Hälsningar från den mest skuggiga och blåsiga platsen jag kunde hitta

- Jag tycker faktiskt inte särskilt mycket om att vara gravid, sa jag till min barnmorska i måndags.
- Det är inte så lång tid kvar nu, sa hon i ett tröstande försök.

Nej, visst, bara resten av hela sommaren, som råkar vara bajsvarm och solig och knappt molnig eller regnig alls. Jag som har problem med värme när jag INTE är gravid, ni kan ju tänka er hur kul jag tycker det är när jag är i vecka 34, inte kan andas och inte ens har någon som passar upp på mig på dagarna. Dock att Edster börjar lära sig vissa saker som: vart är mammas mobil, så får jag den i handen - men att be honom göra en islatte med lite smak av vanilj eller skära upp en vattenmelon känns ännu som överkurs. Och stora sonen har flytt huset.

Saker jag har gjort idag: fiskat upp bajskorv ur plaskbassäng, rengjort sagda plaskbassäng, bestämt mig för att "bara gå och handla och hämta ut de där tre paketen" tillsammans med Edster i vagnen - bara för att upptäcka att paketen sammanlagt vägde 9,5 kilo och jag fick lov att tigga till mig en sopsäck för att över huvud taget ha en chans att få hem dem (denna sopsäck gled sedan konstant ur mina svettiga preggolabbar i samma takt som Edster bestämde sig för att i vagnen, där ville han minsann inte alls sitta, utan gled ur den lika effektivt som sopsäcken ur mina händer). Det är snart 12 timmar sedan och jag är fortfarande helt slut.

Men för att återgå till det jag skulle skriva om, jag tycker verkligen inte att det är särskilt festligt just detta med det gravida tillståndet. Det är tungt, det är yrt, det är som sagt asjobbigt att andas och jag svettas som en gris. Det borde finnas något som heter VAGP - vård av gravid partner. I sådant fall skulle jag kräva att sambo-maken VAGPADE skiten ur sig just nu.