 |
| Bildbevis: Jag KAN flaskmata! Här ger jag tex min lille polare Hugo mat. |
OBS alltså att det handlar om enbart mig och mina känslor inför att göra det själv, jag tycker inte att det på något sätt är "äckligt" eller "onaturligt" eller "konstigt" att andra gör det. Jag vill bara inte göra det själv.
Det här är ingen hemlighet, utan jag har hela tiden varit öppen med vad jag tycker (och även skrivit om det tidigare) men jag har hela tiden haft inställningen att "om amningen funkar så kommer jag så klart att amma".
Men i dag kände jag bara att "Nej, jag vill fan inte".
Och efter att ha haft ett smärre "Buuhuu, vilken dålig mamma jag kommer bli som inte vill amma mitt eget ba-a-arn"-breakdown så känner jag nu att det nog kan bli bra det här. Jag fattar ju att det kommer bli krångligare, men hur svårt kan det vara, det finns ju mammor som i alla tider valt/tvingats välja att flaskmata och jag har inte sett några larmrapporter om att de barnen blivit skadade för livet.
Dessutom ser jag mängder av fördelar med att inte amma, bara det faktum att Tobbe kan mata bäbisen precis lika väl som jag gör ju att vardagen måste underlättas tusen gånger mer jämfört med krånglet att jag alltid måste vara i närheten så fort Kenneth ska käka? Vi slipper dessutom krånglet med att sluta med amningen, något jag redan nu – tre månader före nedkomst – bävar inför. MY GOD vilka skräckhistorier folk delar med sig av.
Visst, det KAN fortfarande hända att jag blir helt uppslukad av det där fantastiskt underbart fina som vissa mammor hävdar att amningen är. Och ja, då lyckades väl moder natur omvända mig lagom till förlossningen, men innan dess tänker jag lära mig freakin' ALLT som finns att veta om flaskmatning, så att jag är förberedd på vad som komma skall. Glad mamma, glad bäbis, glad pappa etc.
Tips! Den här boken:
SvaraRaderahttp://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197981028
Och klart att det kommer att bli jättebra. Man ska gå på sin känsla, inte på vad hela världen runtomkring fått för sig att man måste eller borde.
Som jag förstått det kan man få tabletter direkt på BB som gör att mjölken inte rinner till, så slipper du gå runt med jätteömma/stenhårda bröst och hålla på och pumpa ut.
Kram!
Tack, har beställt boken nu! Pratade med min BM om de där tabletterna i går, det låter ju jättebra!
RaderaNär jag var gravid kände jag nästan ett äckel inför amningen. Sen kom Fimpen med buller och bång och det blev att jag ammade. Kände fortfarande samma obehag.
SvaraRaderaMed nästa eventuella barn tänker jag inte amma och jag tänker vara extremt tydlig med det.
Precis så känner jag också! Minns när du skrev om det där på bloggen, vad var det det kallades? Har du mer info så dela gärna med dig!
RaderaD-MER. Fast det hörde inte ihop med obehaget. http://jagjenny.blogspot.se/2012/10/den-dar-om-d-mer.html
RaderaKrångligare? Icket, säger jag. Ammade ett tag, flaskmatade resten. Att behöva diska flaskor varje dag är mycket mindre krångligt än att ständigt ha ångest.
SvaraRaderaEmma
Men ja! Exakt så, ständig ångest låter ju väldigt ob-ballt!
Radera*o-ballt*
RaderaJa, såklart har man ett val! Mår man dåligt vid tanken, så varför tvinga sig själv? Jag tror knappast varken barn eller mamma mår bra av det. För egen del har vi redan bestämt att om jag ska amma (som det känns nu vill jag testa iallafall), ska vi komplettera med flaska. Känns lite mer avslappnat för min del, eftersom vi väntar tvillingar. Blir nog ett bra alternativ för oss. Bland annat för att vi båda kan mata. DET är ju faktiskt en fördel man inte kan bortse ifrån (även om man givetvis kan göra det genom att pumpa också..)
SvaraRaderaPrecis, avslappnat känns verkligen som ett ord som man behöver använda mer just nu!
