Hej Bebishen - Här är din förlossningsberättelse

Hej Bebishen!

Nu är det nio dagar och fyra timmar sedan du föddes, och vet du – du har fortfarande inte fått något namn. Shame on us! Men antingen säger din pappa nej eller så säger jag nej. Eller så tittar vi på dig och ba: nej, DET namnet passar inte! Men, nu skulle ju detta inte handla om din brist på namn i folkbokföringen, det här skulle ju handla om din förlossning, dagen då du ÄNTLIGEN bestämde dig för att det var dags att göra entré, vilket visade sig bli tretton dagar efter beräknat födelsedatum – på morgonkvisten den 15 september. Och snabbt gick det också, i alla fall på slutet.

Fast egentligen började det redan vid kvart i åtta på fredag kväll – vilket var ungefär två timmar efter jag hade sagt till din pappa att vad tusan, drick en öl till maten du, här händer det ju ändå ingenting. Vi skojade lite med grannarna som stod bredvid då jag sa detta, att nu kommer det bergis sätta igång. Men jag kände att det var en risk jag var villig ta att, i värsta fall kan man ju ta en taxi liksom. Som sagt, vid kvart i åtta kom så klart de första värkarna – inte särskilt tätt men förvånande starka ändå. Jag orkade inte börja tajma dem, för det var som sagt ganska lång tid mellan dem, men framåt elva laddade jag ned en värktimer till mobilen, och SOM jag skulle komma att hata denna timer till slut. Större delen av natten till lördagen låg jag vaken på grund av värkarna, som gjorde förbaskat ont men som kom med vansinnigt oregelbundna intervaller: allt från 4 minuter till 30 minuter mellan. Vid åtta tiden på morgonen gick jag och satte mig i badkaret, men då försvann värkarna helt och jag hade inte en enda känning på 90 minuter. Nu började jag surna och jag tog ut mitt vrede på värktimern som liksom tycktes håna mig och mina sporadiska men asonda värkar, så någon gång under förmiddagen nollställde jag den för att börja om på nytt med den vid lunchtid. Din pappa, som jobbar ett pass varje helg, bestämde att det var lika bra att ta det där arbetspasset under lördagen istället för att vänta till på söndagen, och passade på att slinka iväg medan Eddie sov sin lunchvila och jag kunde ligga i sängen/stå framåt böjd över sängkanten och andas mig igenom värkarna bäst jag kunde. De gjorde verkligen skitont och höll i sig upp emot 90 sekunder, men fortfarande väldigt sporadiska och det gick inte alls att se något mönster i dem – förutom längden på dem, de var aldrig kortare än en minut.

Jag hade mått lite illa under dagen och kräktes ett par gånger och började må ganska illa igen framåt middagstid, men fick ned lite korv och pommes innan jag satte mig i soffan igen. Under kvällen gjorde värkarna så pass ont att jag inte för mitt liv kunde ligga ned under tiden jag hade dem – eller om vi säger så här, låg jag ned gjorde de ännu ondare och om jag låg ned när en värk kom kunde jag omöjligt ta mig upp till en bättre ställning under tiden som värken pågick. Värkarna verkade komma mer regelbundet när jag låg ned, av någon anledning, så till slut satt jag på soffkanten för att kunna kasta mig ned på knä och luta mig mot soffbordet då värkarna kom.
Kvällen blev natt och din pappa fick gå upp och lägga sig bredvid Eddie som vaknade till. Jag följde med upp, men låg bara kvar i sängen i tio minuter, för värkarna gick inte att genomhärda i ett mörkt och tyst sovrum. Jag släpade ned täcke och kudde till vardagsrummet, knäppte på TVn och kräktes upp all middagsmaten.

Halv två bestämde jag mig för att ringa till förlossningen för att rådfråga dem. Värkarna var fortfarande galet oregelbundna, men långa, onda och började dessutom kännas ganska intensiva. Vattnet hade inte gått, men slemproppen lossnade någon gång under dagen (inte för att det betyder något direkt). På tråden fick jag, visade det sig lite senare, den barnmorska som förlöste Eddie och hon tyckte att vi skulle komma in och kolla läget. Det var väl ungefär precis detta scenario jag hade velat undvika, att behöva väcka dina bröder och tuta iväg med dem i bilen klockan mitt i natten till er mormor. Inte för att det var något problem med din äldsta storebror, han är ju 12, men jag visste inte hur Eddie skulle reagera på sådana nattliga utflykter och att dessutom bli lämnad mitt i natten hos någon annan. Som tur är var ju Robin med, och när Robin är med känner sig Eddie trygg. Så när vi lämnade av dem hos mormor vid halv tre (efter att jag hade stått och kräkts utanför hennes port i några minuter) gick det faktiskt riktigt bra. Som tur var.

