Pages

söndag 10 mars 2013

Och här står det (typ) stilla

På tal om vikten!

Fan vad det kan variera. Inte bara mellan olika personer (för det är ju klart att det gör), men även mellan olika graviditeter. När jag väntade Robin gick jag sammanlagt upp typ 30 kilo. TRETTIO kilo!!! Jag gick från en petit 58 kilos flickspoling till ett betydligt mindre petit 88 kilos preggo. Det var tungt! Värt att nämna är att jag ändå trippade omkring på stilettklackar i mitten av januari på isgator med bara ett par veckor kvar till nedsläpp. HUR sjukt?

Med Eddie så hade jag ganska svårt att dölja graviditeten så länge som jag ville. I väntan på fostervattenprovet funderade jag på att köpa en kaftan för att det inte skulle bli allt för uppenbart att jag hade en bakpotatis i ugnen. Mycket av vikten gick jag upp i början, och även om jag växte ENORMT mycket under senare delen av graviditeten rent magmässigt, så planade viktökningen ut och sammanlagt gick jag upp typ 15 kilo.Mindre tungt, men nog fan hade jag mer ont än vad jag hade av att bära på trettio kilo extra (säger någon att det kanske beror på ålderskillnaden kommer jag eventuellt börja slåss).

Nu verkar inte mycket alls hända. Jag har visserligen gått upp 3 kilo sedan plusset i december, vilket nog berott på att jag tryckt i mig en hel del för att hålla blodsockret jämnt så att jag inte ska må illa. Men annars händer det fan ingenting på den där förbannade vågen. Eller, det har ju hänt något, men inte de senaste fyra veckorna. Samtliga tre kilo infann sig typ under januari, och sedan: nada. Och det är ju också lite frustrerande, i synnerhet när man har en läggning mot katastrofromantikens håll (tack mamma) och ba: är det fel på mig är det fel på bebis rasar jag egentligen i vikt på grund av oupptäckt dödlig sjukdom vilket maskeras av gravidvikt är det fel på universum är det fel på vågen...

Puh.

Så jävla jobbigt att potentiella katastrofer hela tiden tycks nafsa en i hälarna. SÅ. HIMLA. JOBBIGT.

2 kommentarer:

  1. Det där katastroftänket känner jag igen! Jag ba "nåt är fel, nåt är fel, bebbe växer inte som den ska, jag BORDE ökat mer i vikt och det BORDE synas mer, bebbe växer säkert inte som den ska blablabla" följt av fler katastrofaktiga tankar. MEN sen tänker jag att "FAN vad gött att inte ha en megamage och att varken jag eller bebbe (som de säger är fullt normal men lite liten) inte spurtökar i vikt (än)". Och sen andas jag ut lite. Jamenar.... det måste ju vara enklare att INTE gå upp massamassaMASSA i vikt, och det måste ju vara enklare klämma ut en liten 2900 grammare än en 4,5 kilos koloss!? Men ändå... vågen visar +/- 0kg o jag är i v22, bröna har blivit dubbelt så stora o magen syns banne mig, så TÄNK OM BEBBEN INTE VÄXER!!!? Aaaargh. And its all start over again -.- Tack o lov kan jag oftast skratta åt migsjälv. Men varför är man aldrig nöjd som preggo?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men ELLER HUR! Varför kan man inte bara vara nöjd liksom. Vore så himla mycket lättare då!

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.