Heja Kenneth - sista veckan nu!

Eller ja, sista och sista, men från och med nästa söndag när vi går in i vecka 35 så tycker dom att det är okej att han kommer. Och läkarna är inte så jättesäkra på att han kommer stanna inne så jättelänge, var på ny cervixmätning i onsdags och har gått ner från 22 mm till 15 mm (plus funneling då) och jag fick besked om att strunta i ifall sammandragningarna gjorde ont, blir de fler ska jag åka in. I går fick jag sammandragningar bara av att byta rum i lägenheten och de kändes också på ett annat sätt än tidigare. Inte ont, men... obehagligt. När jag även fick sammandragningar av att bara ligga ner så åkte vi in för koll.

Kenneth mår bara bra men jag kan eventuellt ha en urinvägsinfektion som jag nu får antibiotika för, och så fick jag en spruta bricanyl i skinkan (AJ SOM HELVETE) för att lugna ner sammandragningarna. Fick lämna sjukan på nåder mot att Tobbe lovade dyrt och heligt att vara privat sjuksköterska och tvinga mig att ligga ner tills på måndag när vi ska in på koll igen. Tur att jag har honom som lyckades övertala farbror doktorn om att jag skulle mått ännu sämre av att vara inlagd, annars hade jag dött uttråkningsdöden på sjukan nu! Och det är ju ett extremt lyxigt läge ändå att ha en snygg kille som passar upp på en och lyder ens minsta vink här hemma.

Såååå... ja här ligger jag i soffan och ger order om kaffe och frulle och gnuggar min ömma högerskinka. Och tänker att ett (1) barn är ganska lagom, mitt psyke klarar liksom inte av den här bergochdalbanan som det tydligen är att vara gravid.