Jag vet inte vad det är med mig, men den här graviditeten känns liksom inte på riktigt. Den känns som något jag typ fabricerat ihop och intalat folk runt om mig att jag är preggers, medan de i hemlighet sitter och snurrar med pekfingret mot sina tinningar och kallar mig loco.
Kanske är det för att det hände så snabbt efter vi hade bestämt oss för en tredje. Eller så är det för att jag liksom inte låtsades om något till kuben var över. Eller så är det för att jag varje dag drabbas av typ dödsångest och slås av min egna dödlighet och tänk om jag blir sjuk och dör och inte får se mina barn växa upp och allt är så sorgligt och det är bäst att dra täcket över huvudet lite till. Eller så är det bara rena rama tanken på att jag ska bli trebarnsmamma som är så svindlande att jag inte riktigt kan greppa det.
Petar mig själv lite i degiga magen och hoppas på... tja, vad hoppas jag på... det bästa kanske?
Det bara är så med trean, tror jag. Äldsta sonen (snart 15) bara flög allt förbi med. Inga orosmoln öht. Mellisen (snart 6) var det lite värre med, jag läste på mer och insåg både min och hans dödlighet på ett heltannat sätt. Och trean, som är tre nu, kan jag fortfarande toknoja över. Och graviditeten ska vi inte ens prata om. Men då 'får' man liksom inte vara nojig, för då är man så erfaren och ska veta precis hur allting är. Fast man med varje graviditet bara inser allt tydligare hur lite man vet och styr över. Men vi bygger ju underifrån och rasar basen (som är det nya lilla livet) så rasar ju allt som finns ovanpå...därav inbillningar och nojor. Tror jag.
SvaraRaderaJa, med ettan var jag inte orolig alls. Visserligen var jag ljuvligt ung då också, kanske hängde det ihop. Det var nog efter jag fick honom som jag insåg att jag själv är dödlig, och efter det: sweet lord så mycket jag kan bekymra mig. Galenskap!
RaderaVar också ung, 19. Tänk vad man klarade då!! Du fixar't. Tummar hållna!
SvaraRadera