Den som väntar på något gott...

...väntar ALLTID för länge. Om jag inte visste det innan så vet jag det definitivt nu. Inte för att jag ens passerat beräknat datum än, men med tanke på att Baby Kenneth har varit på väg att komma ut sedan den 28 maj så känns det som att jag inne på typ vecka 100 nu.

Ni vet när man är åtta år gammal och det är dagen före julafton? Slå ihop den känslan med känslan från filmen Groundhog day och ni hittar mig. Varje dag vaknar man och bara WOOHOO, KANSKE IDAG? och varje natt går man och lägger sig med ett WOOOHOO KANSKE INATT, men nej. Man vaknar utan bäbis och man somnar utan bäbis. Dag ut och dag in.

Att det ens fanns en tid när man varje natt tackade universum för att bäbisen INTE kommit än känns ju väldigt långt borta.