mest för att bli lugnad med att det var normal, men dom tyckte att vi skulle komma in och kolla det. Baby Kenneth visade sig må bra och ett ultraljud visade inga konstigheter med moderkakan. Läkaren tyckte att vi skulle göra ett vaginalt ultraljud också, något jag tyckte vi kunde strunta i eftersom den där andra känslan var uppe i magen. Men Tobbe tyckte vi kunde göra det när vi ändå var där och det hade han ju rätt i. Det visade sig att livmodertappen bara är 22 mm lång (ska vara typ det dubbla) och medan jag balanserade på ett ben och försökte dra på mig strumpbyxorna förklarade läkaren snabbt att jag skulle bli inlagd direkt, att det kunde bli aktuellt med att sätta in åtgärder för att graviditeten skulle fortsätta, och kanske ge något för att snabbutveckla Baby Kenneths lungor om det är så att han vill komma ut lite tidigt.


Snacka om snopet, vi ville bara ha en klapp på axeln och lugnande ord om att det inte var någon fara - och nu ligger jag här med en liten heads up på att jag kan bli sjukskriven och ordinerad sängläge resten av graviditeten.

Medusin som ska hjälpa cervix på traven. 

Trodde jag skulle få lämna sjukhuset idag, men icke. Har fått pregosteron och får kanske åka hem imorgon om det inte blivit sämre. Det knäppa är att både jag och Kenty mår hur bra som helst, vilket gör att det känns helt menlöst att ligga här istället för hemma. Har lite småsammandragningar, vilket ju är helt normalt så här i vecka 30 (29+2) så vi blev minst sagt ganska chockade att jag riskerar att föda för tidigt...

Läkaren vill att Kenneth håller sig på plats till i alla fall vecka 31, helst 33. Men jag har efter lite googlande förstått att man mycket väl kan gå tiden ut - och till och med över - även om ursprungsläget ser ut så här, och eftersom Kenta mår bra är jag inte jätteorolig, även om det så klart känns läskigt att ens behöva stanna kvar på sjukhuset.

Summan av kardemumman är alltså att jag ligger här på BB och suckar och pustar och dör stora uttråkningsdöden medan Tobbe får styra upp allt med hem och hund och flytt och lägenhetsförsäljning och skit och mög.

Åtminstone en som var glad..!

Sååååå... Någon som har något kul att del med sig av? Kanske någon solskenshistoria om hur en livmodertapp växt till sig? Eller en videosnutt på ett gulligt djur? Eller tips på något trevligt att läsa? Allt mottages tacksamt!

/Världens mest uttråkade preggo