RaderaMitt spontana tips är att inte bestämma dig NU. Självklart ska du inte göra nåt som känns obehagligt, men man får andra perspektiv när bebisen väl kommer. :-)
SvaraRaderaMen det går nog bra hur du än gör.
Nej det är klart att jag inte BEHÖVER bestämma mig nu, men det känns skönare att ha inställningen "om jag känner för det så provar jag att amma" än "om inte amningen funkar så får vi använda flaska".
RaderaVet dock inte vad de andra perspektiven skulle vara, eftersom jag verkligen känner ett fysiskt obehag inför själva grejen, och det blir bara värre ju närmre förlossningen jag kommer.
Jag skulle ändå slå ett slag för att bestämma dig nu. Eller det är mitt råd till mig själv, om jag hade kunnat ge råd till barnlösa mig. Det är himla lätt att bli "övertalad" på BB/Neo när du ligger halv medvetslös och inte riktigt vet vad som händer.
RaderaNu talar jag helt från eget perspektiv, men jag blev inte trollspös-förändrad bara för att Fimpen var utanför min mage.
Min tjej ville inte amma (vi är två tjejer) och så enkelt var det. Fick väl höra lite från omgivningen som antog att hon skulle amma men så blev det inte. Men vi var väldigt tydliga från början att NEJ, hon vill inte amma. Inte att det kanske ändrar sig under tiden. Vi visste att det inte skulle göra det för henne, men OM det nu hade gjort det så fine, då hade det ju bara varit att ändra sig.
SvaraRaderaVidare funkade det skitbra för oss. Tummen upp för jämställdheten. Vi matade lika mycket, ingen behövde bli sliten på natten av att ständigt vara en mat/nappstation. Vi kunde trösta lika bra och fick båda samma närhet. Om jag ska vara helt ärligt så var jag väldigt glad över hennes val. Jag fick ju lika stor del.
Jag tycker det är kanon att de som vill amma gör det givetvis, finns både för och nackdelar med allt. Men för oss i vår relation så var det här verkligen jättebra. Som sagt, lika stort ansvar, lika mycket jobb och lika mycket mys!
Lycka till!
Åh precis vad jag behövde läsa! Speciellt "Vidare funkade det skitbra för oss. Tummen upp för jämställdheten. Vi matade lika mycket, ingen behövde bli sliten på natten av att ständigt vara en mat/nappstation. Vi kunde trösta lika bra och fick båda samma närhet", det är det jag känner också!
RaderaHej! Tack för en skitbra blogg!
SvaraRaderaJag gjorde som Lady Dahmer pratar om: tänkte att kanske går det att amma, kanske inte, hoppas jag inte får ångest hur det än blir. Och så när ungen behagade att ta sig ut och jag fick upp henne på mitt bröst så plötsligt hade hon hittat hem till bröstvårtan och det kändes inte konstigt. Trodde nog att det skulle vara starkare känslor involverade (vare sig det gick att amma eller inte) men det var mer "business as usual". Men jag har också full förståelse för att vilja ha en beredskapsplan (att förbereda sig på att inte amma i ditt fall), och du vet bäst!
Precis som med motorcykelkörning under graviditet: Visst, det finns yttre faktorer och dom ska man förhålla sig till, men det är ju DIG det gäller (som förare eller förälder) och ingen känner dig så väl som du själv. Hejja hejja :)
/Cim
Mja, men du säger "det kanske går, kanske inte", jag känner mer ett slags... äckel, inför själva amningen, så det är nog skillnad på vår instälning. Men om min första tanke blir KOM HIT OCH ÄT PÅ MIG KENNETH när han kommer ut, så fine. :)
RaderaTänker dock förbereda mig ordentligt på alternativet.
Amningen var varken fantastiskt eller hemsk. Ärligt talat så tycker jag att det har blivit en alldeles för big deal. Antingen ska det vara så jävla vackert eller så fruntansvärt hemskt. Jag säger: låt folk göra som de vill. Jag ammade sex månader, funkade fint utan problem i varken början eller att sluta. Kanske hade jag tur. Vem vet. Men som sagt, gör precis som du vill och känner för. Det funkar bäst för både dig, ungen och partnern.