Vi landade på förlossningen kvart i tre och de lämnade oss i undersökningsrummet för att mäta värkar och hjärtljud under 20 minuter. Jag märkte att undersköterskan som tog emot oss (som sedan visade sig vara den undersköterska som förlöste Eddie) var skeptisk till hur pass mycket värkar jag egentligen hade, eftersom under den tiden som hon tog emot mig och satte på mätapparaten inte märkte av några värkar hos mig alls. Jag hade faktiskt ett par under tiden, men jag är inte så där superverbal av mig när det gäller att uttrycka smärta utan led mest igenom dem medan jag svarade på hennes frågor. När barnmorskan kom in för att undersöka mig kunde hon konstatera från mätningen att jag hade värkar och undrade hur jag skulle ställa mig till att åka hem igen om undersökningen visade att jag inte var öppen. Tja, sa jag, det är väl i så fall inte så mycket jag kan göra åt, samtidigt som jag undrade hur tusan jag skulle kunna hantera ännu ondare värkar hemma än de jag redan hade.
Som tur var visade det sig att jag redan var öppen 7-8 centimeter och att jag inte alls skulle behöva åka hem. Hon började förhöra sig om vad jag hade tänkt mig för smärtlindring och jag svarade att jag gärna ville ha EDA och att jag tänkte göra ett försök med lustgas, något som jag misslyckades med totalt då jag fick din äldsta storebror och sedan vägrade att ens röra då jag fick din yngre storebror. Jag var ganska upptagen med att dunka mig själv på ryggen för att jag lyckats lida mig igenom värkar som varit så pass effektiva hemma, jag tyckte verkligen att jag hade varit grymt duktig. Jag som ÄLSKAR att känna mig duktig. Jag fick byta om och så vandrade vi bort till vår förlossningssal. Det var på vägen dit som vi konstaterade att den barnmorska jag talat med i telefon var samma som förlöste mig i november 2011. Klart smärtpåverkad proklamerade jag min kärlek till henne när vi träffade henne i korridoren, fick dåligt samvete gentemot vår ”nya” barnmorska och förklarade att jag verkligen inte hade något emot henne, men henne KÄNDE jag ju inte än. Jag kommer säkert älska dig också sen, nickade jag åt henne.

Sedan gick det ganska snabbt. Om vi kom in till förlossningen 2:45 och kom in i förlossningssalen vid 3:15, så han värkarna öka tusenfalt i styrka, intensitet och regelbundenhet under den korta tiden, vilket till stor del säkert berodde på barnmorskans undersökning av mitt barnabärande inre. Barnmorskan sa till oss att hon skulle lämna oss i fred, men komma in och kolla till oss en gång i kvarten, eftersom hon trodde att det troligtvis skulle ta ett tag, men när hon kom in till oss andra gången satt jag käpprätt upp i sängen och frustade mig igenom en jättevärk. strax innan halv fem ber (eller eventuellt vrålar jag) efter lustgas, för jag fattade att här kommer vi inte hinna med någon epidural och någon form av smärtlindring måste jag banne mig ha. Mmmm, lustgas. Vilken grej! Att jag inte testat det tidigare. Tänker att jag skulle vilja ha en protabel tub med mig genom resten av mitt liv – jobbig lämning på dagis? Ett par puffar lustgas und alles gut.

Jag märkte hur barnmorskan började plocka i ordning sakerna som behövdes efter förlossningen, eller märkte och märkte, hon berättade det, och kallade på undersköterskan. 04:55 började mina krystvärkar, klockan 5:00 petade de hål på fosterhinnan och tre minuter senare, efter två krystvärkar, föddes du, smurfblå med navelsträngen lindad ett varv runt halsen. Jag tänkte i ärlighetens namn inte på att du var så blå, men din pappa reagerade på det. Men han var troligtvis lite mer vid sina sinnens fulla bruk just då än vad jag var. Det enda jag kunde tänka (förutom alla yay, hurra och fan vad jag är bra) var fan vilken tur att vi inte stannade hemma lite till, vilken himla tur att jag ringde och vilken tur att det inte var så fullt och stressigt på förlossningen att de bad mig avvakta lite till och istället sa åt mig att komma in för en kontroll.

Några minuter senare kom moderkakan, och jag tittade på den för första gången (har inte velat se den i samband med dina bröders förlossning), ganska häftigt att se vart du huserat de senaste 9 månaderna faktiskt och jag är glad i efterhand att jag tog mig en titt. Du är trots allt barn nummer tre och jag är trots allt snart 37 år – så jag är ganska säker på att det var sista gången jag hängde i en förlossningssal.

Och vet du – jag sprack ingenting! Och det sjuka var att jag hade liksom inte ont efteråt. Lite lagom öm så där under förmiddagen, men inte ONT. Det gjorde inte ont att kissa, det gjorde inte ont när jag rörde på mig och dagen efter proklamerade jag stolt att det banne mig inte ens kändes att jag alldeles nyss klämt ur mig en bebis. Det enda jag haft ont i är tuttarna. Och huvudet. Men inte i vajayjay, vilket ju är ett stort jävla win måste jag ju säga – speciellt när jag jämför med de tidigare förlossningarna då jag visserligen inte spruckit särskilt mycket, men ändå nog för att få några stygn. Nu ba: inget ont alls. Fast jag kanske helt enkelt blivit uttänjd. Vem vet.

Klockan 9 skrevs vi ut från förlossningen och rullades upp på BB där vi stannade en natt och när vi åkte hem kändes det så där lite bitterljuvt. För det är ju så skönt att åka hem, men samtidigt så är det en sådan oerhörd upplevelse, att föda barn och ha den man älskar vid sin sida, stöttandes, peppandes och så där allmänt fantastisk som han är. Det är en bubbla, förlossningen och BB. Och aldrig i någon annan situation får man väl höra hur bra man jobbat, hur duktig man är som kissar och hur grym man har varit. Att föda barn – vilken grej alltså!

Alla de där dagarna på övertid, i samma stund som du kom ut var frustrationen som bortblåst. För nu är du här. Och snart kommer vi säkert på vad du heter också – om du vill vara vänlig att kanske viska ditt namn till mig så lovar vi att börja kalla dig för det på en gång.

Älskade lilla rara unge, som sover som en stock nästan precis hela tiden. Välkommen till oss!