Vad konstigt det är ändå. Jag går runt med min stora mage, jag känner
att baby Kenneth sysslar med någon väldigt avancerad form av
vattengympa typ hela tiden, jag vet att det bara är 84 dagar kvar tills
han är beräknad att komma, jag vet att han skulle kunna andas själv om
han föddes nu och jag vet att han har ögonfransar, väger 1.2 kilo och
och att hans fötter är 5 centimeter långa.
Ändå, trots att jag vet allt detta, kan jag nästan tappa andan ibland och verkligen inse
vad som är på gång. På riktigt. Inse att Baby Kenneth faktiskt finns –
och att han ska bo med oss. Vi ska bli hans mamma och pappa. Det är så
stort och fint och galet att det inte går att ta in nästan.
Nu fick du detta gravidot att börja storgråta!
SvaraRaderaÅh nej, gråt inte! :)
SvaraRaderaTänk dig då när den där lilla knodden för första gången säger "min mamma". Ler lite när jag tänker på att sonen presenterade mig så för BVC-sköterskan imorse.
SvaraRadera