SvaraRadera/Piraten
Jag tycker nog att det finns väldigt många som är lite mittemellan, men jag håller med om att folk ska få göra som dom vill. Det som jag ser som ett problem är att jag nästan aldrig träffat på någon som känner precis som jag, ja förutom Den Där Jenny som kommenterat här ovanför.
RaderaJag känner också så, för mig känns amning så onaturligt. Jag tvingade mig själv att amma första barnet fast jag inte ville, för jag trodde att jag skulle vara en jättedålig mamma annars som inte gjorde det bästa för mitt barn.
SvaraRaderaMen med mina två andra barn stod jag på mig och vägrade amma. Det har jag aldrig ångrat, tvärtom så har jag bara sett fördelar med flaskmatning.
Barnen hade inte lika ont i magen och sov därför bättre, man kan dela matningen med pappan eller andra tex. Barnen utvecklas normalt, det går bra i skola/dagis och de har inga allergier eller annat som brukar användas som skrämselpropaganda för att man ska amma.
Vill man amma ska man självklart göra det men vill man inte det så funkar flaskmatning utmärkt.
Men eller hur? Du måste vara min okända flaskmatartvilling, för det är ju exakt så där!
RaderaJag tror att det är bra att du har bestämt dig nu! Jag tror också att det kan vara smart att skriva ditt val i förlossningsbrevet (om du skriver ett sånt) så att de inte försöker övertala dig till nåt du inte vill, utan kan stödja dig i ditt val!
SvaraRaderaJa, min gulliga BM sa det, att när jag har bestämt mig så att jag vet vad jag vill helt hundra, då ska det skrivas in där, och så vet ju Tobbe vad som gäller också.
RaderaJag känner precis som dig! Tack för att du skrev detta! Behövde så läsa att det finns fler som mig/ Vänligen hon-som-stresspanikar-redan-nu-alldeles-ogravid-över-att-inte-verkligen-inte-vilja-men-känner-press-på-att-man-måste-vilja/kunna/längta-efter-det! (Och som blivit kallad idiot när en berättat för nära vänner)
SvaraRaderaDet är då man ba: DU kan va en idiot. Fy fan för folk som lägger sig i saker de inte har med att göra, SPECEILLT nära vänner, de ska ju stötta en liksom? Nej, välkommen till vår snälla alla-får-göra-som-de-vill-klubb när det blir dags!
RaderaNär jag fick min dotter Stella så var jag supertaggad på att jag skulle amma, minst 6 månader! Trots kejsarsnitt och viktnedgång på Stella så tog sig amningen tillslut. Men ju mer jag ammade, desto mer ångest fick jag. Hittade aldrig någon bekväm ställning att sitta/ligga i, var totalt obekväm med att amma inför folk. Sen fick dottern tillråga på allt någon kolikvariant och enda sättet att få henne lugn var att amma mer. Tror det blev blandningen av hennes skrik + amma som lösning som till slut gjorde att jag tyckte det var tokjobbigt att umgås utanför hemmet där jag inte kunde amma utan att någon såg. Kände obehag så fort dottern började visa tecken på hungran/ledsen/skrik. Nu är Stella lite över 3 månader gammal och jag har börjat trappa ner amningen och ger nu ersättning 3/6 måltider. Stella är mycket mer nöjd, mätt och glad. Jag slipper ha tokångest och känner mig mer bekväm än någonsin i mammarollen. Om ca 3 veckor tänkte jag sluta amma helt ( drar ner långamt så kroppen hinner med i svängarna!) och det ska bli SÅ skönt.
SvaraRaderaDet viktigaste är att en själv mår bra i det val en gör, så länge bäbis mår bra, blir mätt och går upp i vikt så spelar det ju ingen roll om den äter via tutte eller flaska.
Tack för en bra blogg!
Jag ammade mitt barn i fem månader. Det var så länge jag stod ut. Det kändes konstigt och jag var obekväm med att amma inför andra än mina närmaste. När jag slutade och började ge ersättning var det som om kroppen blev min egen igen och jag förstod att det var just det jag längtat efter. Såå länge. Jag blev mycket gladare och pappan fick ta över hälften av matningarna. Om jag får fler barn i framtiden kommer jag att utgå från att jag inte ska amma men hålla dörren öppen för att göra det om det skulle kännas rätt! /Charlott
SvaraRadera